Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

En rosa påse med ljud…

En rosa påse med ljud…

Nu har det gått två dagar sen jag fyllde 60år.

Det bästa som hände mig på min födelsedag var när jag hämtade mina hörapparater.

Tidigt på födelsedagsmorgonen tog jag bussen till Älvsjö station. Och gick sen på åt rätt håll mot hörselkliniken. Jag hade ju varit där en gång tidigare på hörselprov, då det konstaterades att min hörsel var ganska kass. så jag borde ju hitta.

När jag var framme vid porten och ringde på porttelefonen, insåg jag att jag gått fel. Jag med mitt dåliga lokalsinne går ofta vilse. Jag fick fråga en man som gick förbi och han sa att det är längre ner på gatan i nästa tunnel.

Han lyfte handen och pekade och jag tackade och gick åt det hållet. Så kände jag igen mig tack o lov och kom precis i tid. Tack o lov för det. Jag gillar inte att komma försent. Är alltid i god tid, eftersom jag nästan alltid går fel och virrar runt för att hitta rätt, ser jag till att jag åker iväg i tidigt och får ofta vänta på min tur.

Första gången jag var där.

Var jag en hel timme för tidig och satt och stickade medan jag väntade. När jag sen blev uppropad så log audionomen glatt mot mig.

– Det är inte ofta man ser folk sticka längre. Det var trevligt och se. Det påminner mig om min farmor när jag var liten, hon stickade alltid. Läkaren öppnade dörren och med ett tacksamt leende visade han mig in på rummet.

Det här andra besöket tog ca. en timme efter mycket info om hur de hörapparaterna fungerar. När jag sen skrivit på en hel bunt med papper och betalat 600kr så fick jag min påse. Tackade och gick glad i hågen.

Jag hörde igen…

De är så små och smidiga och ändå så fantastiska. Jag behöver inga lurar längre. Förutom att de gör så att jag hör bättre så innehåller de även mikrofon och Bluetooth. Helt fantastiskt.

Så känner jag mig gammal nu när jag fått hörapparat?

Nä, faktiskt inte. Ser dem som nya hörlurar för det är just det de är. Så jag bar min rosa påse med stolthet och njöt av att höra bra igen. Inser nu hur mycket jag saknat visa ljud, och andra inte.

Så tacksam för att jag svarade på annonsen som visades för mig när jag surfade och så glad att jag tog chansen och gick på besöket på hörselkliniken.

Nu hör jag vad gubben min säger fast att han går iväg. Innan var han tvungen att se mot mitt håll när han pratade med mig så jag kunde avläsa på lapparna samtidigt.
Och nu behöver jag inte längre säga  – Va! i tid o otid.

Igår morse när jag kom in i köket så stannade jag till mitt på golvet och lyssnade.
Men vad är det som låter? och insåg att det var köksklockan på väggen.

Den tickade – Högt!

Vi har en likadan klocka i tv-rummet där sonen brukar sova på vår soffa när han är i stan på besök. Han brukar ta ner klockan från väggen och lägga den på köksbordet.
Nu förstår jag varför. Förstår nu att han störs av tickandet när han ska sova.

I sex långa år har jag haft min tinnitus. Som jag fick i samband med att jag hade bihåleinflammation. Ett evigt sus i öronen som i börja gick mig på nerverna tills jag lärde mig att leva med det. Det stör mig fortfarande eftersom det överröstar ljudet av musik och ljudet på teven. Så de senaste åren har jag haft texten på teven när det är svenska program. För att se vad de säger.

Och nåt fantastiskt har hänt…
Min tinnitus på vänster öra har tystnat när jag bär hörapparaterna. Vilket känns så skönt.
Hoppas på att de ska tystna även på höger öra snart.

Kram o god natt/ Hannele

Jag är unik…

Jag är unik…

 

I dag fick fick jag kämpa med dagens bild. Hade ingen inspiration och hade svårt att fokusera. Tankarna for omkring som yra höns.

 Jag känner att dagarna flyr, rinner iväg.

Snart… bara några dagar kvar så fyller jag 60 år.
Och frågorna hopar sig…
Vad vill jag med den tid jag har kvar på denna jord, vad vill jag hinna med.

Jag vet!
Jag har en lång bucketlist och förstår att jag aldrig kommer att hinna göra ens hälften av allt jag vill. Så behöver fundera på vad som jag känner är viktigast.

Vad vill jag lämna efter mig till de som lever vidare. Framför allt till mina barn och barnbarn. Hur vill jag att de ska komma ihåg mig.

Vem var jag som fanns i deras liv?

