Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Beslutsångest…

Beslutsångest…

 

Tänkte visa er vad jag pysslar med nu och vad jag har bakom vår soffa förutom dammråttor.
Som jag berättat om förut så är jag ju inget fan av att städa. Det finns ju så mycket roligare att göra, som att pyssla.

Jag älskar ju att jobba med mina händer och skapa i alla möjliga material. Och jag är periodare. Snöar in på det jag för tillfället skapar. Kan sitta hur länge som helst och njuta av att vara i min egen värld och ser hur det växer fram.

Mitt problem är ju att jag har beslutsångest och velar hit o dit. Har så fruktansvärt svårt för att bestämma mig för hur jag vill ha det.

Så är det med min stickning som jag kämpar med för tillfället. Jag börjar glad och taggad. Ångrar mig och repar upp och börjar om. För hundrade gången.

Ja det var ju att ta i. Men många gånger i alla fall. Vill ju hellre ha en egen stickad, än en köpt, nu när vi går mot kallare tider. Det är ju så mycket roligare att sticka en egen unik tröja än att ha en massproducerad. Som många har, som nu är på modet. Vill ju inte ha samma tröja som alla andra.

Därför köper jag 99% av alla mina kläder på secondhand. Då får jag tillfälle att ha något unikt. Något som var på modet för några år sen, som någon nu ratat för att istället köpa dagens moderiktiga plagg. Eller så har personen förändrats gått upp eller ner i vikt, tröttat på det eller helt enkelt känner att det är dags för något nytt.

Så! Jag beställde nytt garn från Hobbii en garnbutik på nätet. Lycklig över att det var rea köpte jag flera färger. Vit, blått och min favorit färg rosa. Det visade sig att det hette tuggummi rosa.

 

Visst är det en härlig färg? Det är så att man nästan vill äta upp det.

Men i alla fall så här ser det ut i mitt hörn av soffan.

Fullt av garner i olika kvalitéer och färger eftersom jag inte kan bestämma mig för hur jag vill att min tröja ska bli.

Dumt nog så tror jag alltid att ett nytt fräscht garnpaket skall göra det lättare att sätta i gång. Och börja går ju som sagt bra. Det är fortsättningen som sätter tvivel i mig. När jag stickat en bra bit så får jag en annan ide om hur jag hellre vill ha den.

Nä, vill nog ha den färgen istället, tänker jag när jag i ögonvrån får syn på det blåa garnet.

Så glad i hågen repar jag upp det jag stickat på i flera dagar och ler mot gubben.
Han tittar undrande på mig och skakar på huvudet. Jag förstår honom. Det är knäppt för det blir liksom ingenting gjort.

Tror att det är mer som terapi för mig, stickningen alltså.

Det är mysigt att sitta och sticka när jag sitter i soffan med gubben min, medan han tittar på fotbollen. Det gillar han och brukar se på de matcher som visas på dumburken. Det får han gärna göra. Det unnar jag honom. Han behöver få koppla av med sporten och en kall öl efter jobbet.

Han jobbar hårt och har lång restid till och från jobbet.
Och det första han gör när han kommer hem är att diska. Det är hans sätt att landa hemma. Med favorit musiken i lurarna, är hans stund med disken hans sätt att chilla.

När jag var arbetslös för några år sen. Tänkte jag att jag tar disken så slipper han. Men efter några veckor märkte jag att han blev rastlös och små retlig och förstod då att han behövde den stunden för sig själv.
Så nu diskar jag bara ibland.

Han är så go min gubbe, kommer med te och kaffe till mig när jag önskar. Han är mitt allt. Så han behöver få göra det han gillar samtidigt som han tillåter mig att göra det jag älskar som nu för tillfället är att försöka mig på att sticka mig en tröja. Förhoppningsvis blir den klar någon dag. Och om inte så gör det inget. Jag har i alla fall haft något för händer och myst med gubben i soffan.

Så för att återgå till början, vad har jag bakom vår soffa?

Ni gissade?

Flera kassar med garn och en hel del påbörjade projekt att ta tag i “Nån dag”.

Ha det gott och ta hand om er / Hannele

Hur mår dina tänder

Munhälsan är viktig, var rädd om den.

Hur mår dina tänder egentligen? Det är nåt jag själv funderat på nu när jag når viss ålder. Men det är inte bara i viss ålder det är viktigt med tänderna. För det kan hända något oförutsett med din hälsa eller olycka som gör att man måste se över sina tänder.

Om man till exempel  inte är nöjd med det man är född med, eller om andra saker skett över tid med dina tänder som behöver justeras.

 

Det här med tandimplantat ser spännande ut eftersom det håller längre och hanteras  av experter på tandimplantat. Vad de i första gör är att de ersätter förlorade tänder eller trasiga tänder, istället för tandproteser som rent av kan vara obekväma och fula.

Vad jag har förstått är inte tandimplantat för alla. Det beror på att den här kliniken ligger i Malmö. Alla kanske inte kan ta sig hit, men det görs en bedömning av tänderna. Experterna på kliniken gör sedan en bedömning vad man kan behandla eller inte. Sedan är det en kostnad också så klart, men implantat görs inte på barn och ungdomar, och det kan även hindra vissa hälsoeffekter som man bör ta hänsyn till.

Olika material

Det finns olika material för implantatet man vill göra. Titanskruvar som fäster bra i käkbenet och som välkomnas väl av skelettet. Tänderna görs av tekniker och de görs av porslin. Som jag ser det är det ett bättre material än andra tveksamma fyllnader och material.

På kliniken Tandimplantat i Malmö finns flera olika behandlingar, som t ex estetisk tandvård.Det betyder helt enkelt man får sina tänder blekta och får ett fint vitt leende, och vem vill inte ha det!

Tandersättning, ja det var ju det jag skrev om som kliniken hanterar med dina tänder.  men det finns även för den som söker annan behandling som till exempel tandkirurgi. Det kan ju vara så att man går med fel bett eller andra saker som måste justerar med operation av käkben, benuppbyggnad eller annan tandkirurgi som ingen annan klinik klarar av.

