Svaret på frågor om livet…

Svaret på frågor om livet…

Min dotter och jag hade vår veckodate, med våra frågor om livet och vissa frågor fick en att verkligen att tänka till.

Den första frågan var:
Om du behövde tillbringa ett år med någon vem skulle det bli?

Först svarade jag min man, utan tvekan. Men så tänkte jag efter och kom fram till att jag skulle välja min mamma. Förhoppningsvis skulle vi lyckas få till en bra kontakt och lära känna varandra mer. Och jag skulle få tillfälle att få umgås med henne medan tid fanns. För faktisk, så skulle det vara tungt att bära med sig en skuld av ånger av att inte ha hunnit eller valde att inte finnas där i ett farväl.

Den andra frågan var:
Vad skulle det stå på din gravsten?

Denna fråga var svår och jag fick fundera en bra stund. Men så dök en mening upp.

Hon levde livet tills hon dog.

Jag gör faktiskt så gott jag kan och se till att leva livet och inte bara existera. Ärligt talat så är det få i dessa tider som bara existerar eller överlever utan något liv, låter tiden gå I väntan på något bättre. så synd. Vi har bara ett liv. Det gäller att ta tag i det och leva. Göra det vi vill och skippa autopiloten och börja styra själva åt det håll vi vill i livet.

Den tredje frågan var:
Vilket var ditt bästa år?

Året 2020 var mitt absolut bästa år.

Ett fantastiskt år för mig, men kanske inte för andra och för världen.
Jag lärde mig så mycket. Tog tag i livet och började göra en plan för min framtid. Jag skrev ner mina drömmar och gjorde en bucketlist. Började planera mina dagar och såg till att ha kul, njuta av tillvaron.

Den bästa lärdomen var om ekonomi.

I början av året fick jag kontakt med folk som kunde lära mig om att investera i Cryptovaluta. Säkert har du hört talats om Bitcoin som är den största. Men det finns så många fler. Jag har lärt mig nått viktigt. Att om man investerar istället för att shoppa upp pengarna direkt, som jag gjorde så fort lönen kom så kan man både ha pengarna kvar och ändå unna sig lite shopping på vinsten. Ärligt talat så kände jag mig rätt vilsen och fattade noll i början. Det var en värld som jag inte visste något om men som jag nu fått lite koll på. Jag har ännu mycket att lära, men har fått se en glimt av en annan värld av ekonomisk frihet. Har fått lära mig den hårda vägen att det finns mycket scam och lurendrejeri. Ja, jag har gått på några nitar, som svidigt. Ja. Men också lärt mig att det finns bolag som är ärliga och som håller vad de lovar.
Ett av dessa investerings bolag som jag gått med i och som verkligen levererar. Tänkte jag berätta mer om under fliken, business. För den som vill läsa.
Pga av jag vågade satsa mina surt förvärvade pengar, är jag nu sakta men säkert på väg mot ekonomisk frihet. Min pension är säkrad och det känns lugnande. Faktiskt riktig glädjande.

Eftersom jag varit skuldsatt hela mitt vuxna liv.

Tog jag tag i mina skulder för 3 år sen. Nervöst ringde jag upp alla inkassobolag och la upp betalningsplaner. Och började betalade av dem troget varje månad.
Så i december 2020 hade jag betalat av mina skulder och vart skuldfri. Så skönt.

Många kanske tycker att förra året var ett skit år och att det kunde vi vara förutan. Men som sagt för mig var det ett fantastiskt år full av lärdomar, umgänge och utveckling. Jag lärde mig så mycket och jag fick umgås med min man mer än vi haft tid till innan eftersom han vart permitterad och endast jobbade två dagar i veckan. Så vi fick så mycket mer härlig tid tillsammans. fick tid till att njuta av varandras sällskap. Det fick oss att inse att vi verkligen hör ihop och trivs i vårt liv tillsammans. Och inte bara är ihop för att det är bekvämt och tryggt.

Den fjärde frågan som jag tänkte berätta om var:
Om du bara hade en timme kvar att leva, vad skulle du göra då?

Vi tyckte den var lite väl tuff så vi ändrade den till:
Om detta var din sista dag vad skulle du då göra?