Vi vet alla, att en dag är det slut. Men vi undviker att prata om det, tänka på det. För att det känns olustigt, och skrämmande att ta in, att en dag finns vi inte mer.

Frågan är vad gör vi med våra liv?

Gör vi det vi vill?
Lever vi eller existerar vi bara?
Eller väntar vi bara och låter tiden gå i hopp om något bättre.

Jag har gått igenom många stadier, likgiltighet, dålig självkänsla, depression, meningslöshet, hjälplöshet och ångest över livet som ledde till självmords tankar när jag tyckte att jag var helt värdelös. Och undrade vad jag hade att bidra med till denna värld. Det gick så långt att jag vandrade omkring som ett tomt skal, utan innehåll eller värde.

Jag ville leva.

Leva… leva för min egenskull och för barnen. De behövde en mamma. Liksom jag. Ville inte längre vara rädd för allt och alla. Jag ville tro på mig själv och bestämma mig för hur jag ville vara och leva mitt liv. Jag ville vara värd något inför mig själv. Så jag kunde ge tillbaka till mina barn. De behövde mig. Älskade mig. Gav mig hopp om livet. Jag behövde ta mig själv i kragen, bygga upp mig själv för att kunna lära dem att tro på sig själva. Veta att de var unika och värdefulla. Jag behövde sluta vältra mig i självförebråelser och slänga av mig offerkoftan.

Jag hade inte valt att födas, men jag kunde välja att leva.

Så jag hade ett val. Jag hade kommit till ett vägskäl, där jag behövde välja –  leva eller fortsätta sakta men säkert dö inombords. Så jag började jobba med mig själv. Gav mig själv små utmaningar varje dag. Någonting som gjorde att jag växte.

Så började jag så sakta att älska livet. Jag träffade kärleken på en skrivarkurs. Jag var kär och allt kändes så bra.

Så tacksam för min man att han hade tåla modet och viljan att vänta på mig. Vänta på att jag skulle våga tro på att han ville dela sitt liv med mig. Våga att älska honom. Jag visste att jag behövde älska mig själv först för att kunna ta emot hans kärlek och kunna öppna mig för honom.

Han väntade… När jag plötsligt föll handlöst ner i ett svart hål…

Han försökte trösta mig, finnas där när för mig när jag grät hejdlöst.  när jag åkte berg dalbana igenom en våg av känslor. Förbannade allt och alla jag haft omkring mig i livet. Slog huvudet i väggen för att banka ur mig smärtan av att känna mig oälskad, ovälkommen, och för att känna någonting.

Jag hade stängt av så länge.  Så länge… att nu när jag släppte känslorna fria exploderade dom som en vulkan, allt jag burit inom mig sköljde över mig, välde ut okontrollerat. Som en drunknad skippade jag efter luft.

Sakta men säkert lärde jag mig simma genom känslohavet, tog mig upp på stranden och började bygga på självkänslan en dag i taget, steg för steg, med små utmaningar varje dag och har jag nu lärt mig att tro på mig själv och min förmåga. Tro på kärleken och jag har hittat mig själv och insett att jag är värdefull. Att även jag är värd att bli älskad av andra och framför allt mig själv.

Och att även jag har fått en gåva, en talang som är unik för mig som jag kan dela med mig av.

Jag är tacksam varje dag av att jag fått denna gåva, som livet är och att jag har någon som älskar mig som jag älskar som valt att dela sitt liv med mig. Så tacksam över att han finns i mitt liv. Och mina barn. Det har vuxit upp och blivit fantastiska personligheter med egna gåvor och talanger. Och de ger sina barn det bäst av sig själva.

Jag är så tacksam över att ni förlåtit mig för att jag inte alltid fanns där för er, när jag själviskt gömde mig i mig själv när allt kändes meningslöst. När livet slog mig både gul och blå.

Livet pågår medan vi väntar, låter tiden gå. Det är den krassa sanningen.

Jag har även förlåtit mig själv. För jag ser ju att tiden går, dagarna kommer och går, avlöser varandra och blir till år.
Ser det på att det blir fler och fler bilder på mitt Instagram. Varje dag ny bild. Så har det varit i snart 3 år.

Ny dag ny bild. Dagens reflektion. Nr…

Lovade men levererade inte…

Lovade men levererade inte…

Du!

Jag måste börja med att säga förlåt för att jag inte skrev i slutet av förra veckan som jag lovade. Skulle ju skriva om jag dricker kaffe.
Men han helt enkelt inte eller om sanningen ska fram så orkade jag inte. Eftersom jag jobbade fredagen och hela helgen.
så jag hade behövt skriva innan torsdag för att hinna. Men prioriterade inte det. Så ber om ursäkt för att jag lovade men inte levererade. Jag skall bättra mig.