Bara experter

Operation av visdomständer har man ju hört till leda hur misshandlad man kan bli av amatörer. Men här finns experter och utrustning för att hantera ordentliga kirurgiska operationer av rotfyllningar och visdomständer. De hanterar även tandköttsoperationer och andra ingrepp i mjukvävnad som nog kan vara besvärligt. Så jo du, här finns modern utrustning och kunnig, välutbildad och framförallt erfaren personal.

 

För någon du älskar…

För någon du älskar…

 

På bussarnas digitala skärmar rullar information om hur vi ska förhålla oss i dessa Corona tider.

”Håll avstånd för någon du älskar”

”Stanna hemma för någon du älskar”

”Tvätta händerna för någon du älskar”

 

Jag skulle vilja lägga till en…

”Ge bort den ”lilla vita” till någon du älskar”

Jag skickar iväg den lilla vita med snigel post till dem jag älskar. Till de som önskar ha en. Fick hem en låda med 100st för några veckor sen som jag beställt och de går åt som smör i solsken. De säljer sig själva.

Egentligen borde man ge alla skolungar en att ha i skolväskan eller i fickan. Nu när smittan tagit fart igen då skolorna började. Även på dagis borde personalen ha flera stycken. Eller ha dispensen, en större modell lätt tillgänglig.

Varför?

Därför att den skyddar och dödar 99,99% av alla bakterier. Det finns studier som visar att den även skyddar mot: E Coli, MRSA och coronaviruset. Vilket jag tycker är helt fantastiskt.

Och den innehåller ingen alkohol som ju är det vanligaste i bakteriedödande medel. Alkoholen skyddar bra medan den är verksam i typ 30 sekunder. Sen har spriten dunstat och ditt skydd är borta.

Visst du är ren om händerna och bakteriefri, men du har inget skydd mot nya bakterier.

Jag fick en kommentar av en som jag berättade om den “Lilla vita” för:

– Vadå, utan sprit? Det går ju inte, då kan den ju inte vara bakteriedödande?

Det kan den! Det har testats så många gånger.

En annan sak är att de alkoholbaserade medlen är brandfarliga. Det finns till och med en varningsskylt på flaskan. Den “Lilla vita” släcker istället. Det har också testats, med goda resultat.

Jag brukar spraya min mobil flera gånger per dag. Det sägs ju att mobilen är en riktig bakteriehärd. Och det är ju inte så konstigt. Du har mobilen med dig överallt och kanske även in på toan. Det har jag. Sitta där och glo är ju ganska tråkigt, så den brukar få följa med.

En annan sak som är bra med den “Lilla vita” är att den innehåller Aloe Vera. Och det är mumma för mina händer. Mina snustorra och nariga händer har mjuknat nu när jag slutat använda den vanliga handspriten som vi har på jobbet.

Jag skall berätta något riktigt häftigt. Jag är ju pysslare. Och skär mig ofta, väldigt ofta. Så min gubbe brukar säga till mig att du ska nog inte använda kniv. Men det behöver jag ju om jag ska kunna skära i kartong och papper.
Men i alla fall. Jag skar mig illa en gång och det blödde kraftigt. Jag tog ett snytpapper och tryckte till för att få blodet att stilla sig. Efter en stund när det fortfarande blödde tog jag den “Lilla vita” och sprayade på. Värt att testa, tänkte jag.

Vad hände? Det slutade blöda direkt! Och dagen efter hade skärsåret gått ihop så det såg nästan ut som om det hade sytts.

Wow! Magiskt.

Tills sist vill jag säga att den ”Lilla vita” hänger med mig överallt. Liten och smidig får den plats i fickan och även i lilla facket på ryggsäcken så den är lätt åtkomlig när jag behöver spraya när jag är ute på stan.

Jag gillar den. Så den har blivit min nya följeslagare. Tror min mobil är lite avundsjuk för den piper smått irriterat när jag tar fram min lilla spray i tid o otid.

Den räcker länge också. Faktiskt hela 225 gånger kan jag spraya och skydda både mig och andra. Så vad kostar då denna magiska “Lilla vita” ?

Endast 60kr. Det är en billig penning för att skydda dig själv och dem du älskar.

Vill du också ha en så hör av dig till mig i kommentarerna, så kommer den hem till dig med snigelposten.

Kram och ha det gott/ Hannele

Ta körkort digitalt

“Annons och reklam i samarbete med Trafiko.se”

Ta körkort digitalt och plugga hemma

Ska man ta körkort idag är det inte alls samma sak som man gjorde förr, det är helt klar så. För idag är det mycket smidigare som t ex den digitala vägen. Att köra bilen digitalt går så klart inte.

Alla körlektioner gör man som vanligt i en bilskola eller på privat med handledare. Så en handledare kan vara en familjemedlem eller god vän till dig. Bara personen har rätta åldern inne och har haft körkort själv en viss tid. För det är alltid samma person som får övningsköra med dig.

Körkortstillstånd

En ansökan om körkortstillstånd görs digitalt på nätet och det kan du gör direkt hos trafiko .
Det måste man ha om man ska övningsköra med sin egen handledare. Så en handledarkurs finns att ansöka hos Trafiko.

Det är väldigt viktigt att ha alla tillstånd för att övningsköra så du blir en bra förare för framtiden. För ju mer man övar och ju mer man kör bil ju bättre och skickligare bilförare blir du.

Frihetskänsla att kunna ta en bil och köra precis dit man vill är oslagbar!

Ta körkort digitalt

 

Synundersökning

För att kunna ta körkort måste du ha gjort en synundersökning. Du hittar olika optiker runt i landet. På hemsidan hittar du rekommenderade optiker. Det är ju en trygghet att veta att du har perfekt syn för att kunna få ett körkort.

Börja med digital teori

För att ta körkort digitalt får du full handledning genom app eller dator där du följer steg för steg alla moment du ska göra för att fullfölja stegen i rätt ordning.

