Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Nostalgi tripp…torget

Jag har nyss vinkat av de tre äldsta barnen mellan 10-13 år som åkt iväg med tåget till Stockholm, för att tillbringa sommarlovet hos sin far. Kvar med mig i vagnen, från spår fyra, har jag min yngste på tre. Jag tar hissen ner från perrongen och går igenom tunneln. När jag kämpar mig upp för backen, funderar jag över om det verkligen behöver vara så djupt ner i marken.

Tänk alla stackars gamlingar som ska ta sig till torget.

Jag minns så väl när den var nybyggd och invigdes på vårkanten. En äldre gumma kom med sin rullator på sina skraltiga ben och skulle ta sig ner för branten på Norrsidan. Hon gick långsamt. Men rullatorn rullade på i allt högre fart. Trots handbromsen kunde inte hon inte få stopp, utan hängde förtvivlad med farten nedför. När hon halvvägs ner flämtande tappade balansen, rullade hon handfallen ner sista biten. Stönande och blåslagen blev hon liggandes på de kalla stenarna. Rullatorn fortsatte i vild fart framåt innan den krockade med tunnelväggen och välte och även den blev liggandes. Konservburkar, potatis, äpplen och apelsiner rullade iväg och spred sig runt folks snabba fötter. Folk hoppade, skuttade hit och dit för att inte snubbla och alla som gick förbi tittade, men ingen hjälpte den gamle.

Är vi så självupptagna och stressade i dagens läge att vi inte ens hinner hjälpa en nödställd. Själv var jag redan uppe på krönet, när jag hörde och vände mig om och såg uppståndelsen. Jag skulle till gå tillbaka när det äntligen var en vänlig själ som hjälpte henne upp och pustade lättat.

Klockan är halvfem på eftermiddagen och torget framför mig är som vanligt full av aktivitet.

Torghandeln är i sitt esse denna torsdags eftermiddag.  När jag långsamt skjuter vagnen, där sonen somnat, framför mig, förundras jag över allt som finns att köpa om man har råd. Kransar av torkade blommor, leksaker, kläder, allt mellan himmel och jord och godis. Det är tur att han sov tänker jag, när jag längtansfullt ser alla läckerheter som dukats fram i ögonhöjd just för barnen. Min son brukar inte skrika eller tjata sig till saker, för han vet att det inte hjälper. Men ändå så känns det skönt att sätta sig ensam och njuta av en mjukglass, framför fontänen i ett hav av blommor som doftade starkt i solen.

Vid insidan av muren där jag har sjunkit ner på en av bänkarna plaskar barn i alla åldrar i det ljumna vattnet och på andra sidan fontänen sitter en man i svartöverrock och filthatt. Rödmosig om kinderna, troligtvis av värmen och av det han häller i sig, ur en flaskan gömd i en plastpåse.
Stackars människor. Jag förstår inte hur de orkar. Mannen på bänken hade jag sett förr och alltid på samma ställe med flaskan i högsta hugg. Nu i sommar värmen går det att sitta ute men på vintern.

Vart tar alla vägen då?

Jag vet, jag har sett dem, när de vinglar fram huttrandes för att sätta sig ner på de isiga bänkarna och värma sitt inre med en sup. Eller värmer sig inne i tunneln för att undkomma blåsten och vinterkylan. Eller trycker sig tätt intill husväggen till husen som ramade in torget på tre sidor. Invid den fjärde sidan ligger bussterminalen, med sina gröna skraltiga Näckrosbussar, som far fram och tillbaka på dåliga landsvägar mellan grannkommunerna.

Jag vaknar upp ur mina funderingar över samhällets bottenskikt, när en hund skäller högljutt en bit bort. Skällandet kom från klungan där A-laget sitter in vid muren med sina hundar som springer vind för våg över torget och jagar de stackars småfåglarna som letar efter gobitar på marken. Rufsiga och toviga av allt för dålig skötsel smyger en del av schäfrarna bland människorna och tigger. En och annan får en bit som den glupskt smaskar i sig för att sen skällande fortsätta rusning över torget  i folkvimlet.