Den frågan var också lätt för mig för jag hade just funderat på den dagen innan. Så jag hade redan svaret.
Jag skulle börja dagen med att skriva mina tack och mina 3 morgon sidor.
Följt av att skapa dagens bild. Den sista. Och tacka för mig med ett sista blogginlägg.
Sen skulle jag njuta av egen tid med en kopp kaffe och njuta av vår utsikt från 7 våningen, och se tillbaka på mitt liv. se det fina, se allt jag uträttat och fått uppleva.
Eftermiddagen skulle jag tillägna åt mina barn och barnbarn med ett party över zoom i dessa rådande tider. Vi skulle skåla och bara ha skoj och dansa.
Livets sista måltid skulle jag njuta av med mina vuxna hemmavarande pojkar och min man, vi skulle beställa hem pizza och njuta med en film.
Det sista timmarna skulle jag tillbringa med min man, ta ett glas vin och kramas. För att sen älska…

Viss är livet härligt.

När man tänker på dessa frågor hittar man verkligen meningen med livet. Faktiskt insåg jag, vad jag tycker är viktigt för mig. Vad som får mig att gå upp på morgonen med ett leende på läpparna.

Till sist vill jag säga, att vi idag var på vår månatliga date min och jag. Åt gott och tog ett glas vin och öl. Njöt av varandras sällskap i lugn och ro. Även om vi eller framförallt just för att vi varit gifta i 20 år känns det extra viktigt att se till att ta sig tid till att mötas hemma eller ute för att hålla kärleken vid liv. Det är dessutom mysigt att klä upp sig o göra sig fin och gå på date. Helt ärligt, visst pirrar det då lite extra i magen när man möts och sen efter en mysig kväll vandra hemåt hand i hand smått berusade av både vin och kärlek.

Nu har jag även planerat in en date med en av mina söner över zoom. Det ser jag framemot.
Ha det gott och ta hand om varandra / Hannele

Serverat på Nobelfesten

21 år och med eget ansvar

21 år och med eget ansvar

Nu är han vuxen… VUXEN!

Min näst yngste son fyllde 21 år i helgen och eftersom det förr ansågs att man vart myndig vid 21 års ålder, har han nu eget ansvar över sitt liv. Faktiskt kan han nu bestämma själv hur han vill leva. Men å andra sidan så bor han fortfarande hemma, så det är våra regler som gäller. Passar det inte så är det bara och flytta…

Men samtidigt så är jag velig och förstående. Ger efter, eftersom jag tycker det är svårt att säga till en vuxen man med både ADHD och Autism. Att det finns vissa regler att hålla sig till både här i hemmet och i samhället. Att det med rättigheter även kommer skyldigheter. Velar för att det lätt blir bråk och hetsig ordväxling till ingen nytta.

Även om man vill, kan man inte alltid göra som man vill. Men å andra sidan, har man fått lära sig att ta egna beslut och ta eget ansvar, så finns det inget som hindrar en från att göra och vara den man vill, så länge det gynnar dig och inte påverkar andra negativt.

Valet är ditt – Ditt liv.

Det är något jag fått lära mig den hårda vägen. Att jag faktiskt har ansvaret för mitt liv. Att så fort jag fyllt 18 har jag ansvaret för hur mitt liv ska bli och hur jag vill leva.

Ansvaret är mitt… ditt och vårt.

Men varför ger vi då så ofta och gärna bort kontrollen för våra liv till andra? Medvetet eller omedvetet, rättar vi in oss i leden och följer samhällets oskrivna regler och åsikter.
Låter människor vi möter dagligen påverka oss med sina tyckanden.  
Och låter våra föräldrar tala om för oss hur de tycker att vi skall leva vårt liv.

Så varför ger vi bort kontrollen för våra liv till andra? Tystar oss själva och ger efter. Låter andra få bestämma över hur vi ska tänka och känna.
Kanske för att vi så gärna vill bli omhändertagna, älskade, omtyckta och framförallt, slippa ta ansvaret att stå upp för oss själva. Det är jobbigt att alltid ha ansvaret. Speciellt när vi gjort något fel, då kan det kännas skönt och lätt att skylla på någon annan, och låta offerkoftan ta smällen när vi inte vågar erkänna att vi gjort ett misstag. Eller när vi känner oss svaga och sårbara och inte tror på oss själv och vår egen förmåga då kan det vara skönt och få bli omhuldad. Egentligen är det ju inget fel i sig. Eftersom vi alla vill ha människor omkring oss som vi tycker om och som tycker om oss. Det är när vi låter de andras åsikter bestämma våra val som det kan bli fel.

