Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Jag är unik…

 

I dag fick fick jag kämpa med dagens bild. Hade ingen inspiration och hade svårt att fokusera. Tankarna for omkring som yra höns.

 Jag känner att dagarna flyr, rinner iväg.

Snart… bara några dagar kvar så fyller jag 60 år.
Och frågorna hopar sig…
Vad vill jag med den tid jag har kvar på denna jord, vad vill jag hinna med.

Jag vet!
Jag har en lång bucketlist och förstår att jag aldrig kommer att hinna göra ens hälften av allt jag vill. Så behöver fundera på vad som jag känner är viktigast.

Vad vill jag lämna efter mig till de som lever vidare. Framför allt till mina barn och barnbarn. Hur vill jag att de ska komma ihåg mig.

Vem var jag som fanns i deras liv?

Vi vet alla, att en dag är det slut. Men vi undviker att prata om det, tänka på det. För att det känns olustigt, och skrämmande att ta in, att en dag finns vi inte mer.

Frågan är vad gör vi med våra liv?

Gör vi det vi vill?
Lever vi eller existerar vi bara?
Eller väntar vi bara och låter tiden gå i hopp om något bättre.

Jag har gått igenom många stadier, likgiltighet, dålig självkänsla, depression, meningslöshet, hjälplöshet och ångest över livet som ledde till självmords tankar när jag tyckte att jag var helt värdelös. Och undrade vad jag hade att bidra med till denna värld. Det gick så långt att jag vandrade omkring som ett tomt skal, utan innehåll eller värde.

Jag ville leva.

Leva… leva för min egenskull och för barnen. De behövde en mamma. Liksom jag. Ville inte längre vara rädd för allt och alla. Jag ville tro på mig själv och bestämma mig för hur jag ville vara och leva mitt liv. Jag ville vara värd något inför mig själv. Så jag kunde ge tillbaka till mina barn. De behövde mig. Älskade mig. Gav mig hopp om livet. Jag behövde ta mig själv i kragen, bygga upp mig själv för att kunna lära dem att tro på sig själva. Veta att de var unika och värdefulla. Jag behövde sluta vältra mig i självförebråelser och slänga av mig offerkoftan.

Jag hade inte valt att födas, men jag kunde välja att leva.

Så jag hade ett val. Jag hade kommit till ett vägskäl, där jag behövde välja –  leva eller fortsätta sakta men säkert dö inombords. Så jag började jobba med mig själv. Gav mig själv små utmaningar varje dag. Någonting som gjorde att jag växte.

Så började jag så sakta att älska livet. Jag träffade kärleken på en skrivarkurs. Jag var kär och allt kändes så bra.

Så tacksam för min man att han hade tåla modet och viljan att vänta på mig. Vänta på att jag skulle våga tro på att han ville dela sitt liv med mig. Våga att älska honom. Jag visste att jag behövde älska mig själv först för att kunna ta emot hans kärlek och kunna öppna mig för honom.

Han väntade… När jag plötsligt föll handlöst ner i ett svart hål…

Han försökte trösta mig, finnas där när för mig när jag grät hejdlöst.  när jag åkte berg dalbana igenom en våg av känslor. Förbannade allt och alla jag haft omkring mig i livet. Slog huvudet i väggen för att banka ur mig smärtan av att känna mig oälskad, ovälkommen, och för att känna någonting.

Jag hade stängt av så länge.  Så länge… att nu när jag släppte känslorna fria exploderade dom som en vulkan, allt jag burit inom mig sköljde över mig, välde ut okontrollerat. Som en drunknad skippade jag efter luft.

Sakta men säkert lärde jag mig simma genom känslohavet, tog mig upp på stranden och började bygga på självkänslan en dag i taget, steg för steg, med små utmaningar varje dag och har jag nu lärt mig att tro på mig själv och min förmåga. Tro på kärleken och jag har hittat mig själv och insett att jag är värdefull. Att även jag är värd att bli älskad av andra och framför allt mig själv.

Och att även jag har fått en gåva, en talang som är unik för mig som jag kan dela med mig av.

Jag är tacksam varje dag av att jag fått denna gåva, som livet är och att jag har någon som älskar mig som jag älskar som valt att dela sitt liv med mig. Så tacksam över att han finns i mitt liv. Och mina barn. Det har vuxit upp och blivit fantastiska personligheter med egna gåvor och talanger. Och de ger sina barn det bäst av sig själva.

Jag är så tacksam över att ni förlåtit mig för att jag inte alltid fanns där för er, när jag själviskt gömde mig i mig själv när allt kändes meningslöst. När livet slog mig både gul och blå.

Livet pågår medan vi väntar, låter tiden gå. Det är den krassa sanningen.

Jag har även förlåtit mig själv. För jag ser ju att tiden går, dagarna kommer och går, avlöser varandra och blir till år.
Ser det på att det blir fler och fler bilder på mitt Instagram. Varje dag ny bild. Så har det varit i snart 3 år.

Ny dag ny bild. Dagens reflektion. Nr…

3 comments / Add your comment below

  1. Tack för att du delar med dig av din bergodalbana. Det är lätt att känna igen sig i beskrivningen, jag gör iallafall det.

Lämna ett svar

Till startsidan