Jag tittar ner när det rör sig i vagnen, där min lilla goding vrider sig lite lätt för att lägga sig bekvämare och somnar om. Ännu fick jag omkring en halvtimmes ledighet och kunde fortsätta att betrakta människorna som befann sig på livets ljusa sida, med villa, barn, bil och kanske en ansenlig summa pengar på banken och även dem som fallit och satt på sista pinnen i stegen på den mörka sidan av vårt samhällssystem och livnärde sig på vår sönderfallande välfärd.
På stenmuren uppbyggd i en fyrkant satt sommar lediga ungdomar, lätt klädda i lysande vitt. Många av dem hade student mössan på och firade att de nu hade ett steg närmare vuxenvärlden, om de nu skulle vara något att fira. Många av dem kanske förblir arbetssökande och aldrig får en chans att komma in i systemet, utan får hanka sig fram på bidrag från det sociala, eller får studera till dö dagar, för att sen eventuellt lyckas få ett vikariat.

När jag slutade skolan i slutet på 70-talet. Fanns det arbete i överflöd.

Man kunde säga upp sig, byta inriktning, utan risk för att bli arbetslös. Man kunde i princip dag för dag pröva på ett annat yrke. Fast det är klart de fanns de som jabbade på i samma företag år efter år, slet så gott som hela livet för att i dag sorteras ut och slängas på soptippen. För att sedan ge plats, inte för nya fräscha arbetare utan, datorer och maskiner som tar över många av jobben. Speciellt på verkstadsgolven och inom administration.

Smått vemodigt såg jag hur en av tjejerna hoppade av muren och gav en kram till en förbipasserande kille i ljuskostym, små fjunig på överläppen och studentmössan halvt på sned. Han tog henne i famn och tillsammans snurrade de runt varv efter varv. Hennes fnittrande blandades med hans bullriga skratt och när hon igen sattes ner på marken vinglig och yr tappade hon balansen och ramlade ner på den skitiga marken. Hennes vita korta student klänning, säkert ny för dagen blev gråsvart av damm, smuts och generat försökte hon med fumliga händer borsta av sig så gott det går.

Ja tänk!

Vad skitit det är överallt inte bara i vår lilla kommun, utan runt om i Sverige och världen över för den delen. Haven växer igen eller blir överfyllda av avfall som dumpas där i tron att det inte märks. Luften, där syret sakta men säkert får ge vika för avgaser som fyller och mättas, gröper ur och stora hål i den livsviktiga ozonhinnan, som ska skydda oss från solens dödliga strålar. De som vi i dag njuter av alla vi som samlats här på torget.
Ingenstans kan man sitta om man inte ska få kläderna förstörda. Jag tycker synd om ungdomarna som sitter längsmed muren där det är fullt av fågelskit och rester från lunchgästernas kladd av ketchup och senap.

När jag börjar få skavsår i röven av förmycket sittande, reser jag mig för att vandra vidare och fastnar efter några steg med skon i marken. Jag får dra skosulan över kullerstenarna för att få bort det kladdiga tuggummit. Jag förbannar den jäkel som slängde det och tänker på de stackars fåglarna som äter av de gamla intorkade tuggummina och dör av svält av att det fastnat i näbben. Fast jag är inte bättre själv, det händer att jag också spottar ur mig mitt smaklösa gummi, efter att ha tuggat så det värker i käkarna.

Jag tänker absolut sluta med att spotta ut tuggummit på marken och slänga det i papperskorgen där det hör hemma.

