Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

– JAG ÄLSKAR LIVET…

Hej alla ni underbara människor.
I söndags när jag skrev dagens tack och mina morgonsidor så vart det väldigt känslosamt. Tänkte jag skulle visa er det. Jag skriver om det här så det blir läsligt. Eftersom det ibland är svårt att tyda mina kråkfötter.

Jag skrev mina tack som jag gör varje morgon. Det som gjorde mig känslosam var när jag skrev mina morgonsidor. Jag skrev som vanligt om vad jag ville med denna dag och vad som var viktigt för mig idag.

Så plötsligt dyker Anna upp från ingenstans och lägger sig i min text.

Ärligt talat så vet jag inte varifrån hon kom, men jag skrev om henne. Anna som lever i bubbla, ett glashus mitt på torget. Hon som känner sig utsatt och instängd i sina egna värderingar och rädslor. När jag skrev om hur hon står stilla med ena handen tryckt mot den kalla glaset och ser ut över det livliga torget brast något inom mig och jag grät så stor jag är. Jag lät tårarna rinna fritt ner för mina kinder. Det jag kom till insikt om var att jag själv hade stängt in mig, och betraktade välden genom en tunn skiva av glas. Rädd för allt och alla. Rädd för att leva.

Efteråt när jag torkat tårarna fylldes jag av en enorm tacksamhet för livet och en stor kärlek till mig själv.

Jag förstod att jag nu hade skalat av ännu ett lager av självförakt och förlåtit mig själv ännu en gång.
Ni som följt mig vet att jag nu kommit en bit på väg, jag har tagit mig ur mitt fängelse och ser på världen med nya nyfikna ögon. Rädslans glasväggar har jag raserat bit för bit. Men har ännu fler kvar. Trots att jag vet att rensa sig själv från sina rädslor och gamla trosföreställningar är en smärtsam process. Så gör jag det med glädje och tillförsikt över att det är en början till något nytt och omvälvande. En process jag behöver gå igenom flera gånger för att skala av mig lager efter lager för att till slut ta mig in till kärnan, till mitt rätta jag.

Varför?

Varför, skall jag utsätta mig för det igen kanske ni undrar. Räcker det inte med en gång. Visst ibland gör det, det. Men om man har som jag lager på lager av dåliga erfarenheter och falska övertygelser så tar det tid att ta sig igenom alla falska trosföreställning om vem jag tror att jag är. Vad jag kan och inte kan och vad jag får och inte får göra.

Det är som när man rensar sin garderob.

Man gör en stor rensning och ger bort eller slänger mycket av det man inte längre vill ha. Men så är det dom där, kanske bra och ha kläderna, de där som man haft i många år, de som har något minne över sig. Och de där som kanske en dag när jag…
Det är de svåraste att rensa bort de som är kopplade till ett minne, en känsla, positiv eller negativ. De smärtsammaste är de allra svåraste då man tycker att.
”Dem har jag haft och lidit av så länge så de sparar jag. De är ju en del av mig”

Att rensa sig själv från de negativa trosföreställningarna om sig själv och världen är svårt.

Men så värt det. Som sagt jag har gått igenom det en gång och behöver ta det en gång till och det blir faktiskt lättare och lättare för varje gång. Och som då i söndags då grät jag befriande tårar av kärlek till mig själv och livet. Att våga slänga bort sitt gamla jag för att ge plats för en bättre version av sig själv kan kännas skrämmande.
Jag menar inte att man ska glömma bort varifrån man kommit och alla goda minnen. Utan menar att rensa bort det som inte längre passar, som blivit föråldrat och som inte längre gagnar en.

Jag träffade min fanatiska väninna idag. Vi fikade och pratade om allt och ingenting. Så härligt att träffas igen efter 2 år. Efter vårat fika vandrade vi ner mot Kreatima en konstnärsbutik. På vägen utbrast hon högt.
– Åh, vad jag älskar att få njuta av stan igen.

Så vände hon sig mot mig undrande. Vågar du gå med mig som uttrycker mig så högt att andra reagerar och ser efter oss.

– Självklart vågar jag det, sa jag och stannade till.
Jag sträckte upp händerna i skyn och hojtade högt och tydligt där vi stod på trottoaren

– JAG ÄLSKAR LIVET!!!

Folk stannade till och jag kunde ju inte undvika att se att folk hajade till och såg efter mig när vi fortsatte vägen fram.
Jag kände en enorm befrielse. För jag brydde mig inte. De förbipasserande fick tycka vad det ville. Jag var bara så glad att jag vågade. Så härligt det kändes att bara få släppa taget och få ur sig all glädje som bubblade över. Livet är så skört och så kort…

Kram och ta hand om er / Hannele

8 comments / Add your comment below

  1. Livet är skört och måste skyddas och tack o lov också både formbart o starkt nog att skydda det viktigaste innehållet.

  2. Tack så mycket för den här härlig inlägg och jag känner igen mig i varje ord och känslan när man våga göra något utan att bry sig vad andra tycker och tänker,, fortsätt så vännen,, du är fri, vi är alla fria själ…. Krammmm

Lämna ett svar

Till startsidan