Det är kan vara tufft att inse att vi faktiskt har fullt ansvar för våra liv. Vad vi gör, vad vi känner, agerar och reagerar och hur vi väljer att uppfatta livet omkring oss.

Det lättare att ta till offerkoftan och säga: – Jag har inte valt detta.

Men ärligt talat, våra liv är och förblir ett resultat av de val vi gjort och gör. Både medvetet och eller omedvetet. Oftast så väljer vi och agerar vi från våra gamla trosföreställningar vi fått till oss från barnsben. Som vi tror är sanna. Som vi nu lever efter. Något som inte alls gynnar oss nu när vi är vuxna. Utan hindrar oss från att ta det där steget och göra det vi vill för att leva det liv vi vill leva. Vi är kanske rädda, för att gå emot strömmen, och göra val som strider mot våra trosföreställningar. Rädslan för att sticka ut eller bryta mönstret i släkt arvet.

– Men så har vi alltid gjort i vår släkt…

Du är inte din släkt, du är du. En egen personlighet med egna val och drömmar.
Det går att lära gamla hundar att sitta…

Din personlighet är inte något beständigt, det är något som är i ständig förändring. Du lär dig av nya erfarenheter. Lägger till och tar bort vanor och rutiner och det du tror på baserat på nya erfarenheter.

Jag intalade mig eller rättare sagt jag upprepade åsikter jag trodde var sanna. Och levde efter det. En åsikt som tog mig år att bli fri från fick jag från min teckningslärare som sa till mig att du aldrig kommer att bli någon konstnär. Långt efter att jag slutat skolan, gav den åsikten mig ångest varje gång jag skulle till att skapa. Vilket resulterade i att jag inte trodde att jag kunde måla. Vart blockerad och slutade försöka. Gav upp tanken på att vara kreativ.
Jag trodde att det som stod i mitt betyg från skolan var sant, en tvåa i teckning gav mig inget hopp om att bli det enda jag ville bli… konstnär.

Det jag älskade att göra, dög inte!

Jag var inte bra nog, eftersom jag endast ritade mönster, abstract klotter som läraren nedsättande informerade mig om.
Jag har fått omvärdera de åsikter som slängdes till mig som jag tog till mig som sanna. Och det var många. Idag tror jag inte på dem mer.
Idag vet jag att jag är en fantastisk konstnär!
Jag är kreativ och full av fantastiska idéer och fylld med stor skaparglädje.

Som sagt sonen fyllde 21 år och det blev ett lugnt firande här hemma. Allt pga rådande omständigheter kunde vi inte ha något stort firande.
Sonen önskade sig plättar till födelsedagsemat. Och det fick han så klart. Stod och stekte plättar med ett leende på läpparna och han blev nöjd. Åt med god aptit. Sonen tackade för mumsiga plättar med sylt, grädde och sockerråtta som han är, hälldes det även på en hel del sirap.
Hans val så det var helt okej.

Kram och ta hand er / Hannele

En dag med Akira som sällskap…

En dag med Akira som sällskap…

Vart hundvakt till min dotters stora hund. Då hon behövde vara ett stöd på sjukhuset till en vän.
Så Akira och jag var ute på en tidig morgonpromenad på 20 minuter.
Vi var ute vid 8-tiden Akira och jag. Riktigt skönt faktiskt, trots att det var kallt.

Kände att jag saknat morgonpromenaderna. kungahuset

Dags och sparka sig själv där bak och göra det själv, trots att jag inte känner för det. För när jag väl kommer ut tycker jag det är härligt. Tyst och lugnt, mysigt i den tidiga morgontimmen. Så synd att jag inte kan motivera mig till att gå ut, utan hund.

Akira är en oerhörd väl uppfostrad hund. kungahuset

Min dotter har gjort ett fantastiskt jobb. Det är en gåva att få låna hennes hund ibland och få umgås. Hon börjar bli till åren och det märkt att hon inte är lika alert som förr. Men hon får sina språng och hoppar omkring av glädje, av att få komma ut i skogen. När vi möter andra hundar går hon lugnt bredvid mig. Inget dragande eller skällande. Bara en härlig långpromenad i skogen på eftermiddagen.