Det är superenkelt med den hjälp du får av ett digitalt program hur du ska följa körkortsutbildningen och hur du tar olika steg i rätt ordning.

Boka körlektion

Du ska boka körlektion på bilskola också, så du får rätt vägledning av en utbildar körkortslärare.  För det ska man alltid göra. Samt du kan även hitta allt du söker kring körkortsfrågor på hemsidan också.

Halkbana

Nästa steg för att du ska få ett godkänt körkort är halkbana. Det måste du boka en på orten du bor på eller i närheten. På hemsidan hittar du länkar var du hittar din halkbana. Man ska genomgå halkkörning för att du ska känna till hur det känns att få sladd på bilen. Det kan du få vid halka t ex vinterunderlag, kraftigt regn eller olja på körbanan.

Jag är så lycklig…

Jag är så lycklig…

Äntligen har jag hittat ett tryckeri som ligger närmare hemmet och slipper trängas i en fullsatt buss mitt i morgonrusningen.
Detta var innan Corona och bussarna packades till bristningsgränsen. Vilket är ett minne blott idag, eller egentligen inte.
Min man som åker varje morgon vid sex tiden på morgonen, brukar berätta för mig, på kvällen när vi myser in sängen, att det överhuvudtaget inte finns någon chans att hålla det rekommenderade avståndet på två meter.

Men i alla fall så minns jag så väl den sista gången jag åkte iväg till tryckeriet som låg på andra sidan stan.

Jag hade gjort den turen förr flera gånger för att hämta mina printade bilder, att jag visste att det skulle ta mig hela dagen. Därför var jag uppe med tuppen för att fixa till och maila iväg bilderna till tryckeriet.

Efter att stått med de andra bussresenärerna packade som sillar i 25 minuter väntade mig en kort tur med tunnelbanan och sen med pendeltåget i 50 minuter. Hade jag tur skulle jag få sitta annars fick jag snällt stå  i hoppackad med andra morgontrötta resenärer.

Just den här gången som skulle bli den sista, for jag i väg denna tidiga sommarmorgon.

Den enda sittplats som fanns ledig var bredvid en storvuxen man som upptog nästan hela sittplatsen där han försökt sitta så långt ut på kanten han kunde. Jag trängde mig intill honom på platsen närmast fönstret.

Mysigt nä. Satt inträngd mot väggen för att få plats och med ryggsäcken i knäet försökte jag hålla mig på min kant. Som tur var så gick han av vid nästa hållplats. Jag pustade lättat och sträckte på mig.
En äldre dam satte sig i båset bredvid. Hon var slående vacker. Hade åldrats med stil. Vissa har ju fått den förmånen att blomma ut även i ålderns höst.

Jag kunde inte slita blicken ifrån henne.
Hon var propert klädd i en stilfull sommarklänning marinblå med vita prickar i en typisk rockabilly stil.  På huvudet hade hon en stor solhatt som skymde halv ansiktet. Mannen som satt bredvid fick hattbrättet i ansiktet varje gång som tunnelbanan krängde till. Så han flyttade sig och satte sig en bit bort när det blev en plats ledig. I alla fall trodde jag att det var därför han flyttade på sig.

Damens mörkbruna lockar ramade in hennes smala ansikte och med mobilen i handen såg hon ner i skärmen med ett smått leende på de knallröda läpparna.

Plötsligt brast hon ut i ett högljutt skratt.

Förvånat han jag se att två framtänder saknades när hon med blossande kinder såg sig omkring. Smått generat bet hon sig i läppen för att lugna sig. För en sekund möttes våra ögon innan hon slog ner blicken i knäet. Tappert kämpade hon med att hålla sig för skratt. Jag tog upp min mobil ur ryggsäcken och låtsades upptagen med att stirra ner i den svarta skärmen för att dölja att även jag hade svårt att låta bli att fnittra till.

Väl framme vid T-centralen var det dags att byta tunnelbanan mot Pendeltåg och reste mig. Bredvid mig ställde sig nu den vackra damen, vi gav varannan en nästintill omärklig nick i samförstånd i väntan på tunnelbanan skulle rulla in på perrongen.

Då kände jag den…

Jag höll andan mitt i ett andetag när odören letade sig fram till mig. Denna propra dam luktade som om hon inte duschat på flera veckor. Gammal svett blandat med doften av hennes parfym fick nästan att skrynkla ihop sig till ett russin. Jag lyfte handen och låtsades att det kliade på näsan för att dölja min grimas när jag snörpte på munnen. Dörrarna gick upp och jag tog snabbt steget ut och det gjorde hon också. Som tur var gick hon åt andra hållet. Jag stannade till och vände mig om, såg henne trippa iväg på höga klackar, med väskan i höger handen och hatten svajandes för varje steg. Så här på håll beundrade jag henne och i mitt stilla sinne förstod jag nu varför mannen som hade suttit bredvid henne på tunnelbanan hade bytt plats.

Så varför hade jag valt ett tryckeri på andra sidan stan, kan man ju undra?

Saken var den att min son bodde där och hade hittat detta tryckeri med bra priser. När han sen flyttade från stan och ut på landet med sin familj, behöll jag tryckeriet för det fungerade så bra.
Vilket var dumt eftersom jag drog mig för att åka dit. Synd för då ville jag inte hellre lägga ut mina bilder till försäljning för att slippa åka. Och inte letade jag efter ett nytt tryckeri närmare heller för jag tyckte ju att jag hade ett som fungerade för mig.

Så tiden har gått, ja flera år faktiskt.

Men så fick jag så fin respons på mina nya bilder. Flera önskade att beställa. Min väninna och älskade granne hade beställt en för ett halvår sen och hade ännu inte fått den. Vilket jag skäms för.
Så för att inte förstöra mitt rykte helt och ses som en konstnär som inte håller vad som lovats och leverera inom rimlig tid. Var jag nu helt enkelt tvungen att ta tag i saken och bestämma mig för hur jag skulle lösa detta med de nya beställningar jag fått.
Jag hade bara två val antingen åka till andra sidan stan eller hitta ett nytt tryckeri på närmare håll.

