Serverat på Nobelfesten

Att ge är att få…

Att ge är att få…

Tjingeling på er alla glada och ni andra med.

Njöt av en date med min son över facetime. Det var riktigt trevligt.
Vi små pratade lite. Vi skålade. Han i kaffe och jag i ett glas vitt vin. Samtidigt som jag smaskade på lite chips.

Sen var det dags för avslöjandet…

Berättade att jag köpt en kurs i hur man gör en webbkurs!
Reaktionen vart ungefär som jag hade förväntat mig, när jag berättade hur mycket den kostade.

Det var var dyrt!!!

Men mamma det finns ju så mycket gratis på webben som du kan lära dig av. Både på Youtube och en hel masa gratis sidor eller billigare alternativ…

Men vad den kostade, är nu inte det viktiga. Utan vad den kan ge mig.
Ett pris är något är relativt. Faktiskt så är det upp till mig att avgöra vad jag tycker är dyrt eller billigt.
Dessutom är det viktiga att det känns värt för mig. Och att jag är beredd att göra det som krävs av mig för att  får något tillbaka. På något sätt skall det ju ge mig något slags värde av att jag införskaffat mig det.
Ingenting här i livet är gratis… Allt kräver någon slags handling, ett agerande av mig.

Att ge först och få sen… Det är inte tvärtom.

På något sätt behöver jag alltid ge först för att få det jag önskar eller det resultat jag vill ha.
Tex. Vill jag ha en kram. Antingen ber jag om en eller ger en, förhoppningsvis får jag då ett tillbaka.
Eller ett leende. Ge ett och till 99% chans får jag ett tillbaka. Dessutom har jag testat det många gånger och det fungerar på såväl nära som kära och på främlingar på stan.

Så om jag vill få lön, behöver jag göra en arbetsinsats. Vill jag få en inkomst av något slag behöver jag antingen göra jobbet eller investera för att generera en inkomst.
Vill jag vinna på lotteri behöver jag köpa en lott för att ha chansen att vinna. Detta kan verka självklart. Men det gäller allt i livet. Ge först och få sen.
Nu behöver det just inte handla om att ge pengar. Utan det kan vara så att jag ger av min tid. Gör ett aktivt arbete, för att byta min tid mot pengar för att få en lön.

Men ärligt talat …

Så visst kan jag också känna att det var mycket pengar för denna kurs. Men samtidigt så är detta första gången jag köper något för min egen utveckling. Något som ger mig chansen att växa som person. Och som kanske ger mig den utmaning jag behöver för att komma vidare.

Vill ju inte kasta pengarna i sjön och ha lagt ut dessa pengar i onödan genom att lägga mig på latsidan och tro att kursen gör sig själv. Eller låta tiden gå och sen göra ett hafsjobb för att få det gjort innan deadline går ut.
Nej. Jag behöver kavla upp ärmarna och jobba på. Se till att få ett bra resultat. En webbkurs som sen kan säljas om och om igen. Som då förhoppningsvis genererar en passiv inkomst.

Att skapa sig en passivinkomst.

Betyder att jag behöver göra jobbet först och sen njuta av belöningen av det arbete jag lagt ner. Att vara tålmodig och vänta på belöningen är det som gäller.

Som att skriva en bok. Jag vet ju inte medan jag skriver den om någon vill köpa boken. Belöningen är oviss. Kanske skriver jag den och den hamnar i byrålådan, men om jag inte försöker får jag aldrig veta om det blir en säljande bok.
Så vissa belöningar kan vara ovissa eller så får jag en annan slags belönings som jag inte hade tänkt mig. Som känslan av tillfredställelse av att ha gjort ett jobb som jag kan vara stolt över.

Att träna är att göra något först för att sen invänta belöningen. Jag sliter på gymmet eller tränar envist dag efter dag på annat sätt. Jag ser inte att det händer något direkt, men jag vet vad belöningen är om jag når målet.
Samma sak om jag vill gå ner i vikt. Jag rör på mig, äter nyttigt och avstår från att smaska i mig en massa onödiga kalorier. Gör jag det jag behöver så får jag belöning av det arbete jag lagt ner i förtid för att sen avnjuta resultatet av mitt hårda arbete.

Som sagt ingenting är gratis. 

Så dags att återgå till ämnet, min webbkurs som ju ska handla om personlig utveckling, som min bok. Jag har insett nu när jag gått igenom kursplanen att det svåra för mig blir att överföra det skrivna till ett visuellt material. Eftersom det i webbkursen är meningen att inspelade videos ska visa hur övningarna kan utföras.
Men jag tycker det ska bli spännande att se hur det är att filma sig själv. Jag behöver öva på att känna mig bekväm framför kameran. Vilket är en bedrift i sig.
Jag vet att jag kommer att lära mig mycket… om jag gör jobbet och övningarna. Och att jag har chansen att få mycket stöd och hjälp om jag ber om det.
Som sagt, jag behöver be om hjälp först för att få hjälpen. Fråga först, för att få svar. Agera först och få sen…

När jag väl lärt mig att skapa en webbkurs, kan jag göra flera.

Som sagt jag tror på detta. Jag kommer att ha tillgång till stöd och peppning, samtidigt som jag får lära mig att planera, hålla mig till planen och göra de delmål som behövs för att komma vidare. 2 års mentorshjälp har jag nu betalat för. Och som min son sa…

– Se till att ta emot så mycket hjälp du kan, utnyttja rätten du betalt för. Tveka inte om att be om allt stöd du behöver.

Det finns mycket bra information och mycket läsvärt i kursportalen som ska hjälpa mig att nå mitt mål.
2 år kan kännas som lång tid men, tiden går fort. Det vet både du och jag. Eller?

