Förlåt Farmor…

Förlåt Farmor…

Hej alla glada och ni andra med.

Idag tänkte jag säga förlåt till min farmor som var mitt allt varje sommar som liten.

Jag skrev alltid ett brev till henne när skolorna slutade och berättade att nu kommer jag och fick hjälpt med att skriva på finska.
Varje gång när jag kom till henne så hade hon lagar min älsklingsrätt, kålpudding och köpt lördagskorv till frukost pålägg.

Hon tog hand om mig älskade mig och var där för mig.

Jag levde i minnet av den kärleken jag fick på somrarna hos henne, för att stå ut hela den långa vintern tills det blev sommarlov igen.

Jag reste själv med kryssningsbåten…

Från det att jag blev 11 år åkte jag själv med fartygen till åbo där jag sen tog bussen till Lahti. En resa på drygt fyra timmar innan jag i Lahti kunde byta till bussen till Soramäki.
Jag minns än idag hur lyckligt förväntansfull jag var när bussen närmade sig där min farmor bodde och blev smått besviken varje gång snabbussen rusade förbi. Jag visste ju det att bussen inte stannade där utan att jag vart tvungen att hålla mig tillås tills vi ankom till Lahtis busstation jag kunde byta till buss nr 9 till Soramäki.
Det hände ibland att det var en snäll busschaufför som släppte av mig vid Soramäkis busshållplats.
Då rusade jag på snabba fötter glad och förväntansfull på grusvägen förbi lanthandeln och in på gården till farmors hus. Rusade in i hennes väntande famn. Njöt av hennes varma omfamning och mitt hjärta fylldes av kärlek och trygghet.

Som jag skrev så började jag åka ensam som 11 åring med båten över havet till Finland.

Jag packade min resväska med skräckblandad glädje och förväntan. Nervös steg jag på båten den där första gången och kände mig väldigt liten och utsatt. Ensam åt jag av min medtagna matsäck och sov i trappen med bara en liten ylle filt som skydd på nedre däck där det var någorlunda lugnt.

Jag har funderat på att det att jag så tidigt fick tillåtelse att åka själv. Ja skulle aldrig idag ha skickat mina barn över havet på en kryssningsbåt ensam som 11 åringar även om det hade velat det. Nu hade jag tur som aldrig blev utsatt för något brott. Så tacksam för det. Tack

Jag älskade mina somrar som barn.

Någon frågade mig för ett tag sen om vi använde björkris i bastun.
Ja! det gjorde vi.
Minns med glädje våra promenader i skogen då vi plockade björkris. Något vi barn tidigt fick lära oss var hur man binder en björkruska till bastun. Lördagens bastubad som var veckans höjdpunkt.
Då i början av 1970-talet så hade farmor ej vatten i kran. Utan jag hjälpte gärna till att pumpa upp vatten från brunnen som farmor sen bar hinkvis in i bastun. Efter timmar med kånkande av vatten och när hon fyllt på med ved så var det äntligen dags att basta. Barfota sprang vi över det fuktiga gräset i kvällningen till det lilla uthuset som låg vägg i vägg med vedboden och utedasset.
Efteråt satt vi varma och rena i hammocken tätt intill varandra och åt mackor med lördagskorv och drack varm choklad. Medan vi gungade sakta, sjöng hon för mig med sin milda och röst ”psalmen staden ovan molnen”

Önskar att jag vårdat de minerna mer idag.

Jag skrev att jag ville säga förlåt. Be om ursäkt för att jag övergav min farmor.
Det slog mig häromdagen när jag kom att tänka på henne att jag hade suddade ut alla mina minnen av Finland och alla de lyckliga somrarna med farmor och mina kusiner. Övergav henne när jag blev vuxen nog att gifta mig. När jag gifte mig som 18 åring, så slutade jag åka till henne. Glömde bort att hon fanns.
Hur kunde jag vara så självisk och otacksam att jag bara övergav henne när jag inte längre behövde hennes kärlek och trygghet.