Det lilla runda torget utanför bolaget, som jag passerar, efter att ha krånglat mig igenom folkmassan över salutorget, finns stenbänkar, där jag inte skulle kunna tänka mig att sitta. På min högra sida är det lika tomt som det är fullt på bänkraden närmast dörrarna in till de efterlängtade flaskorna. Varför ingen sitter på den andra sidan har sin förklaring i att det på en av bänkarna ligger en spy pöl både på och nedanför där det runnit ner på marken och stinker i värmen, så det vänder sig i magen. Jag vänder bort blicken för att studera de väntande.
Framför dörrarna står folk i kö eller i små klungor, pratar, planerar för kvällen med yviga gester medan de väntar på sin tur. De flesta ska tydligen dit, de välklädda och de i sjaskiga kläder, folk i alla samhällsklasser. Alla har de samma behov av att få släppa på hämningarna, få koppla av med hjälp av alkoholens lugnande verkan.

Nu vaknar min lilla i vagnen och tittar upp med tindrande ögon. Nu har mina lediga minuter gått. Efter att ha inhandlat glass går jag på cykelbanan, där det för tillfället är tomt, tillbaka över kullerstenarna mot det sprutande vattnet. Sätter sonen bredvid mig på träbänken. Han njuter av den kalla glassen, efter sin varma tupplur. Ivrigt suger och slickar han i sig när den sakta smälter i värmen och droppar ner över hans ljusgula t-shirt och de gröna kortbyxorna. Trots att jag har hela tvättkorgen full där hemma så det gör inget för jag har förmånen, trots min usla ekonomi, en tvättmaskin som jag hyr dyrt av bostadsbolaget med tillhörande torktumlare. Dyrt ja och hyran står mig upp i halsen ibland. Jag bor i en av de fastigheter på Norr som styrs och ägs av kommunen och man tycker att det borde vara billigare än privatägda bolag. Men icke, många av de fastigheterna runt om har upp emot tusenlappen lägre hyra för en liknande fyra.
För cirka ett år sen läste jag i lokaltidningen, en artikel om att vare sig de i det egna ledet eller de anställda i bolaget bor i sina egna fastigheter. Och anledningen till det var att de tyckte att de var alldeles för dyrt. Det är ju skrattretande. Fast jag ska väll inte klaga jag trivs och får halva hyran betald av samhället, så vad gör det om hyran råkar vara dyrare än i en annan del av stan. Jag får så jag och barnen klarar oss, i form av bidrag upp till existensminimum som det så fint heter.

Det får mig att fundera över ett annat bidrag, barnbidraget som ges till alla barnfamiljer, vare sig de behöver det eller inte. Varför? tära på statskassan som går på knäna och ge ett allmänt bidrag. Jag för min del tycker att det skulle vara inkomst beprövat. Nu finns de dom som för in barnbidraget på ett barnbidragskonto, från de barnen födds, tills de fyller 18. Då de har en stor summa pengar som föräldrarna har kunnat lägga undan till dem, som inte behövdes för att klara livhanken. Mina barn kommer inte att få ett öre. Jag kan inte lägga undan barnbidraget, det behövs för att de överhuvudtaget ska få kläder och mat på bordet. Kanske är jag lite gnällig mot livets orättvisor. De föräldrarna jobbar säker häcken av sig, medan jag får njuta i sommarvärmen av min arbetsbefriade tillvaro. Men jag kan ändå tycka att det känns orättvist att en del ungdomar ska få en lättare start när de flyttar hemifrån och en del får klara sig så gott de kan. Det finns flera bidrag som jag funderar över t ex bostadsbidraget. Som även ges till egna hem ägare. Det har jag svårt att förstå. Jag bor och betalar min hyra med hjälp av bidrag till ett hyresbolag. Men hur länge jag än betalar så kommer jag aldrig att äga min lägenhet och kan räkna den som ett växande kapital. Däremot de som köpt hus, på lån och får bostadsbidrag kommer att så småningom att äga sitt hus och i princip så har ju då bidraget delvis betalat deras lån på huset…

Jag ler mot min son som förtvivlat rycker mig i armen för att väcka mig ur mina funderingar. Glassen är slut men jag känner inte för att gå hem utan sitter kvar och ser stånden plockas ner för dagen och snart ligger kullerstenstorget öde framför mig. Det är bara på den låga stenmuren som det fortfarande sitter ungdomar kvar. Nu smått lulliga och högljudda, sjungande för hög hals och skränande i kapp med kajorna som far i stora svarta virvlar över himlen.  Även på bänkarna på ut sidan runt om sitter glass ätande människor eller med korv eller hamburgare i näven. Troligtvis dagens middag och duvorna pickar ivrigt omkring för att få sig en smakbit av tappade smulor.

