Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Jag vann över mig själv…

 

I morse när jag satt i köket och planerade dagen, skrev jag in promenad 30 minuter kl. 13 på min Todo-lista. Det är något jag ofta glömmer att skriva upp. Trots att jag vet att det är viktigt att komma ut och röra på sig varje dag…
glömmer näe, skippar är mer rätt ord. Undviker eller intalar mig att jag inte har tid, har så mycket jag måste göra idag.
Fel igen, vill göra. Det finns inga måsten.
Det finns inga måsten…!?
Hur tänker jag då? Undrar ni säkert. Man måste ju jobba, för att försörja sig. För att kunna betala räkningarna. Måste ju hämta barnen på dagis, handla och laga middag. Städa och tvätta. Diska och och och…

Nej! Stopp vi måste ingenting. Vi vill!

Vi väljer att hämta barnen, för att vi vill det. Så de slipper sova på dagis. Vi väljer att vilja städa för vi vill ha det fint och rent hemma och vi väljer att gå till jobbet även om det är ett andra hands val, för vi vill kunna köpa mat för att slippa gå hungriga. Och vi vill betala elräkningen så vi kan brygga oss en kopp morgon kaffe.
Jag tänker ” jag vill” för då känns det bättre. Då känns det som att jag har kontroll. Att det är jag som bestämmer. Det känns bättre än att ta konsekvenserna av att inte göra det.

När klockan närmar sig kvart i ett sitter jag lugnt och myser i soffan med en kopp kaffe. Envist tittar jag ner i kaffe koppen eller ut genom fönstret där solen lyser in. Allt för att inte min blick skall falla på min ToDo-lista. Tillslut gör jag det i alla fall och ser det jag skrivit med stora bokstäver.

Kl. 13- 13.30 PROMENAD 30 min.

Jag vill inte… Det tar 5 sekunder för min hjärna att komma på flera ursäkter till varför jag ej behöver gå ut.
5 sekunder… jag är trött, jag tar det senare, jag kan göra det i morgon! Tankarna mal på och jag suckar trött.

Ger upp…

Jag slår upp en blick på klockan på väggen som tickar fram minut för minut. En klocka som min son när han sover över, tar ner och lägger ute i köket för att inte få nattsömnen störd av det höga tickandet. Ett av de ljud som min hjärna sorterar bort.
5 min. över 13 och jag suckar igen. Min hjärna har övertaget ett hav av ursäkter sköljer över mig och jag kryper ihop i soffan med min rosa filt över mig. Jag skall just till att ta tag i min stickning när något oväntat händer.

En annorlunda tanke dök upp och beblandade sig med det övriga.

5-sekundersregeln!!!

Saken var den att jag i förra veckan börjat lyssna på en ny bok på Nextstory. En bok av Mel Robbins,
5-sekundersregeln. En bok som gör mig glad, peppad och som ger mig en spark där bak och en hel hög med Aha- upplevelser.

Så klart Hannele…

Räkna 5 4 3 2 1 och sätt igång!

Jag for upp som en raket ur soffan, på med träningskläderna och med lurarna och mobilen i högsta hugg kikade jag in hos tonåringarna och meddelade att nu går jag ut.
Det hela gick på ett par minuter. Inga tankar bara action.

Förvånad över mig själv, och glatt överraskad funderade jag på vad som hände när jag gick över skolgården mot promenadstråket.
Härligt tänkte jag. Det fungerar, bättre än jag vågat drömma om. Jag kan vinna. Jag kan vinna över mina ursäkter, nonchalera dem och få mig att göra det jag egentligen vill. Så bra. För hjärnan och jag är inte alltid överens om vad jag vill. Oftast är det känslorna som tar över när jag känner efter och de negativa tankebanorna hakar på.

Men visst är det härlig när man väl kommit ut och går i höstsolen. Trots att det är i början av oktober är det varmt, galet varmt.
Jag svettas och kränger av mig min rosa luvtröja. Glömmer att mobilen ligger i fickan, så lurarna slits ut ur öronen och jag trasslar in mig i sladden. Medan jag gående helt inne i att trassla mig loss överraskas jag av en cyklist som svischar förbi mig på cykelbanan och jag skriker till.

Det var nära ögat. Hjärtat bultar i bröstet. Jag tar mig över till promenadvägen. Efter några stapplande steg slår jag mig ner på en bänk för att andas en stund.

– Lugn Hannele… Lugn.

Jag börjar så sakta gå igen… hemåt. Över skolgården och sen in på promenadvägen genom skogen ner till höghusen där mamma bor innan jag tar backen upp till oss.
– Dödsbacken!
En brant backe som jag behöver ta mig uppför för att komma hem. Äntligen uppe och stannar jag till och pustar ut strax innan tunneln. Jag vänder mig om och ser ner för backen. En dam med en stor lurvig hund, får småspringa då hunden ivrigt skyndar på med nosen sniffandes i marken för att får sig en doft av ”dagens nyheter”.

Jag skrattar till tyst för mig själv när jag vänder mig om och går mot tunneln. Men så räknar jag igen:

– 5 4 3 2 1 och sätt igång!

Utan att tänka eller ens tveka vänder jag mig om och traskar i rask fart ner för backen. Vänder nere vid farthindret och stegar upp igen, vänder vid krönet och går neråt igen. Det äldre paret som gick hand i hand upp för backen, när jag gick ner tittar nu undrande på mig och flyttar sig lite åt sidan när jag dundrar förbi dem igen i rask takt.

Igen fnissar jag för mig själv när jag tappar fart och flåsandes tar mig upp för tredje gången. Min kondition får jag nog jobba lite på tänker jag och ler…

/ Hannele

3 comments / Add your comment below

Lämna ett svar

Till startsidan