Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Jag är så lycklig…

Äntligen har jag hittat ett tryckeri som ligger närmare hemmet och slipper trängas i en fullsatt buss mitt i morgonrusningen.
Detta var innan Corona och bussarna packades till bristningsgränsen. Vilket är ett minne blott idag, eller egentligen inte.
Min man som åker varje morgon vid sex tiden på morgonen, brukar berätta för mig, på kvällen när vi myser in sängen, att det överhuvudtaget inte finns någon chans att hålla det rekommenderade avståndet på två meter.

Men i alla fall så minns jag så väl den sista gången jag åkte iväg till tryckeriet som låg på andra sidan stan.

Jag hade gjort den turen förr flera gånger för att hämta mina printade bilder, att jag visste att det skulle ta mig hela dagen. Därför var jag uppe med tuppen för att fixa till och maila iväg bilderna till tryckeriet.

Efter att stått med de andra bussresenärerna packade som sillar i 25 minuter väntade mig en kort tur med tunnelbanan och sen med pendeltåget i 50 minuter. Hade jag tur skulle jag få sitta annars fick jag snällt stå  i hoppackad med andra morgontrötta resenärer.

Just den här gången som skulle bli den sista, for jag i väg denna tidiga sommarmorgon.

Den enda sittplats som fanns ledig var bredvid en storvuxen man som upptog nästan hela sittplatsen där han försökt sitta så långt ut på kanten han kunde. Jag trängde mig intill honom på platsen närmast fönstret.

Mysigt nä. Satt inträngd mot väggen för att få plats och med ryggsäcken i knäet försökte jag hålla mig på min kant. Som tur var så gick han av vid nästa hållplats. Jag pustade lättat och sträckte på mig.
En äldre dam satte sig i båset bredvid. Hon var slående vacker. Hade åldrats med stil. Vissa har ju fått den förmånen att blomma ut även i ålderns höst.

Jag kunde inte slita blicken ifrån henne.
Hon var propert klädd i en stilfull sommarklänning marinblå med vita prickar i en typisk rockabilly stil.  På huvudet hade hon en stor solhatt som skymde halv ansiktet. Mannen som satt bredvid fick hattbrättet i ansiktet varje gång som tunnelbanan krängde till. Så han flyttade sig och satte sig en bit bort när det blev en plats ledig. I alla fall trodde jag att det var därför han flyttade på sig.

Damens mörkbruna lockar ramade in hennes smala ansikte och med mobilen i handen såg hon ner i skärmen med ett smått leende på de knallröda läpparna.

Plötsligt brast hon ut i ett högljutt skratt.

Förvånat han jag se att två framtänder saknades när hon med blossande kinder såg sig omkring. Smått generat bet hon sig i läppen för att lugna sig. För en sekund möttes våra ögon innan hon slog ner blicken i knäet. Tappert kämpade hon med att hålla sig för skratt. Jag tog upp min mobil ur ryggsäcken och låtsades upptagen med att stirra ner i den svarta skärmen för att dölja att även jag hade svårt att låta bli att fnittra till.

Väl framme vid T-centralen var det dags att byta tunnelbanan mot Pendeltåg och reste mig. Bredvid mig ställde sig nu den vackra damen, vi gav varannan en nästintill omärklig nick i samförstånd i väntan på tunnelbanan skulle rulla in på perrongen.

Då kände jag den…

Jag höll andan mitt i ett andetag när odören letade sig fram till mig. Denna propra dam luktade som om hon inte duschat på flera veckor. Gammal svett blandat med doften av hennes parfym fick nästan att skrynkla ihop sig till ett russin. Jag lyfte handen och låtsades att det kliade på näsan för att dölja min grimas när jag snörpte på munnen. Dörrarna gick upp och jag tog snabbt steget ut och det gjorde hon också. Som tur var gick hon åt andra hållet. Jag stannade till och vände mig om, såg henne trippa iväg på höga klackar, med väskan i höger handen och hatten svajandes för varje steg. Så här på håll beundrade jag henne och i mitt stilla sinne förstod jag nu varför mannen som hade suttit bredvid henne på tunnelbanan hade bytt plats.

Så varför hade jag valt ett tryckeri på andra sidan stan, kan man ju undra?