Ni som har hund…kungahuset

vet att de tycker det är intressant att lukta på det som andra hundar lämnat efter sig. Varför, kan man undra. För hundarna är det som att läsa ”nyheterna” de luktar sig till vem som har varit där. Tänk och ha ett så utvecklat luktsinne att man genom att lukta på någon annans kiss kan avgöra vilken ras, hur gammal individen är och vilket kön den har. Helt fantastiskt.
Det tog en stund för oss att ta oss till skogen eftersom Akira gärna ville stanna till vid varje litet doftspår som syns tydligt i den vita snön. Som små gula spår av information.
När vi väl kom till skogsbrynet tog vi små stigarna och fick pulsa i den djupa snön. Det gillade hon att få ströva fritt och läsa ”tidningen” och få känna sig fri och obunden.
En härlig dag.

Kram på er och ha en härlig dag. Ta hand om er och de dina / Hannele

En frustrerande vecka…

En frustrerande vecka…

Nu var det ett tag sen jag skrev. Förra veckan vart helt kaos. Känns som jag de senaste inläggen bara skrivit när det känns jobbigt. Så är det ibland att jag behöver skriva av mig. Få det ur systemet för att gå vidare.

Det började på onsdagen då någon hackade sig in på mitt Facebook konto.

Mitt konto försvann och jag vart ett nr. ingen profil, ingenting.
Det kändes mysko. Försökte på alla sätt få tillgång till mitt konto igen.

Men så två dagar senare dök mitt konto upp igen, profilen visades. Jag jobbade och min man ringde mig och sa att nu syns du igen.
Jippi tänkte jag.
Har sen dess försökt komma in på mitt konto. Men det är lönlöst. När jag ber om ett nytt lösenord så går svaret till en annan IP-adress i Turkiet. Så nu har jag gjort mig ett nytt konto. Fick mig en riktig funderare…

Är det så viktigt med …Facebook.

Jag insåg att världen har ju inte gått under. Och mitt liv fortsätter som vanligt. Jag har min man kvar, barnen o alla nära och kära. Jobbet är kvar. Mitt livsverk finns kvar i datorn. Vilket för mig personligen är det jag värdesätter högt, mitt skapande.

Livet går vidare.

Så ringde min dotter att nu är vi här. Hon hade just gått av bussen med sin son. Det hade åkt med tåget från Malmö.
Wow vilken dag.
Vi började med att ta en långpromenad på 2 timmar i vinterkylan -12 grader kallt. Så härligt även om jag inte är något fan av vintern och kylan. När vi stannade till i backen, som jag i våras brukade gå uppför på mina promenader, åkte vi ”rumpa” ner för den isiga backen. Vi skrattade och tjöt av glädje när vi for ner för backen på bara rumpan. Fnissade som när man var liten o bara njöt av nuet.
När vi kom hem lagade vi middag tillsammans, wok med ris. Så gott.
I timmar satt vi kvar vid köksbordet på ett rep längs avstånd och pratade om allt och inget. Så härliga timmar och få träffas igen. Det var ju så längesen sen sist. Svårt å tänka sig att det gått ett 1 år sen vi sågs sist. Allt på grund av Corona.

De två hade bokat rum på Långholmen. Ett fängelse som gjorts om till vandrarhem.

Hon visade bilder från deras cell, som det sov i. Vilken spännande upplevelse att sova i ett fängelse. Få känna på hur fångarna hade det. Även om de nu inte blev inlåsta som fångarna blev då på den tiden. Så kan man tänka sig hur det kändes när den tunga ståldörren låstes om en.

Det är sådana där upplevelser som jag vill uppleva och har på min bucketlist.

Som jag nu planerar in att göra de år jag har kvar på denna jord.
Jag berättade för min dotter om en utmaning jag sett på Facebook om att sova ute året om, en gång i månaden.
Hon hade också sett den och vi funderar på att anta den. Sova ute. Hon och jag.

Som sagt jag är inget fan av vintern, även om jag tycker det är fint med den gnistrande snön och tycker det är mysigt med ljudet när det knastrar för varje steg.
Jag är väldigt frusen och när jag blivit ner kyld tar det lång tid innan jag blir varm igen. Jag blir lätt trött på vintern. Det går åt så mycket energi till att hålla mig varm, så jag har ingen energi kvar till annat i livet. Sitter mest insvept i en filt med en varm kopp te och huttrar.

När det är varmt och gott har jag hur mycket energi som helst och kan vara igång nästan dygnet runt och jobba på mina projekt.

Jag älskar ju ödlor. Jag är som dem. Behöver solen för att bli varm. Har ingen egen värmekälla utan påverkas av hur temperaturen är omkring mig. Därför är mitt mål, att som pensionär flytta till varmare breddgrader. Och äntligen få njuta av värmen och solen. Trots att jag inte riktigt gillar direkt sol, och inte gillar att ligga och steka mig på en strand. Så älskar jag värmen.