Hon måste ha undrat vart jag tagit vägen och varför jag inte kom och hälsade.

Jag skrev inte ens några brev. Trots att vi flitigt brevväxlat under vinter månaderna i vänta på sommarlov och tills vi kunde ses igen. Min Farmor måste ha blivit ledsen och känt sig sviken. Så grymt gjort av mig att bara tänka på mig själv.

Tårarna rinner ner för mina kinder nu när jag skriver detta.

Så ledsen nu när jag minns alla dessa underbara somrar när jag tog hennes kärlek förgiven och hur grymt jag övergav henne. Och hur dum jag var som inte bevarade minerna i mitt hjärta, utan undvek att tänka på allt som hade med Finland att göra när jag blev vuxen. Jag önskar att jag hade tagit mig tid att åka och hälsa på henne en sista gång och säga förlåt och berätta för henne hur mycket hon betydde för mig, innan det var för sent.

Hon var här i Sverige på besök en gång när jag var runt 25 år.

Då kände hon inte i igen mig. Visste inte vem jag var och det gjorde mig förtvivlad. Hennes långt gånga sjukdom i Alzimers hade suddat ut minnen av mig i hennes värld. Vilket jag kan förstå eftersom det då var så många år sen vi sågs sist. Hon fick aldrig träffa sina barnbarnsbarn när hon var frisk och kunde njuta av dem. Fick aldrig tillfälle till att älska dem. Vilket var helt och hållet mitt fel. Eftersom jag aldrig tog mig tid att åka till Finland med barnen.

Förlåt…

Jag hoppas att hon förlåtit mig och att ni mina barn för att jag aldrig gav er tillfälle att få lära känna er gammelfarmor. Och få del av all kärlek och glädje hon delade till alla sina nära och kära i sitt liv. Farmor var en klippa och den mest underbara person i mitt liv när jag var barn och en stor del av min ungdom.
Några år efter hennes sista besök här i Sverige, dog hon ensam på ett rum på ett ålderdoms hem där hon levde de sista åren i sitt liv. Där hon hamnade efter att hennes hus, där hon bott hela sitt liv såldes och alla hennes saker slängdes. Även alla min pappas och farfars tavlor som det målat under sina liv hamnade på soptippen.

Jag vet inte ens om hennes hus finns kvar idag.

Jag hoppas det för när jag fyllde 60 år fick jag den bästa present jag kunnat få av mina barn…
Att vi skulle ta en tripp igenom mitt barndomsland och hälsa på den släkt som finns kvar.
Att jag missade att få tavlorna och minnen från farmor är mitt eget fel och för att jag inte höll kontakt med släkten på min pappas sida när jag blev vuxen, vilket jag ångrar idag. Och det att jag har glömt mitt modersmål för att jag medvetet undvikit att prata finska.
Till sist vill jag säga förlåt av hela mitt hjärta, Tack för all kärlek och förlåt farmor.
Och ni som läser detta… Se till att uppskatta och njut av minnen från lyckliga dagar och bevara dem med kärlek i hjärtat.
/ Hannele

Hej alla ni fina läsare

Idag tänkte jag berätta lite om mina bilder och varför jag gör dem.
Eftersom jag hamnade i en djup depression skapade jag ingenting på många år. Jag ville men orkade inte eller kände inte för det.

Så en dag satte jag mig vid datorn och hittade en mapp med bilder jag sparat på datorn. Det var en fil som hade fått namnet ”Inspiration”. Jag öppnade den och kollade på alla dessa fina bilder. Så spännande och helt underbara. Så coolt var ord som for igenom mitt huvud. Självklart blev jag sittandes i timmar och bara förundrades över dessa fanatiska konstverk.
Jag kände mig smått avundsjuk, på konstnären och önskade att jag också kunde skapa sådana fina bilder. Eftersom de var helt i min stil.