Om sanningen ska fram, så kan jag ibland känna att jag har väldigt mycket på gång nu med egna projekt.

 Jag jobbar på dagens bild varje dag
Nyss köpt en kurs i hur man skapar en webbkurs.
Så skriver jag på min bok om personligutveckling
Jobbar på med hyllan jag skapat av CD-fodral till min man
Deltids jobbar som personlig assistent, med långa helgpass
Håller på att lära mig och ha koll på alla investeringar, uppgraderingar och trading

Det blir inte mycket tid över till annat.

Men som jag skrivit om förut så fungerar det om… om jag håller min planering och delar upp uppgifterna på rätt dag.
Måndag – Skapar jag i mitt rum med det aktuella projektet.
Tisdag. – Tar jag hand om min ekonomi, ser till att hålla veckans budget och kolla investeringar
Onsdag – Jobbar jag med Webbkurs kursen
Torsdag – Skriver jag på boken om personlig utveckling.
Fredag – Sitter jag vid datorn och jobbar kreativt, samt gör klart sådant som släpat efter från veckan
Lördag – Vill jag ta hand om hemmet och gubben
Söndag – Är det familjetid och långa härliga promenader
Sen är det bloggen 2ggr i veckan som jag vill skriva… pust.

Kanske fungerar detta eller så får jag planera om.

Jag har läst någonstans att det blir svårare om man delar upp sig på olika projekt och då lätt tappar focus eller motivationen. Att det kan kännas splittrat då man delar upp sin energi på flera mål. Kanske är det bättre att ta ett mål i taget och fokusera all sin kraft på den.
Men det får tiden utvisa, ifall jag behöver lägga upp en ny strategi. Jag skall i alla fall göra mitt bästa och ha focus på det som är viktigast för dagen. Och lova mig själv att unna mig små pauser till att andas och chilla. Reflektera och utvärdera, ge mig belöningar för varje litet steg i rätt riktning. Och sist men inte minst ge mig själv beröm för de mål jag uppnått.

Kramar och ha det gott. Ta hand om er / Hannele

Svaret på frågor om livet…

Svaret på frågor om livet…

Min dotter och jag hade vår veckodate, med våra frågor om livet och vissa frågor fick en att verkligen att tänka till.

Den första frågan var:
Om du behövde tillbringa ett år med någon vem skulle det bli?

Först svarade jag min man, utan tvekan. Men så tänkte jag efter och kom fram till att jag skulle välja min mamma. Förhoppningsvis skulle vi lyckas få till en bra kontakt och lära känna varandra mer. Och jag skulle få tillfälle att få umgås med henne medan tid fanns. För faktisk, så skulle det vara tungt att bära med sig en skuld av ånger av att inte ha hunnit eller valde att inte finnas där i ett farväl.

Den andra frågan var:
Vad skulle det stå på din gravsten?

Denna fråga var svår och jag fick fundera en bra stund. Men så dök en mening upp.

Hon levde livet tills hon dog.

Jag gör faktiskt så gott jag kan och se till att leva livet och inte bara existera. Ärligt talat så är det få i dessa tider som bara existerar eller överlever utan något liv, låter tiden gå I väntan på något bättre. så synd. Vi har bara ett liv. Det gäller att ta tag i det och leva. Göra det vi vill och skippa autopiloten och börja styra själva åt det håll vi vill i livet.

Den tredje frågan var:
Vilket var ditt bästa år?

Året 2020 var mitt absolut bästa år.

Ett fantastiskt år för mig, men kanske inte för andra och för världen.
Jag lärde mig så mycket. Tog tag i livet och började göra en plan för min framtid. Jag skrev ner mina drömmar och gjorde en bucketlist. Började planera mina dagar och såg till att ha kul, njuta av tillvaron.

Den bästa lärdomen var om ekonomi.

I början av året fick jag kontakt med folk som kunde lära mig om att investera i Cryptovaluta. Säkert har du hört talats om Bitcoin som är den största. Men det finns så många fler. Jag har lärt mig nått viktigt. Att om man investerar istället för att shoppa upp pengarna direkt, som jag gjorde så fort lönen kom så kan man både ha pengarna kvar och ändå unna sig lite shopping på vinsten. Ärligt talat så kände jag mig rätt vilsen och fattade noll i början. Det var en värld som jag inte visste något om men som jag nu fått lite koll på. Jag har ännu mycket att lära, men har fått se en glimt av en annan värld av ekonomisk frihet. Har fått lära mig den hårda vägen att det finns mycket scam och lurendrejeri. Ja, jag har gått på några nitar, som svidigt. Ja. Men också lärt mig att det finns bolag som är ärliga och som håller vad de lovar.
Ett av dessa investerings bolag som jag gått med i och som verkligen levererar. Tänkte jag berätta mer om under fliken, business. För den som vill läsa.
Pga av jag vågade satsa mina surt förvärvade pengar, är jag nu sakta men säkert på väg mot ekonomisk frihet. Min pension är säkrad och det känns lugnande. Faktiskt riktig glädjande.

Eftersom jag varit skuldsatt hela mitt vuxna liv.

Tog jag tag i mina skulder för 3 år sen. Nervöst ringde jag upp alla inkassobolag och la upp betalningsplaner. Och började betalade av dem troget varje månad.
Så i december 2020 hade jag betalat av mina skulder och vart skuldfri. Så skönt.

Många kanske tycker att förra året var ett skit år och att det kunde vi vara förutan. Men som sagt för mig var det ett fantastiskt år full av lärdomar, umgänge och utveckling. Jag lärde mig så mycket och jag fick umgås med min man mer än vi haft tid till innan eftersom han vart permitterad och endast jobbade två dagar i veckan. Så vi fick så mycket mer härlig tid tillsammans. fick tid till att njuta av varandras sällskap. Det fick oss att inse att vi verkligen hör ihop och trivs i vårt liv tillsammans. Och inte bara är ihop för att det är bekvämt och tryggt.