Så jag frågade min älskade granne om hon hade några kontakter med någon som hade ett tryckeri. Det hade hon och slussade mig vidare till en som troligtvis kunde hjälpa mig. Men han skickade mig vidare till en annan person. Och det var detta tryckeri som jag nu är så glad över att jag fått nys om, endast 20 min bort med bussen.

Jag var där för några dagar sedan. Tog bussen smått nervös över att inte hitta rätt. Självklart gick jag vilse. Gick för långt och fick vandra tillbaka en bra bit. Jag promenerade smått irriterad förbi hus efter hus för att hitta rätt. kom på att jag letade efter rätt hus på fel gata.
Många av villorna saknade stora tydliga husnummer och hade istället pyttesmå siffror på brevlådan. Det var bara och rota fram glasögonen och ingående studera varje brevlåda jag gick förbi.

Tillslut insåg jag att jag var på fel väg och gick tillbaka igen.

När jag äntligen hittade rätt väg gick jag för långt igen en andra gång. Kånkade mig upp för en brant backe. När jag tillslut andfådd tagit mig upp på krönet stannade jag till för att lugna ner flåset. Kollade på brevlådan närmast mig och noterade att numren på husen var allt för höga. Villan med tryckeriet borde ligga halvvägs ner för backen. Så det var bara och vända och knalla ner igen. Jag hittade rätt och ringde på. Bad om ursäkt för att jag var lite sen. Att jag hade haft svårt att hitta och gått uppför hela backen.

–  Ja, då fick du lite motion i alla fall sa han och skrattade till.

– Jo, fick ju det, sa jag. Och motion är ju aldrig fel. Sa jag och log tillbaka samtidigt som jag tog av mig min rutiga ullkappa o kängorna.

Isen var bruten.

Jag log inom mig och tänkte att detta började ju bra. Det kändes så rätt.
Han var en super trevlig kille och så hjälpsam. Jag vart kvar länge då han tog sig tid till att vi testade olika pappers typer och korrigerade färgerna tills jag blev nöjd.
Jag kände hur pulsen steg när skrivaren spottade ut papper efter papper med mina bilder på. Så jag vände mig om och såg ut genom de stora fönstren ut på den välklippta gräsmattan. Såg även äppelträdet där en gunga hängde i en av grenarna. Jag tog ett nytt djupt andetag innan jag vände mig om.

– Så vad kommer det här kalaset att kosta, frågade jag och kände hur rösten darrade till.
Han funderade en stund. Tittade sig omkring på alla utskrifter på skrivaren. Jag bläddrade nervöst bland trycken och undrade vilka jag skulle välja i väntan på svar.

Tänk så fel jag hade. Slutpriset blev löjligt billigt som min äldste son brukar säga. Jag som tyckte att mitt förra tryckeri hade billiga priser. Jag upprepade frågande priset han sagt och fick en nickning till svar.

– Du har fått en ny kund sa jag glatt och log.

Jag var supernöjd och rotade runt i min ryggsäck, medan han slog in högen med mina bilder i papper och tejpade igen. När jag hittat det jag sökt efter räckte jag fram en av de tiotals ”lilla vita” som jag alltid bär med mig och gav honom som gåva.

Äntligen! Överlycklig bar jag mina bilder i en av Willys pappkassar när jag vandrade i väg mot bussen hem.  Vilken magisk dag.

/ Hannele

Vad göra när olyckan är framme

“Annons och reklam i samarbete med Olycksfallsförsäkring.se”

Har du tänkt på det här med olycka och försäkring?

Det har jag börjat fundera på och det är nog viktigt att se sig om efter det för man vet ju aldrig när olyckan är framme.

För mig som konstnär har jag aldrig tänkt över att det är lika viktigt och det kan ju hända även mig. En försäkring är nog det sista man prioriterar men saknar det grundligt när det väl händer. Därför är det nog extra viktigt att börja se om sitt “hus” lite mer. Som sagt vad göra när olyckan är framme.

Vad göra när olyckan är framme

När behövs en olycksfallsförsäkring?

En försäkring bör enligt lag vara krav på att skaffa och ha, men en olycksfallsförsäkring är frivilligt att ha en försäkring för. Så om man bestämmer sig för att teckna själv. Det är nog en fördel för de flesta att ha olycksfallsförsäkring som ett bra komplement till sina andra försäkringar och den kostar inte så mycket.

Förhoppningsvis behöver man kanske aldrig ta ut en ersättning för en olycka eller ha anledning till det, men det kan vara tryggt att ha en ifall olyckan kommer, för det är ju då man önskat man hade en bra försäkring. Den känslan och insikten kan vara värd väldigt mycket.

När man har familj och barn vill man ju ha en heltäckande försäkring. Barnförsäkring gäller vanligast tills barnet fyllt 25 år. Den övriga familjen är också inräknat för det mesta när man tecknar en olycksfallsförsäkring.

Pengar du kan få ut av en försäkring

Det beror på vilket bolag man har och vilken prisnivå på premie man betalar så klart. Men en försäkring kan uppnå upp till 2 miljoner kr med en olycksfallsförsäkring. Den lägsta nivån kan vara 500 000kr. Därför är det nog bra att se över detta för tänk om jag inte längre kan jobba på grund av en olycka jag råkat ut för.

Vad täcker en olycksfallsförsäkring?

Det är ju ganska viktigt att veta det tänker jag så här stolpar jag upp flera berättigade ämnen:

Ekonomisk invaliditet, medicinsk invaliditet, ersättning i samband med sjukhusvistelse. Akutsjukvård, kostnader för rehabilitering, ersättning för behandling vid psykisk ohälsa. Kostnader för hjälpmedel, ersättning vid dödsfall, tandvård, resekostnader. Extrakostnader för personliga tillhörigheter, ersättning vid sjukskrivning.

 

Alla dessa brunnar…

Alla dessa brunnar…

 

 

 

Tänkte på det där med alla brunnar på min senaste promenad och hur de har följt mig genom livet. När jag var ung så brukade jag undvika de med ”A” på, varför vet jag faktiskt inte.