Så frågan var om jag dricker kaffe och svaret är – Ja!

Om det nu kan kallas för kaffe. Min man tycker inte det. Och jag kan bara hålla med honom.
Jag har även mina favorit koppar till kaffe, beroenden på hur mycket kaffe jag är sugen på.

Har ju min egen kaffe blandning av cappuccino pulver och nescafé. Måtten ser du på fotot.


Sen häller jag på vatten till halva koppen sen resten mjölk. Så du förstår att det smakar kaffe ja! Men det är långt ifrån kaffe.

Du vet ju att jag är te drickare ”Den himmelska drycken är min passion” Som jag började dricka när jag var 14år. Innan dess minns jag inte vad jag drack. Jag gillade inte vatten och drack inte saft eller läsk. Inte heller mjölk. Vad jag kan minnas så gav min mamma mig något som hette silver- te. Fast jag visste inte då vad det hette.

Är det något du minns, eller också druckit? Du som inte vet så är det hett vatten med socker och mjölk.

Jag minns det som det var igår när jag fick min första kopp te. Jag var hemma hos en skolkamrat och hon frågade mig om jag ville ha te, så jag sa ja, tack. Utan att veta att det skulle förändra mitt liv föralltid.
Jag fick en kopp, la i en sockerbit och hällde på mjölk. Så fick jag en liten påse som jag skulle doppa i koppen. Lite fundersamt gjorde jag som hon och doppade den i min kopp.

Wow! Himmelriket öppnades sig för mig, när jag tog min första klunk och jag var fast.

Det var först när jag vart vuxen, 28 år när jag började dricka kaffe.

Och inte var det gott. Hade mycket mjölk i, ändå så fick jag kaffe darren varje gång och förstod, att detta fungerar inte. Ändå tog det många år innan jag hittade nescafé och kunde ta så lite jag ville.
Så nu dricker jag bara min egen blandning hemma. Gör inte jag i ordning kopp till mig själv så gör min älskade man det och serverar mig kaffe i tid o tid när jag önskar. Han är fantastisk.

Nu är det ju så att jag älskar att fika.

Njuter av att i lugn o ro sitta och skissa eller skriva. Eller bara sitta och iaktta människor. Det händer att jag tjuvlyssnar på det jag hör och memorerar eller skriver ner stödord av dialogen. För att sen kunna använda mig av det i mitt skrivande.
Så vad dricker jag då när jag fikar… Självklart den himmelska drycken!
Nej faktiskt inte. Jag dricker kaffe! Oväntat…
Jag beställer, om jag är på Espresso House, vaniljlatte på havremjölk med sojagrädde.
Så gott!

Ta hand om er/ Hannele

Den himmelska drycken…

Den himmelska drycken…

Jag har mina 3 favorit koppar som jag dricker ur.

Den första är som synes min morgon kopp.

När jag klev in genom dörrarna på vår secondhand butik vi har nära där vi bor och såg den stå där på ett bord intill dörren, blev jag störtförälskad direkt. Innan jag hittade den använde jag en av de billiga stora glas som de säljer på Ikea för 5 kr. Men jag tror att den kostar 10kr idag. Alltså avnjuter jag dagens första kopp med den i handen, sittandes på bänken vi har ståendes vid fönstret, i vår lägenhet på sjunde våningen och ser ut över vår fantastiska utsikt. Ekologisk och kravmärkt kungligt kaffe online hittar du hos Wendelins kaffe.

Den andra koppen är till för dagen.

Jag hittade den på hemköp, i billiga lådan. I den brukar jag rota runt i varje gång jag är där för att inhandla det jag behöver och lite till. I den kan man hitta både fynd och skräp för mellan 10 och  20 kronor. Denna kopp var ett riktigt fynd. Den gör mig glad varje gång jag avnjuter den himmelska drycken i den, flera gånger om dagen.

Den tredje har jag nyligen börjat använda.

Den har stått i mitt skåp i många, många år. Vågade inte använda den för att jag var rädd att den skulle gå sönder. Fick den av min dotter som hon köpte till mig när hon som tonåring var i Egypten på dykarkurs.
Idag är hon vuxen och mamma till en glad och go tös.
Min dotter sa till mig en dag.
– Men mamma varför använder du inte koppen jag gav dig, tycker du inte om den?
Jag svarade att jag var rädd att den skulle gå sönder, därför står den i tryggt förvar i mitt vitrinskåp.
Jag fick till svar att, om inte du använder den då tar jag tillbaka den. Den är ju till för att användas och inte stå och damma i ett skåp. Och hon hade ju så rätt.
Så nu dricker jag ur den koppen varje kväll eftersom jag inte vill riskera att jag blir av med den fina gåvan jag fått.