Tror det härstammar från mitt förflutna. Som finska bastades det varje lördag.

Det var veckans höjdpunkt när bastun värmdes och vi alla bastade. Sen efteråt bjöds det på varmchoklad och mackor med prickekorv i hammocken. Min farmor brukade sjunga för mig på finska psalmen ”staden ovan molnen” jag satt lutad mot henne och nöjt av hennes värme och hennes mjuka röst.
Då var det vi. Bara hon och jag. Och allt annat var oviktigt. Dessa stunder är i dag kära minnen. Som jag kan se tillbaka på med ett leende.
Älskade farmor jag saknar dig så mycket, du var mitt allt…

Min kära dotter och jag bestämde att anta utmaningen om att sova ute. Och planera in det nästa gång hon hade vägrarna förbi Stockholm. Det kommer att bli en spännande upplevelse att skriva om.

Ha det gott och ta hand om er/ Hannele

Igår var en sån dag…

Igår var en sån dag…

En dag att minnas.

För det första så vaknade jag sent. Vilket jag ej gillar. Kom sent i säng och sov länge. Jag tycker om att vakna tidigt och skapa dagensbild, skriva Tack och Morgonsida.
Men vaknade först vid 10-tiden och klockan 11 hade jag och min dotter planerat in en date över zoom.

Det vart bara att slita sig upp ur sängen. Dagens bild fick vänta. Tog en dusch. Lite färg i ansiktet och satte på mig en klänning jag valt just för detta tillfälle. Ville ju vara fin på vår date.
Fixade till en drink och hällde upp ostbågar i en skål på en bricka på sängen där jag även placerade datorn och väntade på att få min länk till zoom.

Väntade och väntade…

Så ringde hon och sa att hon blir lite sen.
Så jag passade på att jobba på dagens bild medan jag väntade. När hon efter en timme ringde, hoppade jag till och när jag lutar fram i sängen för att ta mobilen och svara välter min drink över hela mig och sängen.

Suck…

Jag berättade vad som hände och bad om att få ringa upp snart.
Bäddade snabbt med nya lakan och la täckena i tvätten. Som tur var hade vi tvättid i dag senare på eftermiddagen, just idag…

Efter att jag bytt om till en ny klänning ringde jag upp henne och vi båda loggade in på zoom. Så började vår date. Så mysigt. Hon hade hittat en dating-sida med frågor som vi frågade varandra och svarade på. Vi pratade om livet och skålade, smaskade på vårt snacks vi valt. Och hade en och en halv timme myspys.

Sen blev det bråttom. Eftersom tidschemat sprack av att vår date blev 2 timmar försenad, krockade tvätten nu med matlagningen…

Så nu blev det lite kaotiskt!!!

kl. 15. Tog jag de två stora blå IKEA kassarna med tvätt i och staplade av tyngden ner till tvättstugan på gården. Det var längesen jag tvättade. Oftast är det gubben min som tvättar. Så blev helt ställt när det installerat nya tvättmaskiner. Hajade noll. När jag tillslut fått igång maskinerna, efter att först ha läst bruksanvisningen på väggen, sprang jag i mina allt förstora gummistövlar över gården och hem.
Smått kissnödig stod jag och stampade medan jag väntade på hissen…

Väntade och väntade…

Ingen hiss… Jaja det var bara till att börja knalla upp till 7 våningen. Uppe på 5.an stod hissen dörren inte riktigt stängd då det fastnat grus emellan. Jag sparkade bort stenarna med stöveln och for upp de två sista våningarna.

Medan tvätten var i gång. började jag med maten. Vår familjemiddag, 3-rätters meny som vi hade planerat in denna söndag.

Mitt i stressen…
Tre kastruller på spisen, tomatsoppan, citronsåsen, grönsakerna och fisken i ugnen…

Ringde min kära son och ville prata lite. Jag förstår honom det var länge sen. Så det var kul att han ringde. Men maten skulle få lida medan vi pratade med varandra. Så vi bestämde efter en stund att vi får ringas en annan dag.

