Så nu är det bekräftat det vi redan anat en tid.

Ärligt talat så blir jag lite orolig för egen del. Då både min farmor, mormor, moster och nu min mamma fått diagnosen.
Det får en att vakna till och förstå att livet kan förändras på ett ögonblick.

 

Så vad händer nu?

 

Hur går jag vidare med mamma?
Frågan är, ska jag testa mig? För att se om jag har en ärftlighet att få det.

Å, vill jag ens veta svaret?
Jag vet inte… vet faktiskt inte om jag ens vill veta.

Frågorna är många.

Hur skulle du själv reagera?

 

Om du får veta, att en närstående fått ett slutgiltigt besked, eller kanske du själv?
På vilket sätt skulle ditt liv förändras?

Det är tankar som vi ofta undviker att tänka på. Ja, jag vet det. Oftast vill vi att livet ska gå på sin gilla gång. Om vi är lyckliga och nöjda och trivs med livet. Då hoppas vi på att inget hemskt ska hända som gör livet svårare än det är.

Men plötsligt så händer det något som skakar om oss rejält.

Det är svårt att genomföra en förändring och ta oss i kragen och ändra på oss själva. Många av oss har svårt att ta tag i livet, vill men orkar inte.
Trots att vi vill få till en förändring, vill vi inte jobba för att få det. Vill helst att det ska gå per automatisk så vi slipper anstränga oss. Eftersom vi har svårt att bryta gamla mönster och skapa nya bättre vanor.
Att förända sig är jobbigt och svårt, förvirrande och det är lätt att man tappar bort sig själv eller går vilse.

Och sedan är det så svårt att hålla fast vid de nya rutinerna eller vanorna så länge att de blir en del av oss. Det är så lätt falla tillbaka in i gamla spår igen efter ett tag.

 

När vi ställs inför ett trauma.

 

 

Då sker en förvandling på ett ögonblick och vi tvingas till att ett beslut om huruvida vi behöver förhålla oss till det nya. Vi blir tvingade till att förändra oss.
Vare sig vi vill eller inte.
Alzheimers är en hemsk sjukdom. Framförallt så förstör den genom att radera våra minnen och utplåna vår personlighet.

Trots allt så finns det hopp.

För det första så finns det bra bromsmediciner nu. Och för det andra så kan man göra mycket själv. Vi kan se till att äta bra mat och på regelbundna tider. Vi kan ta den där långa härliga promenader i naturen, för att röra på oss. och hålla hjärnan i trim med givande aktiviteter som korsord, läsa skriva mm.

Men så småningom så kommer det oundvikligen att bli sämre. och det kommer en tuff tid framöver, för alla, mest våra anhöriga, för på på väg in i dimman, tappar personen bort sig själv, blir aggressiv, för hen inte hänger med, eller inte minns.  Eller tycker att ingen berättar något för hen.

 

Så ja, livet är skört

 

 

Vad som än händer hädanefter, så behöver vi leva livet så som vi vill. Framför allt leva nu. I morgon kan det vara för sent, att göra allt det där vi drömmer om eller vill göra. Ge av din tid till att vårda dina relationer med nära och kära.

Så vänta inte. Gör det nu. Och ge tid till att umgås med dina nära och kära.
För som jag nu fått veta, så en dag kan det vara för sent.

Den dagen då de inte längre finns hos oss längre eller inte ens minns vem vi är.

Ta hand om er / Hannele