Den fjärde frågan som jag tänkte berätta om var:
Om du bara hade en timme kvar att leva, vad skulle du göra då?

Vi tyckte den var lite väl tuff så vi ändrade den till:
Om detta var din sista dag vad skulle du då göra?

Den frågan var också lätt för mig för jag hade just funderat på den dagen innan. Så jag hade redan svaret.
Jag skulle börja dagen med att skriva mina tack och mina 3 morgon sidor.
Följt av att skapa dagens bild. Den sista. Och tacka för mig med ett sista blogginlägg.
Sen skulle jag njuta av egen tid med en kopp kaffe och njuta av vår utsikt från 7 våningen, och se tillbaka på mitt liv. se det fina, se allt jag uträttat och fått uppleva.
Eftermiddagen skulle jag tillägna åt mina barn och barnbarn med ett party över zoom i dessa rådande tider. Vi skulle skåla och bara ha skoj och dansa.
Livets sista måltid skulle jag njuta av med mina vuxna hemmavarande pojkar och min man, vi skulle beställa hem pizza och njuta med en film.
Det sista timmarna skulle jag tillbringa med min man, ta ett glas vin och kramas. För att sen älska…

Viss är livet härligt.

När man tänker på dessa frågor hittar man verkligen meningen med livet. Faktiskt insåg jag, vad jag tycker är viktigt för mig. Vad som får mig att gå upp på morgonen med ett leende på läpparna.

Till sist vill jag säga, att vi idag var på vår månatliga date min och jag. Åt gott och tog ett glas vin och öl. Njöt av varandras sällskap i lugn och ro. Även om vi eller framförallt just för att vi varit gifta i 20 år känns det extra viktigt att se till att ta sig tid till att mötas hemma eller ute för att hålla kärleken vid liv. Det är dessutom mysigt att klä upp sig o göra sig fin och gå på date. Helt ärligt, visst pirrar det då lite extra i magen när man möts och sen efter en mysig kväll vandra hemåt hand i hand smått berusade av både vin och kärlek.

Nu har jag även planerat in en date med en av mina söner över zoom. Det ser jag framemot.
Ha det gott och ta hand om varandra / Hannele

21 år och med eget ansvar

21 år och med eget ansvar

Nu är han vuxen… VUXEN!

Min näst yngste son fyllde 21 år i helgen och eftersom det förr ansågs att man vart myndig vid 21 års ålder, har han nu eget ansvar över sitt liv. Faktiskt kan han nu bestämma själv hur han vill leva. Men å andra sidan så bor han fortfarande hemma, så det är våra regler som gäller. Passar det inte så är det bara och flytta…

Men samtidigt så är jag velig och förstående. Ger efter, eftersom jag tycker det är svårt att säga till en vuxen man med både ADHD och Autism. Att det finns vissa regler att hålla sig till både här i hemmet och i samhället. Att det med rättigheter även kommer skyldigheter. Velar för att det lätt blir bråk och hetsig ordväxling till ingen nytta.

Även om man vill, kan man inte alltid göra som man vill. Men å andra sidan, har man fått lära sig att ta egna beslut och ta eget ansvar, så finns det inget som hindrar en från att göra och vara den man vill, så länge det gynnar dig och inte påverkar andra negativt.

Valet är ditt – Ditt liv.

Det är något jag fått lära mig den hårda vägen. Att jag faktiskt har ansvaret för mitt liv. Att så fort jag fyllt 18 har jag ansvaret för hur mitt liv ska bli och hur jag vill leva.

Ansvaret är mitt… ditt och vårt.

Men varför ger vi då så ofta och gärna bort kontrollen för våra liv till andra? Medvetet eller omedvetet, rättar vi in oss i leden och följer samhällets oskrivna regler och åsikter.
Låter människor vi möter dagligen påverka oss med sina tyckanden.  
Och låter våra föräldrar tala om för oss hur de tycker att vi skall leva vårt liv.

Så varför ger vi bort kontrollen för våra liv till andra? Tystar oss själva och ger efter. Låter andra få bestämma över hur vi ska tänka och känna.
Kanske för att vi så gärna vill bli omhändertagna, älskade, omtyckta och framförallt, slippa ta ansvaret att stå upp för oss själva. Det är jobbigt att alltid ha ansvaret. Speciellt när vi gjort något fel, då kan det kännas skönt och lätt att skylla på någon annan, och låta offerkoftan ta smällen när vi inte vågar erkänna att vi gjort ett misstag. Eller när vi känner oss svaga och sårbara och inte tror på oss själv och vår egen förmåga då kan det vara skönt och få bli omhuldad. Egentligen är det ju inget fel i sig. Eftersom vi alla vill ha människor omkring oss som vi tycker om och som tycker om oss. Det är när vi låter de andras åsikter bestämma våra val som det kan bli fel.

Det är kan vara tufft att inse att vi faktiskt har fullt ansvar för våra liv. Vad vi gör, vad vi känner, agerar och reagerar och hur vi väljer att uppfatta livet omkring oss.

Det lättare att ta till offerkoftan och säga: – Jag har inte valt detta.