Saken var den att min son bodde där och hade hittat detta tryckeri med bra priser. När han sen flyttade från stan och ut på landet med sin familj, behöll jag tryckeriet för det fungerade så bra.
Vilket var dumt eftersom jag drog mig för att åka dit. Synd för då ville jag inte hellre lägga ut mina bilder till försäljning för att slippa åka. Och inte letade jag efter ett nytt tryckeri närmare heller för jag tyckte ju att jag hade ett som fungerade för mig.

Så tiden har gått, ja flera år faktiskt.

Men så fick jag så fin respons på mina nya bilder. Flera önskade att beställa. Min väninna och älskade granne hade beställt en för ett halvår sen och hade ännu inte fått den. Vilket jag skäms för.
Så för att inte förstöra mitt rykte helt och ses som en konstnär som inte håller vad som lovats och leverera inom rimlig tid. Var jag nu helt enkelt tvungen att ta tag i saken och bestämma mig för hur jag skulle lösa detta med de nya beställningar jag fått.
Jag hade bara två val antingen åka till andra sidan stan eller hitta ett nytt tryckeri på närmare håll.

Så jag frågade min älskade granne om hon hade några kontakter med någon som hade ett tryckeri. Det hade hon och slussade mig vidare till en som troligtvis kunde hjälpa mig. Men han skickade mig vidare till en annan person. Och det var detta tryckeri som jag nu är så glad över att jag fått nys om, endast 20 min bort med bussen.

Jag var där för några dagar sedan. Tog bussen smått nervös över att inte hitta rätt. Självklart gick jag vilse. Gick för långt och fick vandra tillbaka en bra bit. Jag promenerade smått irriterad förbi hus efter hus för att hitta rätt. kom på att jag letade efter rätt hus på fel gata.
Många av villorna saknade stora tydliga husnummer och hade istället pyttesmå siffror på brevlådan. Det var bara och rota fram glasögonen och ingående studera varje brevlåda jag gick förbi.

Tillslut insåg jag att jag var på fel väg och gick tillbaka igen.

När jag äntligen hittade rätt väg gick jag för långt igen en andra gång. Kånkade mig upp för en brant backe. När jag tillslut andfådd tagit mig upp på krönet stannade jag till för att lugna ner flåset. Kollade på brevlådan närmast mig och noterade att numren på husen var allt för höga. Villan med tryckeriet borde ligga halvvägs ner för backen. Så det var bara och vända och knalla ner igen. Jag hittade rätt och ringde på. Bad om ursäkt för att jag var lite sen. Att jag hade haft svårt att hitta och gått uppför hela backen.

–  Ja, då fick du lite motion i alla fall sa han och skrattade till.

– Jo, fick ju det, sa jag. Och motion är ju aldrig fel. Sa jag och log tillbaka samtidigt som jag tog av mig min rutiga ullkappa o kängorna.

Isen var bruten.

Jag log inom mig och tänkte att detta började ju bra. Det kändes så rätt.
Han var en super trevlig kille och så hjälpsam. Jag vart kvar länge då han tog sig tid till att vi testade olika pappers typer och korrigerade färgerna tills jag blev nöjd.
Jag kände hur pulsen steg när skrivaren spottade ut papper efter papper med mina bilder på. Så jag vände mig om och såg ut genom de stora fönstren ut på den välklippta gräsmattan. Såg även äppelträdet där en gunga hängde i en av grenarna. Jag tog ett nytt djupt andetag innan jag vände mig om.

– Så vad kommer det här kalaset att kosta, frågade jag och kände hur rösten darrade till.
Han funderade en stund. Tittade sig omkring på alla utskrifter på skrivaren. Jag bläddrade nervöst bland trycken och undrade vilka jag skulle välja i väntan på svar.

Tänk så fel jag hade. Slutpriset blev löjligt billigt som min äldste son brukar säga. Jag som tyckte att mitt förra tryckeri hade billiga priser. Jag upprepade frågande priset han sagt och fick en nickning till svar.

– Du har fått en ny kund sa jag glatt och log.

Jag var supernöjd och rotade runt i min ryggsäck, medan han slog in högen med mina bilder i papper och tejpade igen. När jag hittat det jag sökt efter räckte jag fram en av de tiotals ”lilla vita” som jag alltid bär med mig och gav honom som gåva.

Äntligen! Överlycklig bar jag mina bilder i en av Willys pappkassar när jag vandrade i väg mot bussen hem.  Vilken magisk dag.

/ Hannele

2 comments / Add your comment below

Lämna ett svar

Till startsidan