Idag står ”A”et för ansvar.

Så när jag ser en stannar jag till på dem och säger tyst för mig själv:
– Jag har ansvaret. Jag har ansvar för hur jag känner, reagerar och agerar. Det är upp till mig att ha ansvar för mitt liv. Det ger mig en påminnelse om att, jag och ingen annan kan bestämma över mitt liv, jag kan inte heller ge ansvaret till någon annan att ta hand om mig o min lycka.

Det är mitt ansvar. Punkt slut. Vill jag bli någon, är det upp till mig. Vill jag göra, uppleva eller ha något, så är det upp till mig att jobba för det.  Det finns ett ordspråk om det på engelska som säger allt. ”

Dreams don´t work unless you do”

Så har vi ”K” brunnen som i min ungdom stod för kärlek.

Då tänkte man på den man var kär i och ville bli ihop med. Kär upp över öronen trånade man sig sjuk och letade efter dessa brunnar med ljus och lykta i hopp om att ens önskan skulle slå in.

Idag när jag är äldre och klokare så är de brunnarna än i dag lite magiska. Självklart så tänker jag på min älskade gubbe varje gång jag ställer mig på dem.

Sen finns de den lilla brunnen med ett ”V” på.

Då tänker jag på att vara vänlig. Att vara snäll mot de jag möter, vara förstående och inte döma. För vad har jag för rätt att döma någon annan. Alla har sina svårigheter som jag inte vet något om. Så att vara snäll och vänlig är ett bra sätt att förhålla sig till i livet, tycker jag.

Ett annat ordspråk:

”Ser du någon utan ett leende, så ge honom ditt.”

är ett som jag ofta tillämpar när jag är möter människor. Oftast så ler faktiskt många tillbaka. Vilket jag tycker är mysigt och glädjande i vår sönderstressade tillvaro.
Testa själv får du se.

Den tomma brunnen är något jag nyligen börjat se och kliva på. Varför?

Jag ser den som en önskebrunn.

Jag står på den och visualiserar och ser framför mig något jag vill. Känner och njuter av att se i min inre blick hur jag redan har det och hur glad jag är av att det redan har hänt.
Det har hänt att jag ståt där och när jag öppnar ögonen ingen så är det någon som går förbi och tittar undrande på mig där jag står där med ett lycksaligt leende på läpparna. Då brukar jag säga:
– Hej på dig.  Och gå vidare smått fnissande för mig själv. Kanske var mitt leende ett litet plåster på såret på hens annars dåliga dag. Hoppas det i alla fall.

Ha det gott/ Hannele

Jag vann över mig själv…

Jag vann över mig själv…

 

I morse när jag satt i köket och planerade dagen, skrev jag in promenad 30 minuter kl. 13 på min Todo-lista. Det är något jag ofta glömmer att skriva upp. Trots att jag vet att det är viktigt att komma ut och röra på sig varje dag…
glömmer näe, skippar är mer rätt ord. Undviker eller intalar mig att jag inte har tid, har så mycket jag måste göra idag.
Fel igen, vill göra. Det finns inga måsten.
Det finns inga måsten…!?
Hur tänker jag då? Undrar ni säkert. Man måste ju jobba, för att försörja sig. För att kunna betala räkningarna. Måste ju hämta barnen på dagis, handla och laga middag. Städa och tvätta. Diska och och och…

Nej! Stopp vi måste ingenting. Vi vill!

Vi väljer att hämta barnen, för att vi vill det. Så de slipper sova på dagis. Vi väljer att vilja städa för vi vill ha det fint och rent hemma och vi väljer att gå till jobbet även om det är ett andra hands val, för vi vill kunna köpa mat för att slippa gå hungriga. Och vi vill betala elräkningen så vi kan brygga oss en kopp morgon kaffe.
Jag tänker ” jag vill” för då känns det bättre. Då känns det som att jag har kontroll. Att det är jag som bestämmer. Det känns bättre än att ta konsekvenserna av att inte göra det.

När klockan närmar sig kvart i ett sitter jag lugnt och myser i soffan med en kopp kaffe. Envist tittar jag ner i kaffe koppen eller ut genom fönstret där solen lyser in. Allt för att inte min blick skall falla på min ToDo-lista. Tillslut gör jag det i alla fall och ser det jag skrivit med stora bokstäver.

Kl. 13- 13.30 PROMENAD 30 min.

Jag vill inte… Det tar 5 sekunder för min hjärna att komma på flera ursäkter till varför jag ej behöver gå ut.
5 sekunder… jag är trött, jag tar det senare, jag kan göra det i morgon! Tankarna mal på och jag suckar trött.

Ger upp…

Jag slår upp en blick på klockan på väggen som tickar fram minut för minut. En klocka som min son när han sover över, tar ner och lägger ute i köket för att inte få nattsömnen störd av det höga tickandet. Ett av de ljud som min hjärna sorterar bort.
5 min. över 13 och jag suckar igen. Min hjärna har övertaget ett hav av ursäkter sköljer över mig och jag kryper ihop i soffan med min rosa filt över mig. Jag skall just till att ta tag i min stickning när något oväntat händer.

En annorlunda tanke dök upp och beblandade sig med det övriga.

5-sekundersregeln!!!

Saken var den att jag i förra veckan börjat lyssna på en ny bok på Nextstory. En bok av Mel Robbins,
5-sekundersregeln. En bok som gör mig glad, peppad och som ger mig en spark där bak och en hel hög med Aha- upplevelser.

Så klart Hannele…

Räkna 5 4 3 2 1 och sätt igång!

Jag for upp som en raket ur soffan, på med träningskläderna och med lurarna och mobilen i högsta hugg kikade jag in hos tonåringarna och meddelade att nu går jag ut.
Det hela gick på ett par minuter. Inga tankar bara action.