Men ärligt talat, våra liv är och förblir ett resultat av de val vi gjort och gör. Både medvetet och eller omedvetet. Oftast så väljer vi och agerar vi från våra gamla trosföreställningar vi fått till oss från barnsben. Som vi tror är sanna. Som vi nu lever efter. Något som inte alls gynnar oss nu när vi är vuxna. Utan hindrar oss från att ta det där steget och göra det vi vill för att leva det liv vi vill leva. Vi är kanske rädda, för att gå emot strömmen, och göra val som strider mot våra trosföreställningar. Rädslan för att sticka ut eller bryta mönstret i släkt arvet.

– Men så har vi alltid gjort i vår släkt…

Du är inte din släkt, du är du. En egen personlighet med egna val och drömmar.
Det går att lära gamla hundar att sitta…

Din personlighet är inte något beständigt, det är något som är i ständig förändring. Du lär dig av nya erfarenheter. Lägger till och tar bort vanor och rutiner och det du tror på baserat på nya erfarenheter.

Jag intalade mig eller rättare sagt jag upprepade åsikter jag trodde var sanna. Och levde efter det. En åsikt som tog mig år att bli fri från fick jag från min teckningslärare som sa till mig att du aldrig kommer att bli någon konstnär. Långt efter att jag slutat skolan, gav den åsikten mig ångest varje gång jag skulle till att skapa. Vilket resulterade i att jag inte trodde att jag kunde måla. Vart blockerad och slutade försöka. Gav upp tanken på att vara kreativ.
Jag trodde att det som stod i mitt betyg från skolan var sant, en tvåa i teckning gav mig inget hopp om att bli det enda jag ville bli… konstnär.

Det jag älskade att göra, dög inte!

Jag var inte bra nog, eftersom jag endast ritade mönster, abstract klotter som läraren nedsättande informerade mig om.
Jag har fått omvärdera de åsikter som slängdes till mig som jag tog till mig som sanna. Och det var många. Idag tror jag inte på dem mer.
Idag vet jag att jag är en fantastisk konstnär!
Jag är kreativ och full av fantastiska idéer och fylld med stor skaparglädje.

Som sagt sonen fyllde 21 år och det blev ett lugnt firande här hemma. Allt pga rådande omständigheter kunde vi inte ha något stort firande.
Sonen önskade sig plättar till födelsedagsemat. Och det fick han så klart. Stod och stekte plättar med ett leende på läpparna och han blev nöjd. Åt med god aptit. Sonen tackade för mumsiga plättar med sylt, grädde och sockerråtta som han är, hälldes det även på en hel del sirap.
Hans val så det var helt okej.

Kram och ta hand er / Hannele

En dag med Akira som sällskap…

En dag med Akira som sällskap…

Vart hundvakt till min dotters stora hund. Då hon behövde vara ett stöd på sjukhuset till en vän.
Så Akira och jag var ute på en tidig morgonpromenad på 20 minuter.
Vi var ute vid 8-tiden Akira och jag. Riktigt skönt faktiskt, trots att det var kallt.

Kände att jag saknat morgonpromenaderna. kungahuset

Dags och sparka sig själv där bak och göra det själv, trots att jag inte känner för det. För när jag väl kommer ut tycker jag det är härligt. Tyst och lugnt, mysigt i den tidiga morgontimmen. Så synd att jag inte kan motivera mig till att gå ut, utan hund.

Akira är en oerhörd väl uppfostrad hund. kungahuset

Min dotter har gjort ett fantastiskt jobb. Det är en gåva att få låna hennes hund ibland och få umgås. Hon börjar bli till åren och det märkt att hon inte är lika alert som förr. Men hon får sina språng och hoppar omkring av glädje, av att få komma ut i skogen. När vi möter andra hundar går hon lugnt bredvid mig. Inget dragande eller skällande. Bara en härlig långpromenad i skogen på eftermiddagen.

Ni som har hund…kungahuset

vet att de tycker det är intressant att lukta på det som andra hundar lämnat efter sig. Varför, kan man undra. För hundarna är det som att läsa ”nyheterna” de luktar sig till vem som har varit där. Tänk och ha ett så utvecklat luktsinne att man genom att lukta på någon annans kiss kan avgöra vilken ras, hur gammal individen är och vilket kön den har. Helt fantastiskt.
Det tog en stund för oss att ta oss till skogen eftersom Akira gärna ville stanna till vid varje litet doftspår som syns tydligt i den vita snön. Som små gula spår av information.
När vi väl kom till skogsbrynet tog vi små stigarna och fick pulsa i den djupa snön. Det gillade hon att få ströva fritt och läsa ”tidningen” och få känna sig fri och obunden.
En härlig dag.

Kram på er och ha en härlig dag. Ta hand om er och de dina / Hannele

En frustrerande vecka…

En frustrerande vecka…

Nu var det ett tag sen jag skrev. Förra veckan vart helt kaos. Känns som jag de senaste inläggen bara skrivit när det känns jobbigt. Så är det ibland att jag behöver skriva av mig. Få det ur systemet för att gå vidare.

Det började på onsdagen då någon hackade sig in på mitt Facebook konto.

Mitt konto försvann och jag vart ett nr. ingen profil, ingenting.
Det kändes mysko. Försökte på alla sätt få tillgång till mitt konto igen.

Men så två dagar senare dök mitt konto upp igen, profilen visades. Jag jobbade och min man ringde mig och sa att nu syns du igen.
Jippi tänkte jag.
Har sen dess försökt komma in på mitt konto. Men det är lönlöst. När jag ber om ett nytt lösenord så går svaret till en annan IP-adress i Turkiet. Så nu har jag gjort mig ett nytt konto. Fick mig en riktig funderare…

Är det så viktigt med …Facebook.

Jag insåg att världen har ju inte gått under. Och mitt liv fortsätter som vanligt. Jag har min man kvar, barnen o alla nära och kära. Jobbet är kvar. Mitt livsverk finns kvar i datorn. Vilket för mig personligen är det jag värdesätter högt, mitt skapande.