Såsen brändes vid lite och fisken i ugnen hade blivit smått över kokt medan jag sprang fram och tillbaka i tvättstugan. Tomatsoppan var kall och det rostade brödet likaså när vi väl satte oss för att äta. Trots allt så var maten ätbar.
Medan vi njöt av vår 3-rätters middag, som blivit en 2-rätters. Eftersom ingen av oss hade lust att fixa en efterrätt i kaoset medan vi tjafsade om vilken film vi skulle se. Trots att vi redan i början av veckan hade bestämt filmen vi skulle se.

Det blev handbollsmatchen på tv som just börjat mellan Sverige och Danmark.

Den enda av oss som njöt av matchen var gubben min som tjoade och skrek när det blev mål. Grabbarna glömde maten, när det istället fanns något intressantare i mobilen att se på Youtube.

Vilken dag, tänkte jag och hällde i mig min soppa direkt från skålen när jag såg på klockan att det var dags att rusa ner i tvättstugan.
Just då ringde min mor och sa att hon behövde hjälp med teven. Hon hade fått en ny box. Och ville ha hjälp att installera den.

– Ja, vi kommer skall bara…

Gubben och jag sprang först till tvättstugan och sen till min mor fem minuter bort. Hur vi än byte på sladdar och läste bruksanvisningen för göra rätt, så lyckades vi inte få igång boxen. Den nya fjärrkontrollen hon fått ville inte kommunicera med boxen. Så hon sa att hon skulle ringa idag måndag och kolla med Telia. Och frågade om vi ville ha något att dricka?

Tvätten…?

Vi hade glömde den helt. Så vi tackade nej och for upp för backen hem till tvätten. Ja, Tvätten blev klar iallafall, men vi han inte torka allt då vår tvättid tog slut. Fick hänga tvätt över allt i lägenheten över alla dörrar och stolar.

Nu undrar ni säkert, varför vi valde att båda gå till min mor. Varför inte en av oss stannade och tog hand om tvätten. Jag det undrar jag också? Mitt i kaoset tänkte vi inte klart utan bara for som tättingar fram och tillbaka. Vi hade säkert besparat oss lite kaos om vi delat på oss.

Så den här familjedagen blev inte riktigt som vi tänkt. Ingen 3-rätters, ingen efterrätt. Ingen film då vi inte kunde enas om vilken vi ville se…

Jag var helt slut i både huvudet och kroppen när jag la mig. Trots det hade jag ett leende på läpparna när jag skrev i dagboken:

Jag valde att fokusera på det trevliga i kaoset och ta till mig de små ljuspunkterna från denna härliga kaotiska dag, med mysiga små händelser som jag kunde glädjas över och vara tacksam för.

Ha det gott och ta hand om dig och dina nära och kära / Hannele

Nu har det hänt igen…

Nu har det hänt igen…

 

Alltså, jag har så många idéer. Högvis ligger det i mitt rum och bara samlar damm. College block som jag skissat, ritat ner de idéer som kommer till mig. Jag har även skrivit datum och årtal, så allt är dokumenterat i detalj.
När jag får en idé. Så börjar jag skriva, planera och spåna. Energin flödar och rycker ur öronen. Livet är härligt och humöret är på topp. Planerandet är en fantastisk process som jag älskar.

Allt går som på räls tills det är dags att ta tag i planerna… då tar det stopp.

När det kommer till att förverkliga dem kommer tvivlet som snabbtåget farandes i högsta fart emot mig och stannar till precis framför mig. Prestations och beslutsångesten kliver av och tar tag i mig. Kidnappar mig. Där står jag och kommer ingenstans med dem vid min sida håller de mig fånge.

Pratade med min son i torsdags, han som är en fantastisk musiker och en fenomenal musiklärare. Han sa:
– Mamma jag tror vi har samma problem. Vi älskar att planera och drömma. Men när vi sen ska ta tag i saken. Då blir det svårt. Han sa också att vi behöver sluta tänka och känna så mycket och bara köra på. Hoppa över den där trösken där prestations och beslutsångesten står i dörrhålet och hindrar oss.

Så många av mina idéer har jag sett komma ut på marknaden av någon annan som haft samma idé, och hade modet och förmågan att förverkliga den. Jag har sett mina idéer överallt, på designtorget, på nätet och Youtube. Och många många fler ställen.