Förvånad över mig själv, och glatt överraskad funderade jag på vad som hände när jag gick över skolgården mot promenadstråket.
Härligt tänkte jag. Det fungerar, bättre än jag vågat drömma om. Jag kan vinna. Jag kan vinna över mina ursäkter, nonchalera dem och få mig att göra det jag egentligen vill. Så bra. För hjärnan och jag är inte alltid överens om vad jag vill. Oftast är det känslorna som tar över när jag känner efter och de negativa tankebanorna hakar på.

Men visst är det härlig när man väl kommit ut och går i höstsolen. Trots att det är i början av oktober är det varmt, galet varmt.
Jag svettas och kränger av mig min rosa luvtröja. Glömmer att mobilen ligger i fickan, så lurarna slits ut ur öronen och jag trasslar in mig i sladden. Medan jag gående helt inne i att trassla mig loss överraskas jag av en cyklist som svischar förbi mig på cykelbanan och jag skriker till.

Det var nära ögat. Hjärtat bultar i bröstet. Jag tar mig över till promenadvägen. Efter några stapplande steg slår jag mig ner på en bänk för att andas en stund.

– Lugn Hannele… Lugn.

Jag börjar så sakta gå igen… hemåt. Över skolgården och sen in på promenadvägen genom skogen ner till höghusen där mamma bor innan jag tar backen upp till oss.
– Dödsbacken!
En brant backe som jag behöver ta mig uppför för att komma hem. Äntligen uppe och stannar jag till och pustar ut strax innan tunneln. Jag vänder mig om och ser ner för backen. En dam med en stor lurvig hund, får småspringa då hunden ivrigt skyndar på med nosen sniffandes i marken för att får sig en doft av ”dagens nyheter”.

Jag skrattar till tyst för mig själv när jag vänder mig om och går mot tunneln. Men så räknar jag igen:

– 5 4 3 2 1 och sätt igång!

Utan att tänka eller ens tveka vänder jag mig om och traskar i rask fart ner för backen. Vänder nere vid farthindret och stegar upp igen, vänder vid krönet och går neråt igen. Det äldre paret som gick hand i hand upp för backen, när jag gick ner tittar nu undrande på mig och flyttar sig lite åt sidan när jag dundrar förbi dem igen i rask takt.

Igen fnissar jag för mig själv när jag tappar fart och flåsandes tar mig upp för tredje gången. Min kondition får jag nog jobba lite på tänker jag och ler…

/ Hannele

Nostalgi tripp…torget

Jag har nyss vinkat av de tre äldsta barnen mellan 10-13 år som åkt iväg med tåget till Stockholm, för att tillbringa sommarlovet hos sin far. Kvar med mig i vagnen, från spår fyra, har jag min yngste på tre. Jag tar hissen ner från perrongen och går igenom tunneln. När jag kämpar mig upp för backen, funderar jag över om det verkligen behöver vara så djupt ner i marken.

Tänk alla stackars gamlingar som ska ta sig till torget.

Jag minns så väl när den var nybyggd och invigdes på vårkanten. En äldre gumma kom med sin rullator på sina skraltiga ben och skulle ta sig ner för branten på Norrsidan. Hon gick långsamt. Men rullatorn rullade på i allt högre fart. Trots handbromsen kunde inte hon inte få stopp, utan hängde förtvivlad med farten nedför. När hon halvvägs ner flämtande tappade balansen, rullade hon handfallen ner sista biten. Stönande och blåslagen blev hon liggandes på de kalla stenarna. Rullatorn fortsatte i vild fart framåt innan den krockade med tunnelväggen och välte och även den blev liggandes. Konservburkar, potatis, äpplen och apelsiner rullade iväg och spred sig runt folks snabba fötter. Folk hoppade, skuttade hit och dit för att inte snubbla och alla som gick förbi tittade, men ingen hjälpte den gamle.

Är vi så självupptagna och stressade i dagens läge att vi inte ens hinner hjälpa en nödställd. Själv var jag redan uppe på krönet, när jag hörde och vände mig om och såg uppståndelsen. Jag skulle till gå tillbaka när det äntligen var en vänlig själ som hjälpte henne upp och pustade lättat.

Klockan är halvfem på eftermiddagen och torget framför mig är som vanligt full av aktivitet.

Torghandeln är i sitt esse denna torsdags eftermiddag.  När jag långsamt skjuter vagnen, där sonen somnat, framför mig, förundras jag över allt som finns att köpa om man har råd. Kransar av torkade blommor, leksaker, kläder, allt mellan himmel och jord och godis. Det är tur att han sov tänker jag, när jag längtansfullt ser alla läckerheter som dukats fram i ögonhöjd just för barnen. Min son brukar inte skrika eller tjata sig till saker, för han vet att det inte hjälper. Men ändå så känns det skönt att sätta sig ensam och njuta av en mjukglass, framför fontänen i ett hav av blommor som doftade starkt i solen.

Vid insidan av muren där jag har sjunkit ner på en av bänkarna plaskar barn i alla åldrar i det ljumna vattnet och på andra sidan fontänen sitter en man i svartöverrock och filthatt. Rödmosig om kinderna, troligtvis av värmen och av det han häller i sig, ur en flaskan gömd i en plastpåse.
Stackars människor. Jag förstår inte hur de orkar. Mannen på bänken hade jag sett förr och alltid på samma ställe med flaskan i högsta hugg. Nu i sommar värmen går det att sitta ute men på vintern.

Vart tar alla vägen då?

Jag vet, jag har sett dem, när de vinglar fram huttrandes för att sätta sig ner på de isiga bänkarna och värma sitt inre med en sup. Eller värmer sig inne i tunneln för att undkomma blåsten och vinterkylan. Eller trycker sig tätt intill husväggen till husen som ramade in torget på tre sidor. Invid den fjärde sidan ligger bussterminalen, med sina gröna skraltiga Näckrosbussar, som far fram och tillbaka på dåliga landsvägar mellan grannkommunerna.