Livet går vidare.

Så ringde min dotter att nu är vi här. Hon hade just gått av bussen med sin son. Det hade åkt med tåget från Malmö.
Wow vilken dag.
Vi började med att ta en långpromenad på 2 timmar i vinterkylan -12 grader kallt. Så härligt även om jag inte är något fan av vintern och kylan. När vi stannade till i backen, som jag i våras brukade gå uppför på mina promenader, åkte vi ”rumpa” ner för den isiga backen. Vi skrattade och tjöt av glädje när vi for ner för backen på bara rumpan. Fnissade som när man var liten o bara njöt av nuet.
När vi kom hem lagade vi middag tillsammans, wok med ris. Så gott.
I timmar satt vi kvar vid köksbordet på ett rep längs avstånd och pratade om allt och inget. Så härliga timmar och få träffas igen. Det var ju så längesen sen sist. Svårt å tänka sig att det gått ett 1 år sen vi sågs sist. Allt på grund av Corona.

De två hade bokat rum på Långholmen. Ett fängelse som gjorts om till vandrarhem.

Hon visade bilder från deras cell, som det sov i. Vilken spännande upplevelse att sova i ett fängelse. Få känna på hur fångarna hade det. Även om de nu inte blev inlåsta som fångarna blev då på den tiden. Så kan man tänka sig hur det kändes när den tunga ståldörren låstes om en.

Det är sådana där upplevelser som jag vill uppleva och har på min bucketlist.

Som jag nu planerar in att göra de år jag har kvar på denna jord.
Jag berättade för min dotter om en utmaning jag sett på Facebook om att sova ute året om, en gång i månaden.
Hon hade också sett den och vi funderar på att anta den. Sova ute. Hon och jag.

Som sagt jag är inget fan av vintern, även om jag tycker det är fint med den gnistrande snön och tycker det är mysigt med ljudet när det knastrar för varje steg.
Jag är väldigt frusen och när jag blivit ner kyld tar det lång tid innan jag blir varm igen. Jag blir lätt trött på vintern. Det går åt så mycket energi till att hålla mig varm, så jag har ingen energi kvar till annat i livet. Sitter mest insvept i en filt med en varm kopp te och huttrar.

När det är varmt och gott har jag hur mycket energi som helst och kan vara igång nästan dygnet runt och jobba på mina projekt.

Jag älskar ju ödlor. Jag är som dem. Behöver solen för att bli varm. Har ingen egen värmekälla utan påverkas av hur temperaturen är omkring mig. Därför är mitt mål, att som pensionär flytta till varmare breddgrader. Och äntligen få njuta av värmen och solen. Trots att jag inte riktigt gillar direkt sol, och inte gillar att ligga och steka mig på en strand. Så älskar jag värmen.

Tror det härstammar från mitt förflutna. Som finska bastades det varje lördag.

Det var veckans höjdpunkt när bastun värmdes och vi alla bastade. Sen efteråt bjöds det på varmchoklad och mackor med prickekorv i hammocken. Min farmor brukade sjunga för mig på finska psalmen ”staden ovan molnen” jag satt lutad mot henne och nöjt av hennes värme och hennes mjuka röst.
Då var det vi. Bara hon och jag. Och allt annat var oviktigt. Dessa stunder är i dag kära minnen. Som jag kan se tillbaka på med ett leende.
Älskade farmor jag saknar dig så mycket, du var mitt allt…

Min kära dotter och jag bestämde att anta utmaningen om att sova ute. Och planera in det nästa gång hon hade vägrarna förbi Stockholm. Det kommer att bli en spännande upplevelse att skriva om.

Ha det gott och ta hand om er/ Hannele

Igår var en sån dag…

Igår var en sån dag…

En dag att minnas.

För det första så vaknade jag sent. Vilket jag ej gillar. Kom sent i säng och sov länge. Jag tycker om att vakna tidigt och skapa dagensbild, skriva Tack och Morgonsida.
Men vaknade först vid 10-tiden och klockan 11 hade jag och min dotter planerat in en date över zoom.

Det vart bara att slita sig upp ur sängen. Dagens bild fick vänta. Tog en dusch. Lite färg i ansiktet och satte på mig en klänning jag valt just för detta tillfälle. Ville ju vara fin på vår date.
Fixade till en drink och hällde upp ostbågar i en skål på en bricka på sängen där jag även placerade datorn och väntade på att få min länk till zoom.

Väntade och väntade…

Så ringde hon och sa att hon blir lite sen.
Så jag passade på att jobba på dagens bild medan jag väntade. När hon efter en timme ringde, hoppade jag till och när jag lutar fram i sängen för att ta mobilen och svara välter min drink över hela mig och sängen.

Suck…

Jag berättade vad som hände och bad om att få ringa upp snart.
Bäddade snabbt med nya lakan och la täckena i tvätten. Som tur var hade vi tvättid i dag senare på eftermiddagen, just idag…

Efter att jag bytt om till en ny klänning ringde jag upp henne och vi båda loggade in på zoom. Så började vår date. Så mysigt. Hon hade hittat en dating-sida med frågor som vi frågade varandra och svarade på. Vi pratade om livet och skålade, smaskade på vårt snacks vi valt. Och hade en och en halv timme myspys.