Så plötsligt slår det mig att det är mina egna bilder jag fascinerats över.

Ibland när vi inte tror på oss själva så kan vi inte se det vi själva gjort och ta till oss det. Jag har alltid trott på mina bilder men inte på mig själv. Så därför så när jag gjort en bild klar så är den inte längre min. Tillhör inte mig.
Jag vet att jag skrivit om det är förut men tar upp det igen för det är så viktigt att förstå, att även om jag älskade att rita och skapa så gjorde jag inte det på grund av att jag inte trodde på mig själv och tyckte inte jag var bra nog. Och det att jag vart anklagat för att ha ljugit.

Jag vet vilken händelse den övertygelsen kommer ifrån. Och idag har jag förändrat den övertygelsen.
Jag var runt 10-12 år och hade ritat en jättefin teckning som jag var stolt och ville visa upp den.
Vilket jag gjorde och till min besvikelse så blev jag anklagat för att ha snott teckningen och nu ville ha beröm för något jag inte själv hade ritat.
Det var i den stunden min övertygelse skapades att det jag ritat är inte mitt. Mina bilder är inte mina.
Idag ser jag det som beröm.

Ärligt talat så var det, Det bästa beröm jag kunnat få.

Tänk att lilla jag hade ritat något som ingen trodde att jag kunde. Det var så häftigt tycker jag idag. Men då vart jag så ledsen.

Så den dagen då jag satt och kollade på mina gamla bilder på datorn, så bestämde jag mig för att ge mig själv en utmaning.

Att skapa en bild varje dag i ett år – 365 bilder.

Nervös satte jag mig vid datorn och nästa kväll och gjorde den första och la upp på Instagram. En plattform jag just hittat och kollat in. Jag fick snabb många följare som gillade mina bilder. Vilket sporrade mig att fortsätta.
Jag började med att skapa och lägga ut bilderna för min egen skull, för att pusha mig själv med ett positivt budskap. Men märkte snart att även andra hade glädje av dem.

Tillslut var första året till enda och jag hade gjort 365 bilder.

Jag skapade en bild och tackade alla mina följare för all fin feedback och Meddelade att jag skulle ta en paus på några månader. Fick så mycket härlig feedback, ord som att jag skulle bli saknad och att jag var värd en behövlig vila. Och att jag var välkommen tillbaka. Härligt tyckte jag och glade mig över få så fin kritik.

Det är nu över tre år och jag har skapat en bild om dagen, varje dag och kan inte tänka mig att sluta.

Min gubbe sa till mig en dag.
– Så hur länge skall du hålla på med att göra dagens bild?
Svaret han fick, var att jag gör det så länge jag tycker det är kul och.

Gubben grymtade lite.

Och jag förstod honom. Då i början gjorde jag dagens bild på kvällen och kunde blivsittandes hela kvällen. Min man tyckte det var tråkigt. När våra kvällar gick åt att jag satt vid datorn. Vilket inte var vad jag hade tänkt mig.

bilden gick oftast fort, även om jag var trött, eftersom jag tyckte det var så spännande. Men texten var svår att få till. Jag kunde ibland sitta och leta i timmar efter ett budskap på Google som skulle kunna passa till dagens bild. Och det blev allt svårare för varje bild. Att göra bilden på kvällen då jag var trött gjorde ju inte saken bättre.

Så jag bestämde mig för att i stället göra dagens bild på morgonen.

Och det fungerar så mycket bättre. Då jag är pigg och taggad. Förväntansfull och se vad det blir i dag. Nu är jag fri till att umgås med gubben min på kvällarna. Inte alltid eftersom jag ibland när jag jobbar morgonpass eller heldags pass inte hinner får klart dagens bild innan det är dags och gå till jobbet. Då gör jag den när jag kommer hem. Det är därför vissa bilder kommer ut först till kvällen.

Nu vet ni varför. Ifall ni har undrat varför det inte alltid dyker upp på dagen.

