Hej

Nu var det några veckor sen igen. Tiden går så fort, dagarna flyger i väg. Egentligen vet jag inte vad jag skall skriva om idag. Men kände att jag behöver sätta mig ner och skriva några rader, ett utkast.

Kom här om dagen på detta med att tiden går så fort genom dagens bild. Det är på dom jag ser att dagarna går och åren framför allt. Jag är ju nu inne på femte året med dagen bild och år 2022 är snart slut. Jag tycker det fortfarande är kul och längtar till att göra dagens bild. Ser framemot med spänning för att se vad det blir idag. Ibland går det lätt ibland får jag kämpa lite extra. Men det allra svåraste är att få till en text som passar. Efter ca 1500 bilder så blir det allt svårare att hitta en text, utan att upprepa mig allt för mycket. Det har hänt att jag gjort dagens bild snabbt men sen suttit i timmar för att hitta de rätta orden till.
Har många gånger tänkt att jag kanske skulle ta och skippa texten. Frågade en av mina barn om råd.

Men detta var svaret jag fick av min son:
– Det är ju du, text och bild de hör ihop.

Och det är ju sant.

För när jag började med att göra mina digitala bilder för över 20 år sen så var det jag gjorde direkt. Skrev en text till som var titel på bilden. Så texten har liksom alltid funnits där.
Och på Instagram är det texten jag förmedlar till mina följare som förstärks av bilden eller kanske tvärtom. Jag gillar i alla fall att göra dagens bild och ge lite energi och pusha andra och stöd i vardagen. Men framför allt till mig själv. Jag fastnar så lätt i att, inget blir gjort, gör det imorgon eller orkar inte och bara låter tiden gå.

Att ha för många val gör det svårt att välja.

Det är inte många som köper print av mig men, många gillar bilderna. På något sätt kan jag förstå det eftersom det är många, hur ska man kunna välja en? Det är svårt även för mig. När det ska väljas bilder till utställningar och dylikt. Har länge funderat på att göra en kalender men, ger upp när det ska till att väljas 12 bilder av 1500st. Helt omöjligt. Men min man sa något igen här om dagen. Han har sagt flera gånger under dessa fem år då jag lagt ut dagens bild på Facebook och Instagram.
Han sa:
– Så länge du ger bort dina bilder grattis på sociala medier så vem som helst kan ladda ner dem, kommer du aldrig att få något sålt.!

Kanske är det så.

Jag vet inte. kanske finns mina bilder på någons vägg utan att jag vet om det. Kanske finns mina bilder nerladdade på datorer och telefoner som bakgrunder och dylikt. Visst kan det vara så.
Men vet du. Det är okej. Det är ju det jag vill, att alla som vill ha någon av mina bilder ska ha en. Självklart vore det trevligt att sälja och kunna leva gott som digitalkonstnär och sluta mitt jobb. Men det är svårt att leva som konstnär idag. Det finns så många duktiga och kreativa människor och så mycket hjälpmedel och material till att göra konst, och framför allt videos där det lärs ut hur man på ett enkelt sätt kan göra sin egen konst för att pryda väggarna hemma eller ge bort. Så om jag tänker efter så finns det stora möjligheter att skapa sig en inkomst när man är kreativ.

Men…

Jag skulle behöva en mentor. Jag är så dålig på allt det där andra, den ekonomiska business biten. Hade varit skönt att ha någon som ta hand om all det andra runt omkring. Försäljning, reklam och spridande av mina bilder, på olika plattformar och webb-shopar som typ Zazzle, där bilderna går att tryckas på produkter. Och jag skulle då kunna fokusera på att bara skapa.

Och en annans sak.

Det här kan låta konstigt, men när jag har gjort en bild och lagt ut den på någon plattform så är den inte längre min. Visst jag har skapat den men så fort jag släppt den för världen så tillhör den inte mig längre. Jag vet var denna bisarra tanke kommer ifrån och jag har skrivit om det förut, tror jag.
Det kommer ifrån att jag var på kryssning med min mormor, jag var tio år och satt i lekrummet och ritade vilket jag alltid gjorde, ritade eller läste. Men i alla fall jag hade ritat en fin teckning som jag var riktigt stolt över och sprang till min mormor för att visa den.

Mormor tittade på teckning länge och väl.

Så log hon, tittade upp på mig där jag stod med ett stolt leende. Men så rynkade hon på ögonbrynen och sa med barsk röst.
– Hannele var snäll och gå tillbaka och lägg den här där du hittade den.
Då som tioåring blev jag riktigt ledsen och försökte få henne att förstå att jag hade gjort den, men hon envisades med att tala om för mig att det är fult att be om beröm för något man inte har gjort och tvingade mig att gå tillbaka till lekrummet och lämna min teckning där. Så jag gick tillbaka och lämnade den där.
– Hmmm…. Tufft!!!

Nu blev det väldigt lång text idag, fast att jag när jag satte mig ner inte visste vad jag skulle skriva om. men så är det för mig. Jag älskar att skriva. Men ändå så kommer jag mig inte för att sätta mig ner och göra det. Kanske för att jag vet det, att jag inte kommer att kunna sluta när jag väl har börjat skriva.
Men jag slutar nu.

Ha en fin dag och ta hand om er/ Hannele