Sen blev det bråttom. Eftersom tidschemat sprack av att vår date blev 2 timmar försenad, krockade tvätten nu med matlagningen…

Så nu blev det lite kaotiskt!!!

kl. 15. Tog jag de två stora blå IKEA kassarna med tvätt i och staplade av tyngden ner till tvättstugan på gården. Det var längesen jag tvättade. Oftast är det gubben min som tvättar. Så blev helt ställt när det installerat nya tvättmaskiner. Hajade noll. När jag tillslut fått igång maskinerna, efter att först ha läst bruksanvisningen på väggen, sprang jag i mina allt förstora gummistövlar över gården och hem.
Smått kissnödig stod jag och stampade medan jag väntade på hissen…

Väntade och väntade…

Ingen hiss… Jaja det var bara till att börja knalla upp till 7 våningen. Uppe på 5.an stod hissen dörren inte riktigt stängd då det fastnat grus emellan. Jag sparkade bort stenarna med stöveln och for upp de två sista våningarna.

Medan tvätten var i gång. började jag med maten. Vår familjemiddag, 3-rätters meny som vi hade planerat in denna söndag.

Mitt i stressen…
Tre kastruller på spisen, tomatsoppan, citronsåsen, grönsakerna och fisken i ugnen…

Ringde min kära son och ville prata lite. Jag förstår honom det var länge sen. Så det var kul att han ringde. Men maten skulle få lida medan vi pratade med varandra. Så vi bestämde efter en stund att vi får ringas en annan dag.

Såsen brändes vid lite och fisken i ugnen hade blivit smått över kokt medan jag sprang fram och tillbaka i tvättstugan. Tomatsoppan var kall och det rostade brödet likaså när vi väl satte oss för att äta. Trots allt så var maten ätbar.
Medan vi njöt av vår 3-rätters middag, som blivit en 2-rätters. Eftersom ingen av oss hade lust att fixa en efterrätt i kaoset medan vi tjafsade om vilken film vi skulle se. Trots att vi redan i början av veckan hade bestämt filmen vi skulle se.

Det blev handbollsmatchen på tv som just börjat mellan Sverige och Danmark.

Den enda av oss som njöt av matchen var gubben min som tjoade och skrek när det blev mål. Grabbarna glömde maten, när det istället fanns något intressantare i mobilen att se på Youtube.

Vilken dag, tänkte jag och hällde i mig min soppa direkt från skålen när jag såg på klockan att det var dags att rusa ner i tvättstugan.
Just då ringde min mor och sa att hon behövde hjälp med teven. Hon hade fått en ny box. Och ville ha hjälp att installera den.

– Ja, vi kommer skall bara…

Gubben och jag sprang först till tvättstugan och sen till min mor fem minuter bort. Hur vi än byte på sladdar och läste bruksanvisningen för göra rätt, så lyckades vi inte få igång boxen. Den nya fjärrkontrollen hon fått ville inte kommunicera med boxen. Så hon sa att hon skulle ringa idag måndag och kolla med Telia. Och frågade om vi ville ha något att dricka?

Tvätten…?

Vi hade glömde den helt. Så vi tackade nej och for upp för backen hem till tvätten. Ja, Tvätten blev klar iallafall, men vi han inte torka allt då vår tvättid tog slut. Fick hänga tvätt över allt i lägenheten över alla dörrar och stolar.

Nu undrar ni säkert, varför vi valde att båda gå till min mor. Varför inte en av oss stannade och tog hand om tvätten. Jag det undrar jag också? Mitt i kaoset tänkte vi inte klart utan bara for som tättingar fram och tillbaka. Vi hade säkert besparat oss lite kaos om vi delat på oss.

Så den här familjedagen blev inte riktigt som vi tänkt. Ingen 3-rätters, ingen efterrätt. Ingen film då vi inte kunde enas om vilken vi ville se…

Jag var helt slut i både huvudet och kroppen när jag la mig. Trots det hade jag ett leende på läpparna när jag skrev i dagboken:

Jag valde att fokusera på det trevliga i kaoset och ta till mig de små ljuspunkterna från denna härliga kaotiska dag, med mysiga små händelser som jag kunde glädjas över och vara tacksam för.

Ha det gott och ta hand om dig och dina nära och kära / Hannele

Nu har det hänt igen…

Nu har det hänt igen…

 

Alltså, jag har så många idéer. Högvis ligger det i mitt rum och bara samlar damm. College block som jag skissat, ritat ner de idéer som kommer till mig. Jag har även skrivit datum och årtal, så allt är dokumenterat i detalj.
När jag får en idé. Så börjar jag skriva, planera och spåna. Energin flödar och rycker ur öronen. Livet är härligt och humöret är på topp. Planerandet är en fantastisk process som jag älskar.

Allt går som på räls tills det är dags att ta tag i planerna… då tar det stopp.

När det kommer till att förverkliga dem kommer tvivlet som snabbtåget farandes i högsta fart emot mig och stannar till precis framför mig. Prestations och beslutsångesten kliver av och tar tag i mig. Kidnappar mig. Där står jag och kommer ingenstans med dem vid min sida håller de mig fånge.

Pratade med min son i torsdags, han som är en fantastisk musiker och en fenomenal musiklärare. Han sa:
– Mamma jag tror vi har samma problem. Vi älskar att planera och drömma. Men när vi sen ska ta tag i saken. Då blir det svårt. Han sa också att vi behöver sluta tänka och känna så mycket och bara köra på. Hoppa över den där trösken där prestations och beslutsångesten står i dörrhålet och hindrar oss.

Så många av mina idéer har jag sett komma ut på marknaden av någon annan som haft samma idé, och hade modet och förmågan att förverkliga den. Jag har sett mina idéer överallt, på designtorget, på nätet och Youtube. Och många många fler ställen.