Jag vaknar upp ur mina funderingar över samhällets bottenskikt, när en hund skäller högljutt en bit bort. Skällandet kom från klungan där A-laget sitter in vid muren med sina hundar som springer vind för våg över torget och jagar de stackars småfåglarna som letar efter gobitar på marken. Rufsiga och toviga av allt för dålig skötsel smyger en del av schäfrarna bland människorna och tigger. En och annan får en bit som den glupskt smaskar i sig för att sen skällande fortsätta rusning över torget  i folkvimlet.

Jag tittar ner när det rör sig i vagnen, där min lilla goding vrider sig lite lätt för att lägga sig bekvämare och somnar om. Ännu fick jag omkring en halvtimmes ledighet och kunde fortsätta att betrakta människorna som befann sig på livets ljusa sida, med villa, barn, bil och kanske en ansenlig summa pengar på banken och även dem som fallit och satt på sista pinnen i stegen på den mörka sidan av vårt samhällssystem och livnärde sig på vår sönderfallande välfärd.
På stenmuren uppbyggd i en fyrkant satt sommar lediga ungdomar, lätt klädda i lysande vitt. Många av dem hade student mössan på och firade att de nu hade ett steg närmare vuxenvärlden, om de nu skulle vara något att fira. Många av dem kanske förblir arbetssökande och aldrig får en chans att komma in i systemet, utan får hanka sig fram på bidrag från det sociala, eller får studera till dö dagar, för att sen eventuellt lyckas få ett vikariat.

När jag slutade skolan i slutet på 70-talet. Fanns det arbete i överflöd.

Man kunde säga upp sig, byta inriktning, utan risk för att bli arbetslös. Man kunde i princip dag för dag pröva på ett annat yrke. Fast det är klart de fanns de som jabbade på i samma företag år efter år, slet så gott som hela livet för att i dag sorteras ut och slängas på soptippen. För att sedan ge plats, inte för nya fräscha arbetare utan, datorer och maskiner som tar över många av jobben. Speciellt på verkstadsgolven och inom administration.

Smått vemodigt såg jag hur en av tjejerna hoppade av muren och gav en kram till en förbipasserande kille i ljuskostym, små fjunig på överläppen och studentmössan halvt på sned. Han tog henne i famn och tillsammans snurrade de runt varv efter varv. Hennes fnittrande blandades med hans bullriga skratt och när hon igen sattes ner på marken vinglig och yr tappade hon balansen och ramlade ner på den skitiga marken. Hennes vita korta student klänning, säkert ny för dagen blev gråsvart av damm, smuts och generat försökte hon med fumliga händer borsta av sig så gott det går.

Ja tänk!

Vad skitit det är överallt inte bara i vår lilla kommun, utan runt om i Sverige och världen över för den delen. Haven växer igen eller blir överfyllda av avfall som dumpas där i tron att det inte märks. Luften, där syret sakta men säkert får ge vika för avgaser som fyller och mättas, gröper ur och stora hål i den livsviktiga ozonhinnan, som ska skydda oss från solens dödliga strålar. De som vi i dag njuter av alla vi som samlats här på torget.
Ingenstans kan man sitta om man inte ska få kläderna förstörda. Jag tycker synd om ungdomarna som sitter längsmed muren där det är fullt av fågelskit och rester från lunchgästernas kladd av ketchup och senap.

När jag börjar få skavsår i röven av förmycket sittande, reser jag mig för att vandra vidare och fastnar efter några steg med skon i marken. Jag får dra skosulan över kullerstenarna för att få bort det kladdiga tuggummit. Jag förbannar den jäkel som slängde det och tänker på de stackars fåglarna som äter av de gamla intorkade tuggummina och dör av svält av att det fastnat i näbben. Fast jag är inte bättre själv, det händer att jag också spottar ur mig mitt smaklösa gummi, efter att ha tuggat så det värker i käkarna.

Jag tänker absolut sluta med att spotta ut tuggummit på marken och slänga det i papperskorgen där det hör hemma.

Det lilla runda torget utanför bolaget, som jag passerar, efter att ha krånglat mig igenom folkmassan över salutorget, finns stenbänkar, där jag inte skulle kunna tänka mig att sitta. På min högra sida är det lika tomt som det är fullt på bänkraden närmast dörrarna in till de efterlängtade flaskorna. Varför ingen sitter på den andra sidan har sin förklaring i att det på en av bänkarna ligger en spy pöl både på och nedanför där det runnit ner på marken och stinker i värmen, så det vänder sig i magen. Jag vänder bort blicken för att studera de väntande.
Framför dörrarna står folk i kö eller i små klungor, pratar, planerar för kvällen med yviga gester medan de väntar på sin tur. De flesta ska tydligen dit, de välklädda och de i sjaskiga kläder, folk i alla samhällsklasser. Alla har de samma behov av att få släppa på hämningarna, få koppla av med hjälp av alkoholens lugnande verkan.

Nu vaknar min lilla i vagnen och tittar upp med tindrande ögon. Nu har mina lediga minuter gått. Efter att ha inhandlat glass går jag på cykelbanan, där det för tillfället är tomt, tillbaka över kullerstenarna mot det sprutande vattnet. Sätter sonen bredvid mig på träbänken. Han njuter av den kalla glassen, efter sin varma tupplur. Ivrigt suger och slickar han i sig när den sakta smälter i värmen och droppar ner över hans ljusgula t-shirt och de gröna kortbyxorna. Trots att jag har hela tvättkorgen full där hemma så det gör inget för jag har förmånen, trots min usla ekonomi, en tvättmaskin som jag hyr dyrt av bostadsbolaget med tillhörande torktumlare. Dyrt ja och hyran står mig upp i halsen ibland. Jag bor i en av de fastigheter på Norr som styrs och ägs av kommunen och man tycker att det borde vara billigare än privatägda bolag. Men icke, många av de fastigheterna runt om har upp emot tusenlappen lägre hyra för en liknande fyra.
För cirka ett år sen läste jag i lokaltidningen, en artikel om att vare sig de i det egna ledet eller de anställda i bolaget bor i sina egna fastigheter. Och anledningen till det var att de tyckte att de var alldeles för dyrt. Det är ju skrattretande. Fast jag ska väll inte klaga jag trivs och får halva hyran betald av samhället, så vad gör det om hyran råkar vara dyrare än i en annan del av stan. Jag får så jag och barnen klarar oss, i form av bidrag upp till existensminimum som det så fint heter.