Jag har idag bestämt mig för att jag kommer att skapa en bild per dag livet ut eller så länge jag gillar det. Med ev. några pauser i mellan åren på några månader eller veckor.

Det finns nu över 1000 bilder på mitt Instagram och man kan se min utveckling från dag till dag och från år till år och se hur jag som konstnär hittat min stil och är den trogen. Det har varit en spännande resa. Och eftersom jag skriver dagens positiva budskap på engelska så har jag även blivit bättre och bättre på det engelska språket. Det har varit ett positivt sätt att förbättra mina språkkunskaper. En bonus i detta fall.

Varje bild har ett budskap och en story bakom.

Har funderingar på att lägga ut mina bilder på Youtube som ett bildspel. Med ett 30 tal bilder i varje. Har inte riktigt bestämt mig hur jag skall göra. Skall testa och se hur många man orkar se innan man tröttnar. Vad som är lagom. Tänkte mig ett bildspel med skön musik till. Tänkte fråga min musikaliska son om jag får låna hans fantastiska musik att ha i bakgrunden.
Till sist. Ge mig gärna lite feedback om det skulle vara något ni kunde tänka er att titta på i Youtube. Ett antal nya bilder i ett bildspel att se på varje vecka. Veckans bilder. Har även idén att skriva storyn bakom bilden. En kort text att läsa mina tankar om just den bilden.
Ha det gott och ta hand om er, kram Hannele

Pengar ett nödvändigt ont…

Pengar ett nödvändigt ont…

Hej
Först och främst vill jag förtydliga det jag skrev om i förra inlägget. I syfte att visa på att det är våra övertygelser och det vi tror på som stoppar oss. Och att visa händelser och personer i vårt liv har påverkat oss. Oftast sitter det djupt rotade i oss redan från barnsben.
Det är därför vi kämpar med att förändra dem. Att medvetet försöka ändra på en trosuppfattning är kämpigt eftersom den oftast finns i vårat undermedvetna.
Det är därför vi går på autopilot och styrs av våra triggers.
Det som finns lagrat i oss från en ung ålder påverkar hur vi ser på oss själva och hur vi reagerar och agerar och varför vi undviker vissa saker. Vi behöver söka svaren till vad som får oss att tro på det vi tror är sant och hur det triggar oss.

Nu menar jag inte att man ska gräva i smärtsamma minnen.

Nej det är absolut inte tanken. Menar att försöka hitta vilka händelser och ord som du hörde och tog till dig som sanna och som formade dig till att reagera som du gör.

Med detta i åtanke ska jag ta mig själv som exempel.
Vad som var min övertygelse om pengar.
Pengar har varit ett gissel i hela mitt liv. jag trodde mig inte vara värd att ha pengar, tjäna pengar och att det var något som försvinner.
Varje gång jag fick lön eller fick pengar i min hand så triggades behovet att jag måste handla upp dem, köpa något, för annars försvinner de.

Så var ifrån kom den triggern.

Jag vart tvungen till att gå tillbaka till den allra första gången jag kom i kontakt med pengar och insåg att det fanns en viktig händelse när jag var 6år som format min övertygelse om pengar.
Så detta var vad som hände.

Någon gav mig pengar, hela 300kr. Och jag vart så glad. Det var mycket pengar då i slutet av 1960-talet. Jag pussade på dem och älskade dem, ville spara dem. Så jag gömde dem under kudden. När jag la mig så kände jag glädjen över att ha dem där under kudden och att det var mina, mina allra första pengar.
Dagen efter så sa den som jag fått pengarna ifrån att jag måste ge tillbaka dom och de slets ur min hand. Och fick höra att de inte var mina. Att jag inte var värd så mycket pengar.

Så vad lärde jag mig av detta som 6 åring.

Påståendet: Det är inte dina pengar och du är inte värd att äga så mycket pengar.
Min Övertygelse blev: Jag är inte värd att äga mycket pengar.