Det spritter i benen på min son som far som en komet runt på kanten av fontänen och blir blöt så stor han är och jag blir tvungen att inse att det nog är dags att dra sig hemåt.
Med vagnen fullastad av helg mat, toapapper och en hel del onödiga impulsköp, som gjort ett stort hål i min hushållskassa, håller jag ett stadigt tag i handtaget för att vagnen inte ska rulla iväg i för hög hastighet ner i tunneln. Jag lämnar torget bakom mig ödelagt, men inte folk tomt. Musiken från öltältet ekar över torget där berusade människor sjunger med trubaduren i sommarvänliga trallande låtar. Och sorl från puben en bit bort sjuder av liv.
Torget är och förblir en samlingspunkt för de flesta där det samlas, för att slå ihjäl tiden en stund i närvaro av andra. För att sen återvända till sin ensamhet bakom sina egna trygga väggar.

Ja tänk, så många gamla det sitter ensamma i sina lägenheter och inte kommer ut eller inte ens har någon att prata med. Allt dras in även hjälpen till de som så väl behöver det. Tänk att inte ha någon, att få prata av sig en stund. Den stressade hemhjälpen som kommer med andan i halsen, för att städa hinner knappt säga hej innan de igen måste fara iväg till nästa hjälplösa gamling. För dessa äldre är det en befrielse eller rena högvinsten när det kommer en eldsjäl och tar dem med på en promenad ner i parken eller bara ner på torget en stund. Det lever säkert länge på dessa fjuttiga minuter i månaden, då de får en chans att komma ut och få frisk luft och se folk.

För att återkomma till början. Den stackas äldre damen som rasade med sin rullator. Gjorde att byggjobbarna fick upp ögonen för eländet som arkitekten ritat. Kanske var det en bra ide från början, men det hade tydligen räknats fel, för några dagar senare revs stenar upp och branten slätades ut lite. Men fortfarande är det alldeles för högt fall och de äldre får springa efter sin rullatorer på väg ner eller fösa med alla sina krafter för att sen överhuvudtaget komma upp igen på andra sidan.

När jag vänder mig om för att kasta en sista blick på torget innan den försvinner ur min blickpunkt ser jag hur ett gäng ungdomar sitter på stentrappan och häller i sig öl burk efter burk eller delar en flaska vin.

Jag tackar min Gud för att jag inte har några behov av dricka eller ännu värre problem och pustar lättat när jag stegar på lätta fötter, smått huttrande i min tunna sommarklänning. Min skrattande son skuttar bredvid med ett stadigt tag i vagnen, när vi går nedför och igenom tunneln på väg hem. Visst är det härligt, livet menar jag och hoppas att jag ännu ett tio, tjugotal år ska få njuta av solen och årets alla dess skiftningar. Trots alla små bekymmer med pengar, konflikter med barnen och deras pappor, så trivs jag med livet. Speciellt nu, när jag som sagt har tre veckors barnledighet framför mig.
Tre härliga veckor, som jag ska njuta av till fullo och säkert kommer jag att tillbringa mycket tid till att vandra över torget in och ut igenom affärerna tills de ryker om skorna. Det är underbart när barnen åker iväg samtidigt som det är lika skönt när de kommer hem igen, sprudlande av glädje och berättar om allt roligt de varit med om i storstan. Så olik vår lilla håla som vi bor i. Här där folket har tagit torget till sina hjärtan. Ett metropol i mini format skulle man kunna säga.

– Hej då torget, vi ses i morgon, säger jag högt för mig själv och vinkar och bryr mig inte om ifall någon tittar undrande.

1 comment / Add your comment below

Lämna ett svar

Till startsidan