Det får mig att fundera över ett annat bidrag, barnbidraget som ges till alla barnfamiljer, vare sig de behöver det eller inte. Varför? tära på statskassan som går på knäna och ge ett allmänt bidrag. Jag för min del tycker att det skulle vara inkomst beprövat. Nu finns de dom som för in barnbidraget på ett barnbidragskonto, från de barnen födds, tills de fyller 18. Då de har en stor summa pengar som föräldrarna har kunnat lägga undan till dem, som inte behövdes för att klara livhanken. Mina barn kommer inte att få ett öre. Jag kan inte lägga undan barnbidraget, det behövs för att de överhuvudtaget ska få kläder och mat på bordet. Kanske är jag lite gnällig mot livets orättvisor. De föräldrarna jobbar säker häcken av sig, medan jag får njuta i sommarvärmen av min arbetsbefriade tillvaro. Men jag kan ändå tycka att det känns orättvist att en del ungdomar ska få en lättare start när de flyttar hemifrån och en del får klara sig så gott de kan. Det finns flera bidrag som jag funderar över t ex bostadsbidraget. Som även ges till egna hem ägare. Det har jag svårt att förstå. Jag bor och betalar min hyra med hjälp av bidrag till ett hyresbolag. Men hur länge jag än betalar så kommer jag aldrig att äga min lägenhet och kan räkna den som ett växande kapital. Däremot de som köpt hus, på lån och får bostadsbidrag kommer att så småningom att äga sitt hus och i princip så har ju då bidraget delvis betalat deras lån på huset…

Jag ler mot min son som förtvivlat rycker mig i armen för att väcka mig ur mina funderingar. Glassen är slut men jag känner inte för att gå hem utan sitter kvar och ser stånden plockas ner för dagen och snart ligger kullerstenstorget öde framför mig. Det är bara på den låga stenmuren som det fortfarande sitter ungdomar kvar. Nu smått lulliga och högljudda, sjungande för hög hals och skränande i kapp med kajorna som far i stora svarta virvlar över himlen.  Även på bänkarna på ut sidan runt om sitter glass ätande människor eller med korv eller hamburgare i näven. Troligtvis dagens middag och duvorna pickar ivrigt omkring för att få sig en smakbit av tappade smulor.

Det spritter i benen på min son som far som en komet runt på kanten av fontänen och blir blöt så stor han är och jag blir tvungen att inse att det nog är dags att dra sig hemåt.
Med vagnen fullastad av helg mat, toapapper och en hel del onödiga impulsköp, som gjort ett stort hål i min hushållskassa, håller jag ett stadigt tag i handtaget för att vagnen inte ska rulla iväg i för hög hastighet ner i tunneln. Jag lämnar torget bakom mig ödelagt, men inte folk tomt. Musiken från öltältet ekar över torget där berusade människor sjunger med trubaduren i sommarvänliga trallande låtar. Och sorl från puben en bit bort sjuder av liv.
Torget är och förblir en samlingspunkt för de flesta där det samlas, för att slå ihjäl tiden en stund i närvaro av andra. För att sen återvända till sin ensamhet bakom sina egna trygga väggar.

Ja tänk, så många gamla det sitter ensamma i sina lägenheter och inte kommer ut eller inte ens har någon att prata med. Allt dras in även hjälpen till de som så väl behöver det. Tänk att inte ha någon, att få prata av sig en stund. Den stressade hemhjälpen som kommer med andan i halsen, för att städa hinner knappt säga hej innan de igen måste fara iväg till nästa hjälplösa gamling. För dessa äldre är det en befrielse eller rena högvinsten när det kommer en eldsjäl och tar dem med på en promenad ner i parken eller bara ner på torget en stund. Det lever säkert länge på dessa fjuttiga minuter i månaden, då de får en chans att komma ut och få frisk luft och se folk.

För att återkomma till början. Den stackas äldre damen som rasade med sin rullator. Gjorde att byggjobbarna fick upp ögonen för eländet som arkitekten ritat. Kanske var det en bra ide från början, men det hade tydligen räknats fel, för några dagar senare revs stenar upp och branten slätades ut lite. Men fortfarande är det alldeles för högt fall och de äldre får springa efter sin rullatorer på väg ner eller fösa med alla sina krafter för att sen överhuvudtaget komma upp igen på andra sidan.

När jag vänder mig om för att kasta en sista blick på torget innan den försvinner ur min blickpunkt ser jag hur ett gäng ungdomar sitter på stentrappan och häller i sig öl burk efter burk eller delar en flaska vin.

Jag tackar min Gud för att jag inte har några behov av dricka eller ännu värre problem och pustar lättat när jag stegar på lätta fötter, smått huttrande i min tunna sommarklänning. Min skrattande son skuttar bredvid med ett stadigt tag i vagnen, när vi går nedför och igenom tunneln på väg hem. Visst är det härligt, livet menar jag och hoppas att jag ännu ett tio, tjugotal år ska få njuta av solen och årets alla dess skiftningar. Trots alla små bekymmer med pengar, konflikter med barnen och deras pappor, så trivs jag med livet. Speciellt nu, när jag som sagt har tre veckors barnledighet framför mig.
Tre härliga veckor, som jag ska njuta av till fullo och säkert kommer jag att tillbringa mycket tid till att vandra över torget in och ut igenom affärerna tills de ryker om skorna. Det är underbart när barnen åker iväg samtidigt som det är lika skönt när de kommer hem igen, sprudlande av glädje och berättar om allt roligt de varit med om i storstan. Så olik vår lilla håla som vi bor i. Här där folket har tagit torget till sina hjärtan. Ett metropol i mini format skulle man kunna säga.

– Hej då torget, vi ses i morgon, säger jag högt för mig själv och vinkar och bryr mig inte om ifall någon tittar undrande.

Till startsidan