Så jag har genom hela livet jobbat och slitit för små pengar, en liten lön. Inte strävat efter att utbilda mig för att få en högre lön, eller tagit mig tid att lära mig, hur man kan få en inkomst som ger mer än att överleva.
Handlingen som gjordes mot mig: Pengarna togs ifrån mig.
Min övertygelse: Att det är okej att ta andras pengar.

Lärdomen: Blev att Jag lärde mig att det är okej att handla på avbetalning och sen skita i att betala vilket resulterade i att jag hamnade i skuld och kronofogden knackade på dörren. Rena Lyxfällan alltså.
Och triggern: Så fort jag fick pengar kände jag samma glädje som när jag var liten när jag fick lön och samtidigt rädslan över att de skulle tas ifrån mig. Så jag kände en stark lust till att göra mig av med dem så fort jag kunde innan de försvann.

Så vad det lede detta till för trosuppfattning i mig…

Jo att så fort jag hade pengar i min hand så triggades behovet att shoppa. Pengarna rann som vatten genom mina fingrar.
Så jag har hela livet handlat i enlighet med min övertygelse och sett till att det jag lärde mig blev sant.
Att pengar försvinner.

Så vad behövde jag göra.

Ärligt talat så var jag var helt enkelt tvungen att lära den lilla tjejen att hon var värd att ha pengar och att det inte försvinner av sig själv. Framför allt få henne att se sambandet, att idag är hon i dag som vuxen gör av med dem.

Med det 7-stegsprogram jag utvecklat har jag nu jobbat igenom, för att ändra den övertygelsen.
Övertygelse om att jag inte var värd att ha pengar, och mycket pengar.
Det är inte längre sant. Och att jag kan ha dem kvar. För de tas inte bara ifrån mig.
Jag hittade sambandet med att det är jag själv som uppfyller profetian om att de bara försvinner.

Idag MÅSTE jag inte köpa något så fort lönen kommer.

Alla har vi en massa övertygelser som vi tror är sanna som styr våra beslut och hur vi reagerar och agerar, som vi fick lära oss från barnsben.
Som sagt innan. Jag fick tidigt lära mig att jag inte var värd att ha pengar och inte mycket av dem och inpräntades även med dessa åsikter om pengar:

”Man måste jobba hårt för att få till brödfödan ”
”Att inte sukta efter mer än du behöver”
”Vi i vår släkt har alltid varit fattiga”
”Rika är snåla, själviska och tänker bara på egen vinning”
” Om jag strävar efter mer än jag behöver, blir någon annan utan”
”Pengar är ett nödvändigt ont”
”Tänk vad livet skulle vara skönt om pengar inte fanns”
”Jag hatar pengar”

Framförallt så var den sista meningen, så viktig i mitt fall!

Eftersom jag inte gillar pengar så kommer jag inte heller att sträva efter att få mer än att jag klarar mig nästa lönecheck.
Dessutom, så finns fortfarande den där triggern inom mig, som oväntat kan blossa upp igen, om jag inte tänker mig för. Viket i sin tur gör att livet alltid kommer att var en kamp om pengar som jag egentligen inte vill ha. Men å andra sidan behöver och längtar efter att få i slutet av månaden. Man vrider och vänder på dem de sista dagarna i månaden, lever snålt och när sen lönen kommer så vill man unna sig. Vilket resulterar i en evig negativ cirkel som jag nu aktivt behöver förändra och vara medveten om.
Och det går att förändra.
Blir det lätt – Nej!
Kommer det att gå fort – Nej!
Men så värt det. Om det nu är det man vill.

Tills sist vill jag säga att…

Jag är skuldfri idag och det känns så skönt att jag tog tag i det. Har i dag min egen tro på vad jag tycker om pengar. Har lärt mig att ta bättre hand om min ekonomi och insett att det är mitt ansvar att se över hur jag spenderar de pengar som jag tjänar.

Ha det gott och ta hand om er/ Hannele

Till startsidan