Innan sänggående tar jag mitt kvällste. Två te-påsar, en kamomill och en hallon. En härlig blandning och perfekt inför natten.

Så nu vet ni!
Vad den himmelska drycken är för mig – Te!

Men dricker jag kaffe, undrar ni säkert? Jo det gör jag. Om det nu kan kallas för kaffe. Berättar mer om det senare i veckan.

Ha det gott och ta hand om varandra/ Hannele

Känn dig upplyst

Känn dig upplyst

Kom till oss och bli upplyst!

Nu när höstmörkret verkligen är här och det mörkaste tider, enligt årstiden, ännu inte kulminerat. Då är det mysigt med rätt belysning både inne och ute.

Jag kan hitta över 5000 lampor men jag fastnade för tiffany´s taklampa som har ett fint mönster. Flera olika Tiffany lampor finns. bordslampor, plafonder, pendlar och taklampor.

Till jul

Nu till jul kan en ljusslinga på altanen lysa upp eller varför inte en annorlunda julstjärna i fönstret. Ett sortiment du inte hittar i övriga butiker. Om man gillar lite annorlunda sortiment finns det här. Men i huvudsak ska det ju bli mys i stugan i väntan på jul.

Julbelysning ute i form av granar och snöflingor i olika former. Beroende på var du vill hänga och sätta upp dem. Hos mig passar det som går till min egen personlighet. Vad passar din personlighet?

Belysning inomhus till jul, ser jag det finns en del kul och fint som kan pryda inne till jul. Julbyar i form av julstrumpa och fler olika hus i olika färger. Dem är fina att sätta i fönster i stället för julstjärna om man vill det.

Julklappstips

Vad ger man till någon som har allt?
Det där är alltid så svårt och det blir ju ännu svårare för den som är kräsen av sig. Men då tänker jag att en lampa av någon sort kan vara en bra present. Eller om idetorkan slår till finns ju alltid presentkort att ta till, men det är lite tråkigt. Men det finns ju i om det tryter.

Ett annat tips till julklapp för den miljömedvetna är nya Led-lampor  till nytta för miljön. LED lampor håller längre och har en bättre livslängd än gamla glödlampan. Att byta ut ett helt hem till LED är både mödosamt och tar tid. Så varför inte börja med några.

 

 

 

Jag saknar er…

Jag saknar er…

 

Igår var jag på minneslunden och tände ett ljus för mina nära och kära som inte finns hos mig längre.

Den första personen jag tackade, när jag stod där i mörkret med flera andra intill den runda ljus cirkeln, var min pappa. Han som inte funnits i mitt, liv men som gav mig livet. Jag har skrivit om honom förut att han med sin frånvaro lärde mig något viktigt.

Den andra personen jag tackade var min farmor. Hon fanns där alltid för mig och tog med glädje emot mig varje sommar. Hon gav mig all den kärlek jag så väl behövde. Så fort skolorna slutade åkte jag till henne i Finland.
Lördags bastun är fortfarande ett kärt minne. Jag saknar henne. Hon var mitt allt. All den kärlek hon gav mig under de två sommar månaderna jag var hos henne på sommarlovet levde jag på sen hela vintern.

Den tredje personen jag tackade var min mormor. Hon var den som tog emot mig med öppna armar när jag som 14 åring rymde hemifrån. Jag tog det käraste jag hade, mina kläder, mitt ritblock och tuschpennor. Och mitt lånekort på biblioteket.

Hon överlämnade mig sitt älskade sy-rum. Så jag fick ett eget utrymme. Det är jag så tacksam för. Hon lärde mig att ta hand om mig själv. Även om jag länge tvivlade på min egen förmåga. Så idag förstår jag att det var en lärdom jag burit med mig med glädje.

Dessa ljus, som symboliserar de vackra själar som levt och älskat en gång för länge sen. Lever ännu i mitt hjärta. Värmer mig och får mig att uppskatta livet.

Tack för allt ni gav mig.

Tack pappa för läxan, att följa mina drömmar och att livet är så kort.

Tack farmor för all den kärlek du gav mig. All omtanke och alla fina minnen.

Tack mormor du var mitt allt i svåra stunder. Du fanns där och tog emot mig med öppna armar och gav mig ett hem där jag kände mig hemma.

Jag saknar er

Hannele

 

Till startsidan