Städa var så tråkigt…

Innan renoveringen så fick jag verkligen tvinga mig till att städa och plocka undan efter oss i lägenheten. Reklam och post hamnade på hög och små saker hamnade lite överallt.
jag orkade inte eller rättare sagt så fanns det roligare saker jag ville göra.
Men inte gjorde.
Utan blev sittande framför datorn med mina bilder och mitt skrivande. Eller så kunde jag surfa runt på nätet i timmar på mobilen. Vissa dagar kunde jag sitta hela dagen i soffan och sticka. Se avsnitt efter avsnitt på de serier jag spelat in.
Så städa var något jag undvek i det längst tills dammråttorna rockade i hörnen.

Jag har alltid tyckt att städa har varit tråkgöra.

Även om jag tyckte att det var skönt när det väl var gjort och jag kunde vara stolt över ett slitet men rent hem.
Idag kommer jag på mig själv att gå och små plocka när jag rör mig runt i lägenheten. Tror det har med renovering att göra. Att nu känns det mera motiverande att städa när det har blivit så fint.

Kan ibland undra över varför vi väntade så länge på att få det gjort. Eftersom det på något sätt har fått mig att ändra min känsla för hemmet. För var det bara där jag levde. Sov och skapade. Men oftast var jag bara tacksam över att jag hade tak över huvudet en regnig dag.

Jag tror att det hör ihop med när jag var liten. Att jag inte kände att jag hörde hemma någonstans. När jag inte fick vara en del av familjen.
Jag flyttade tidigt hemifrån för att jag ville ha något eget. Men felet jag gjorde var att jag flydde barndomshemmet och flyttade direkt till någon annans hem.

Jag är idag 60 år och har aldrig bott själv.

Aldrig haft något eget hem som jag kunnat göra till mitt. Undermedvetet har jag nog känt det som att jag är en inneboende och därför inte satt min prägel där jag bott.

Det är dags att ändra på det nu. Jag längtar efter ett hem, inte bara någonstans att bo. Vill skapa något personligt, ett kärleksfullt hem tillsammans med min man, som belyser våra olika personligheter.
Inreda vårt hem till något där vi alla kan trivas. Jag vill känna att här bor jag och här finns allt det jag älskar omkring mig. Inte bara saker utan också mina nära och kära.

Förr ville jag bara flytta, fly från vår slitna lägenhet.

Tapeterna var så skitiga och utslitna sen vår katt Kasper rev sönder tapeterna och i pojkarnas rum var tapeterna så gamla och torra så de lossnade från väggarna. Inte fräscht alls.

Alla har vi något som tynger i oss. Kanske en skräplåda eller ett skåp där allt det där som vi inte vet vad vi ska ha det till hamnar. Och det gnager i bakhuvudet. Vi får tåligt samvete för att vi inte tar itu med det.
Jag trodde inte att det påverkade mig så mycket som det gjorde. Men det fanns där och det fick mig att må dåligt. Det där ville jag nu ta tag i och bestämde mig för att börja i köket. Rensa och slänga allt vi inte använde. Sådant som bara stod och tog plats och dammade igen.

Så jag bestämde att i morgon ska jag ta tag i köket. Vad som än händer, även om jag inte känner för det.

Nästa morgon när jag vaknade suckade jag tungt och våndades. Hela höftpartiet hade låst sig och jag kom knappt ur sängen. Det värkte fast jag satt still. Jag vet att jag har en höft som låser sig ett par gånger om året. Ärligt talat så är det inte så konstigt om höften blivit lite sliten av sju graviditeter.

Men i alla fall.

Jag vägrade att låta höften stoppa mig nu när jag bestämt mig. så jag tog en värktablett, tog två och stel som en pinne tog jag tag i och rensade ut i lådor och skåp tvättade av både inuti och utanpå, överallt där jag kom åt.
Det blev så att jag kasserade massor… efter 6 timmars slit stod nu flera pappåsar med gammalt kantnött porslin och repiga glas på golvet i vårt tomma kök. Utnötta bestick hamnade även dom i påsarna tillsammans med gamla plastbunkar och glasburkar.
Stolt såg jag på de välfyllda påsarna och ringde gubben och berättade att nu har jag rensat och vill kasta allt onödigt. Han känner mig och när jag väl tar tag i rensandet då ryker mycket och det vet han.
Vänta med det snälla tills jag kommer hem, sa han smått oroligt. Han ville gärna gå igenom det jag ratat och sen hjälpa till att bära ner till soprummet.

Påsarna blev stående i köket i två dagar innan de slängdes.

Nu är det några dagar sen. Höften är bra igen. Det brukar oftast bara hålla i sig i tre dagar. så det står jag ut med och med värktabletter tar jag mig igenom dagarna.
Under renoveringen så ställde vi matbordet i hallen för att ha någonstans att äta. Och än i dag står det kvar där. Vi trivs och sitta där.

Min mormor hade ett väldigt litet kök i sin femma hon bodde i och ett tillhörande mat rum. Jag förstod aldrig meningen med att ha det uppdelat.
Nu förstår jag. Det känns skönt och mer harmoniskt när man kan sitta och njuta av maten utan att se röran i köket efter att ha lagat en god middag.
Så vi kommer att bli kvar i hallen tills vidare. Frågan är vad vi nu skall göra med vårt stora kök. Det känns väldigt tomt där nu. Men det får bli något att fundera över senare.

För det är dags för ännu ett hemskt projekt.

Vår lilla toa. Det som nu används som förvaringsplats. Det går inte ens att gå in där. Så att rensa där bestämde gubben och jag att vi skulle ta itu med på söndag när vi båda är lediga. Så jag återkommer med före och efter bilder på söndag kvällen.
Till dess ta hand om er / Hannele

1 comment / Add your comment below

  1. 🤗😄😅💚🎻👌🏽
    Igenkänningsfaktor=100%
    Jag väntar på den där städ-gnistan jag också. Jsg har gjort det väldigt trevligt och funktionellt av dom ynka 34 kvadratmeter jag har. Men,,städningen,,städningen,,suck!

Lämna ett svar

Till startsidan