Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Förord och ett tack till dig.

Tänk om du idag vaknade och är den där personen du vill vara. stark, modig och full av livslust.

Du kan allt det där du velat lära dig.
Igår innan du la dig fick du valet att ta ett piller för att ta den lätta vägen till att bli din drömperson.
Utan erfarenhet kan du allt, utan ansträngning klarar du allt du vill.

Tror du att du skulle vara lycklig?

Tänk dig livet som ett maratonlopp. Du står vid startlinjen och förväntansfull väntar du på att få komma i gång. Rastlös vankar du fram och tillbaka, skakar på dig. Tar en slurkvatten ur vatten flaskan. Väntar…. Så går startskottet och du börjar springa.
Så plötsligt är du i mål. Du har ingen aning hur du kom dit. Vad som hände på vägen. Var det jobbigt? fick du kämpa? Förvirrad står du där i målet och har ingen som helst minne av hur det gick. Känslan av stolthet uteblir trots att du nåde i mål.

Lyckligtvis finns inget sådant piller.

Som gör dig stark utan att träna, som ger dig erfarenhet utan att lära dig och mod utan att först tränat upp din viljestyrka att våga och kämpa på.
Livet skulle snart tappa sin glans och vi skulle följa med i strömmen utan mål och riktning, känna oss förvirrade och undra vad finns det att kämpa för om vi redan kunde allt. Vi skulle missa chansen att känna oss stolta över oss själva för att vi inte gav upp. Känna stolthet över att ”jag klarade det” jag gav inte upp. det var tufft men jag vågade och nu är jag här. Stolt och nöjd över mig själv.

Vi behöver vägen till målet.

Behöver något att kämpa med. Som stärker oss att våga ta itu med våra rädslor. Motivation och vilja att nå dit vi vill.
För att kunna springa ett maratonlopp krävs träning, att ta det steg för steg, börja att sakta men säkert att bygga upp sin bentyrka, balans och fart.

Det lilla barnets vilja

Tänk dig när du var barn och skulle lära dig gå. Från att ha krupit dig fram så behövde du våga resa dig upp, hitta balansen innan du vågar ta några staplande steg med händerna i ett fast grepp om bordskanten. När du sen kände dig modigare så släppte du taget om bordskanten och vågade ta de där första stegen på egen hand. Ett, kanske två steg innan du föll med en duns i golvet. Upp igen, ta tag i bordskanten och sen släpp.

Om och om igen.

Du gav inte upp utan kämpade dig upp igen och Steg för steg, lärde du dig att gå, efter flera misslyckade försök, sprang och hoppade du av glädje på väg mot nya mål och lärdomar.
Tänk om du i stället hade suttit kvar där på golvet efter att ha ramlat för hundrade gången. Med tårarna rinnande ner för kinderna. Och gav upp. Med tanken ” det här med att gå är nog inte min grej”
Som barn kämpar vi på. Och vi ger oss fan på att vi ska lära oss gå, springa och hoppa och senare även cykla. Vi har en naturlig kraft och vilja som driver oss att lära oss mer. Suga åt oss kunskap och en nyfikenhet för världen och livet vi har framför oss.

Den urkraften finns inom oss alla även som vuxna.

En kraft som vi gömt någonstans långt inne i oss. Vi har kanske tappat tron på att vi har den, tappat tron på oss själva.
Det är den kraften vi skall locka fram från sitt gömställe och damma av. Ta nya tag och börja där vi är nu. Sakta men säker, dag för dag ge oss tid till att förändras, bli starkare och våga ta för oss av livet. Alla vill vi må bra, ta hand om oss och vara lyckliga genom att nå våra drömmar och mål.
Livet kommer emellan. För mig också. vi tappar orken, känner oss ledsna eller drabbas av olycka och sorg. Men det är just i dessa svåra stunder som vi behöver plocka fram denna urkraft som vi hade som barn för att orka komma vidare.

När jag mådde som sämst, ville jag inte leva.

Åt knappt något. Satt håglös i soffan och bara grät. Tyckte livet var orättvist. Jag hade knappt ork att borsta tänderna eller klä på mig. Som ett tomtskal utan livsvilja släpade jag mig genom dagarna i mitt nattlinne och med dålig smak i munnen.
Ute bland folk, i affären eller när jag lämnade barnens dagis då hade jag mina skygglappar på mig. Såg bara rakt fram och pratade bara fåordigt när jag vart tvungen.
Dessa skygglappar är i dag en av mina bästa verktyg, mer om de senare.
Jag vaknade upp en dag och tänkte att jag inte vill känna så här längre. Jag vill inte vara rädd för allt och alla. Rädd för att leva.

Med små övningar och steg för steg byggde jag upp mitt liv från grunden.

Jag vågade öppna munnen och vågade prata med dagispersonalen. Och även titta upp för att se omkring mig när jag stod i kön i affären, i stället för att stirra ner i golvet. En dag vågade jag till och med att fråga någon om hur mycket klockan var när jag väntade på bussen. Och tänk den dagens glädje och stolthet, jag kände då jag räckte upp handen för första gången för att svara på en fråga och insåg att det var inte så farligt. Världen gick inte under.

Att ta tag i livet var en tuff resa.

Jag fick kämpa mig igenom ångest, skuld och skam. När jag väckte upp känslorna jag stängt av för att ens våga vakna på morgonen fick jag mig flera sju jäkla turer i en känslomässig berg och dalbana.
Men vi ska ta det lugnt, steg för steg. Ett steg i taget som det lilla barnet som lär sig gå. Vi kommer att fnissa och gråta, kanske ge upp och ta nya tag. Men för varje dag kommer det att bli lättare och vi kommer att låta oss känna stolthet över de små segrarna. Belöna oss och ge oss tid till att klappa oss själva på axeln. Vi kommer att skratta och känna oss fåniga och obekväma. Kanske gråta av sorg för att lämna det trygga och invanda. Och lämna den vi varit bakom oss för att bli den vi vill vara.

Det kommer att bli en inre resa med glädje, hopp och tilltro till vår egen förmåga.

Få till en vardags som fungerar för oss själva. Det är det jag vill ge er genom att dela med mig av min resa till en starkare självkänsla och till att tillåta sig själv att älska sig själv. Förlåta sig själv och andra som påverkat våra liv negativt. Förlåta och gå vidare.

Ta hjälp av en res- kompis

Vi behöver alla stöd i livet när vi skall påbörja en resa mot att må bättre. Vi behöver veta vad vi ska packa ner i vår resväska. Guidning och ett resmål för att veta vart vi ska och ta oss vidare mot nya mål.
Stöd och någon att håll i handen. Någon som följer med oss som resesällskap. Ger oss tips och pushar oss, och samtidigt låter oss vara oss själv utan att döma eller tvinga oss till att bara köra på.
Tids nog är vi redo till att släppa taget om bordskanten och börja gå för egen maskin. Snart nog har vi styrkan, viljan och modet av att våga axla ansvaret för våra liv.

Ta över kontrollen för ditt liv.

Ditt liv är ditt ansvar. Du vet bäst vad som får dig att må bra och vad som ger dig kraft att ta stegen till ett liv du vill leva.
Tack för att du tagit dig tid att läsa så här långt. Jag hoppas att du känner en nyfikenhet till att få veta mera. För det skulle vara så kul att få göra denna resa och ha dig med som mitt resesällskap. Jag är så tacksam för det och glad för din skull, om du tar beslutet att följa med för att må något lite bättre.
Kram och ta hand om er / Hannele

Lämna ett svar

Till startsidan