Igår hände det igen…

När jag och min yngste son skulle till Lidl oh handla. Vi missade bussen i centrum med sekunder och skulle få vänta i 15 minuter på nästa. Så vi gick in från kylan och in i värmen till bokhandeln.
Och där såg jag den – Boken!
Någon hade redan skrivit en bok om 52 övningar som förändrar ditt liv på ett år.
Skit! Tänkte jag. Vad gör jag nu? Ska jag lägga även denna bok idé på hyllan? Eller?
Jag bläddrade i boken och insåg att den handlade om det jag just höll på att skriva. Även om upplägget var annorlunda så var det samma idé.
Tvivlet brottades i mig resten av dagen och långt in på natten. Jag vacklade fram och tillbaka. Tills jag bestämde mig…

Jag skall skriva MIN BOK. Min resa.

Den som är unik för mig. Jag skall fortsätta skriva och se till att den blir klar. För min egen skull. Jag vägrar att lägga även denna bokidé i glömska i byrålådan. Där ligger redan 3st ofärdiga och halvfärdiga romaner. Nöjd med mitt beslut somnade jag tillslut.
Jag minns det som det var igår när jag började på min första roman då för över 20 år sen. Då jag träffade min älskade man på skrivarkursen vi båda gick på genom Alu- som fanns på den tiden.
Den romanen var den nästan klar.
När den försvann av en olycklig händelse då min dator formaterades och tömdes på allt sitt innehåll inklusive romanen jag skrev på.

Så vad handlade den boken om?

Den hette experimentet och handlade om 9 personer som låstes in i ett hus på landet. Där skulle de leva och lära av varandra.
Allt var klart. Personerna. Kapitlen och den röda tråden och det oväntade slutet…
En av mina andra söner fick läsa den då jag ville få lite feedback. Han älskade den. Till saken hör att han på den tiden knappt tittat i en bok, än mindre läst någon.
Turligt nog så hade jag varit klok nog att skriva ut det jag skrivit, för att sitta och rätta och läsa igenom det då jag tyckte det var lättare att ha det framför mig. Tur för att jag hade det kvar på papper då datorn rensades på sitt innehåll.
Sonen läste och slukade blad efter blad, allt jag skrivit. Bra betyg tänkte jag och log.

Men så dök det upp ett program på tv…

Ni vet vad? Big Brothers, inlåsta i ett hus.
Jaha det var den idén. Tänkte jag och slängde bunden med pappren i en låda och tejpade igen den med flera meter tejp. Slängde sen in lådan i garderoben och tog tag i en annan roman ide jag börjat så smått skissa på.
Tiden gick. 10år. Innan jag mindes boken. Och rotar fram lådan och river av tejpen som torkat bergfast. Saxen fixade det och jag tog med andakt upp bunden av papper. Satte på en kopp te och slog mig sen ner i soffan och läste. Uppslukat av historien och minnen av när jag skrev den dök upp. Jag grät och skrattade. Nickade igenkännande. Sögs in i historien och förlorad för världen i timmar, tills jag någonstans i fjärran hör någon ropa på mig.
– Mamma jag är hungrig, mamma!!!

De näst kommande dagarna började jag skriva in det jag hade på papper in i datorn.
Vad händer då?
Jo, det blir repris på Big Brothers en ny säsong.
Så typiskt!

Inte konstigt att jag tvivlar på mig själv och det jag gör. Någon annan hinner alltid före, för att jag är så seg på att komma till skott och slutföra det jag påbörjat.
Jag hatade det och insåg då att jag inte kan skriva den. Alla kommer att tro att jag snott idén. Trots att jag själv vet att jag skrev på den långt innan Big Brothers visades på tv. Så vet inte andra det. Utom mina barn förstås.
De vet. Så nu ligger boken igen nerstuvad i en låda någonstans och samlar damm.

Jag tror på att idéer som man har och skriver ner, tas upp i etern och någon får tag i dem och gör något av dem. Någon som inte har tvivlet som följeslagare.
Det är som internet. Har du skrivit något där, finns det där för alltid. Vem som helst kan hitta det och ta det till sig. Göra något av det.

Så vad vill jag säga med detta?

Har du en idé, ta tag idén, förverkliga den. Innan någon annan gör det. Tro på din idé. Gör det på ditt unika sätt. Även om idén finns eller dyker upp plötsligt medan du är på G. så kan ingen kan göra det som du. Du är unik. Varje story är sin egen.

Innan jag slutar. Vill jag bara säga några sista ord.

Som jag sa förut så har jag bestämt mig för att fortsätta skriva på min bok med ett leende på läpparna och uppfylld av passion för det skrivna ordet. Trots att jag sett något liknande. Trots att det på biblioteken finns hyllmeter med böcker om personlig utveckling. Så finns inte min där.
Därför är det Dags för mig att slå mig fri från mina två följeslagare prestations och beslutångesten. Ta tvivlet i handen och springa så fort jag kan igenom dörrhålet. Och hoppas på att jag inte snubblar på trösken när jag hoppar rakt ut i det okända. För att ta mig steg för steg på den väg jag valt. sluta känna efter och bara köra på…

Ta hand om er/ Hannele

Ett tack om dagen blir till 365 st. på ett år…

Ett tack om dagen blir till 365 st. på ett år…

Idag tänkte jag skriva om tacksamhet och kärlek.
Att vara tacksam för det man har och tacksam för det som komma skall. Känna kärlek till vårt eget liv och de vi har valt att ha omkring oss.

Jag har nu skrivit mina tack i över ett års tid och har kommit underfund med att det räcker inte bara med att lista upp en massa tack. Jag behöver också skriva varför jag är tacksam för just det. Och sen ta en minut och verkligen känna mig tacksam. Så skrev bara tack för en sak idag.
Så skrev mitt tack så här:

Tack för att jag vaknade i morse.
Jag är så tacksam över att jag lever och andas.
Tacksam för att jag fått ännu en dag på denna jord.
Varför är jag tacksam för att jag lever idag.
Jo för jag vet att de fanns de som hade planer för idag.
Just nu tar någon sitt sista andetag.
Därför är jag tacksam för att jag ännu lever och mår bra.
Jag har fått möjlighet att njuta av denna dag.
Tack för idag.
Tack!

Sen tog jag mitt kaffe och satte mig på bänken och såg ut över vår fantastiska utsikt på 7 våningen. Slöt ögonen och riktigt kände hur tacksam jag är för denna dag. La handen på hjärtat och kände hur livet slog ett slag för mig i varje andetag.
Om vi kan känna tacksamhet för det vi redan har, får vi kraft till att jobba för det vi vill ha. Om vi inte känner glädje och tacksam för det vi har utan bara jämför oss med andra. Tycker att de har det så mycket bättre, kommer vi att bara känna oss frustrerade och kanske bitterhet för att andra har det bättre. Det kommer alltid att finas någon som är yngre än du, som har mer pengar än du som kanske är modigare än du. Om du slutar jämför dig med andra och istället fokuserar på att jämföra dig med dig själv och se till jobba på att bli lite bättre idag och än igår.

Du är unik.

Det andra kanske tycker är det bästa för dem kanske inte är det bästa för dig. Det som får någon annan lycklig kanske får dig olycklig.

Ett tack om dagen i ett år, blir till 365 tack som du kan glädjas över.

Du kan se tillbaka och förundras över allt du har att vara tacksam för i ditt liv. troligtvis har du något som någon annan önskade att de hade. Kanske är du modig nog att göra det du vill. Som den andra brottas med. Kanske kan du se att du kan göra det som någon annan önskade att den kunde. Vi har alla våra brister och fel. Men om vi ser till att göra vårt bästa varje dag. Så kan vi känna oss stolta över oss själv när vi lägger oss på kvällen. Och känna tacksamhet över att idag varen bra dag. Samtidigt som vi jobbar på att i morgon känna oss lite bättre, må lite bättre.

Var tacksam för dig själv och ditt liv.

Tacksam över att du och ditt liv för varje dag bli lite bättre. För att du jobbar med dig själv, gör nya bättre val.
Även om du kanske inte mår så bra idag. Så finns det alltid något att vara tacksam för. Försök hitta det där lilla, som du känner att du kan vara tacksam för. Försök att ta focus från dig själv och var tacksam för det eller dem omkring dig.

Tack för att solen lyser idag även om den inte syns bakom de mörka molnen.
Tack för rent vatten i kranen, för havets vågor och för regnet som föll igår.
Tack för naturens storslagenhet, för skogen där djuren lever i frihet på vår jord.
Tack för de nära och kära som finns i mitt liv.
Tack för kärleken och all kärlek som finns i världen som vi kan ta del av om vi tar emot den med öppet sinne.
Var tacksam för att du har glädjen av att ha vänner i ditt liv som finns där för dig.
Var tacksam för den personen som du valt och som valt att dela sitt liv med dig.

Njut av er kärlek till varandra, gör ert livtillsammans till glädje. Var lite ödmjuk och låt din partner få vara sig själv.
Om du försöker att ändra din partner till något du vill att hen skall vara då har du valt fel. Eller så ser du inte kärleken och det vackra i den personen.
Som sagt vi har alla fel och brister. Vi är inte perfekta, men vi kan gör det bästa vi kan och se till att må bra i oss själva.
För mår vi själva bra, vill vi att andra också ska må bra.

Tänkte skriva mer om detta med förhållande, till sig själv och andra vid ett senare tillfälle. Till dess…
Fundera på om du försöker att ändra på din partner till något du önskar att han borde vara.
Fråga dig då, skulle du vilja leva med någon som är som du, som partner?

Ta hand om er och njut av den här dagen som är en gåva till oss alla som lever och andas idag.
Tack… Hannele

Nya tavlor gör skillnad

Bra idé till barnrummen!

Jag var hemma hos en vän som precis gjort om hemma. Hon har bott länge i sin lägenhet och jag har varit där många gånger. Nu hade hon fått det väldigt mysigt i sin lägenhet. Hon sa själv att hon bara bytt ut lite tavlor, filtar kuddar med mera. Men det var en otrolig skillnad!

I barnens rum hade hon målat väggarna vita och sen hade de själva fått välja barntavlor till barnrummet. Så himla smart! Istället för att behöva måla om eller tapetsera om när barnen ändrar smak på färg och mönster, då kan de få beställa nya posters till sina tavlor!

Den äldsta flickan hade valt motiv med hästar och enhörningar, exakt det hon tycker om. Hennes lillebror är tydligen väldigt intresserad av dinosaurier och tre av fyra tavlor innehöll dinosaurier. han hade också en tavla med ABC så att han kan träna på alfabetet.

Otroligt stilrent blev det också. Barn har ju oftast mycket leksaker och det blir lätt rörigt i deras rum. Med vita väggar och tavlor så ger det ändå ett väldigt lugnt intryck och när leksakerna är undanplockade såg det ut som en inredningstidning.

Jag tycker att barn ska få ha sina leksaker framme och det får vara rörigt i ett barnrum. De måste få utlopp för sin fantasi och ha rum att leka med sina saker. Det är dock otroligt skönt att ha möjlighet att kunna plocka bort sakerna och få det “rent”. barnen bryr sig inte, men det kanske ger mer lugn hos mamma och pappa.

Väldigt praktiskt om man har barn som delar rum. Då kan de få varsin del av rummet och välja sina egna posters och tavlor, det som passar just dem. Om man vill kan man också dela av rummet med en gardin så får de verkligen sitt egna rum.

Till startsidan