Igår hände det igen…

När jag och min yngste son skulle till Lidl oh handla. Vi missade bussen i centrum med sekunder och skulle få vänta i 15 minuter på nästa. Så vi gick in från kylan och in i värmen till bokhandeln.
Och där såg jag den – Boken!
Någon hade redan skrivit en bok om 52 övningar som förändrar ditt liv på ett år.
Skit! Tänkte jag. Vad gör jag nu? Ska jag lägga även denna bok idé på hyllan? Eller?
Jag bläddrade i boken och insåg att den handlade om det jag just höll på att skriva. Även om upplägget var annorlunda så var det samma idé.
Tvivlet brottades i mig resten av dagen och långt in på natten. Jag vacklade fram och tillbaka. Tills jag bestämde mig…

Jag skall skriva MIN BOK. Min resa.

Den som är unik för mig. Jag skall fortsätta skriva och se till att den blir klar. För min egen skull. Jag vägrar att lägga även denna bokidé i glömska i byrålådan. Där ligger redan 3st ofärdiga och halvfärdiga romaner. Nöjd med mitt beslut somnade jag tillslut.
Jag minns det som det var igår när jag började på min första roman då för över 20 år sen. Då jag träffade min älskade man på skrivarkursen vi båda gick på genom Alu- som fanns på den tiden.
Den romanen var den nästan klar.
När den försvann av en olycklig händelse då min dator formaterades och tömdes på allt sitt innehåll inklusive romanen jag skrev på.

Så vad handlade den boken om?

Den hette experimentet och handlade om 9 personer som låstes in i ett hus på landet. Där skulle de leva och lära av varandra.
Allt var klart. Personerna. Kapitlen och den röda tråden och det oväntade slutet…
En av mina andra söner fick läsa den då jag ville få lite feedback. Han älskade den. Till saken hör att han på den tiden knappt tittat i en bok, än mindre läst någon.
Turligt nog så hade jag varit klok nog att skriva ut det jag skrivit, för att sitta och rätta och läsa igenom det då jag tyckte det var lättare att ha det framför mig. Tur för att jag hade det kvar på papper då datorn rensades på sitt innehåll.
Sonen läste och slukade blad efter blad, allt jag skrivit. Bra betyg tänkte jag och log.

Men så dök det upp ett program på tv…

Ni vet vad? Big Brothers, inlåsta i ett hus.
Jaha det var den idén. Tänkte jag och slängde bunden med pappren i en låda och tejpade igen den med flera meter tejp. Slängde sen in lådan i garderoben och tog tag i en annan roman ide jag börjat så smått skissa på.
Tiden gick. 10år. Innan jag mindes boken. Och rotar fram lådan och river av tejpen som torkat bergfast. Saxen fixade det och jag tog med andakt upp bunden av papper. Satte på en kopp te och slog mig sen ner i soffan och läste. Uppslukat av historien och minnen av när jag skrev den dök upp. Jag grät och skrattade. Nickade igenkännande. Sögs in i historien och förlorad för världen i timmar, tills jag någonstans i fjärran hör någon ropa på mig.
– Mamma jag är hungrig, mamma!!!

De näst kommande dagarna började jag skriva in det jag hade på papper in i datorn.
Vad händer då?
Jo, det blir repris på Big Brothers en ny säsong.
Så typiskt!

Inte konstigt att jag tvivlar på mig själv och det jag gör. Någon annan hinner alltid före, för att jag är så seg på att komma till skott och slutföra det jag påbörjat.
Jag hatade det och insåg då att jag inte kan skriva den. Alla kommer att tro att jag snott idén. Trots att jag själv vet att jag skrev på den långt innan Big Brothers visades på tv. Så vet inte andra det. Utom mina barn förstås.
De vet. Så nu ligger boken igen nerstuvad i en låda någonstans och samlar damm.

Jag tror på att idéer som man har och skriver ner, tas upp i etern och någon får tag i dem och gör något av dem. Någon som inte har tvivlet som följeslagare.
Det är som internet. Har du skrivit något där, finns det där för alltid. Vem som helst kan hitta det och ta det till sig. Göra något av det.

Så vad vill jag säga med detta?

Har du en idé, ta tag idén, förverkliga den. Innan någon annan gör det. Tro på din idé. Gör det på ditt unika sätt. Även om idén finns eller dyker upp plötsligt medan du är på G. så kan ingen kan göra det som du. Du är unik. Varje story är sin egen.

Innan jag slutar. Vill jag bara säga några sista ord.

Som jag sa förut så har jag bestämt mig för att fortsätta skriva på min bok med ett leende på läpparna och uppfylld av passion för det skrivna ordet. Trots att jag sett något liknande. Trots att det på biblioteken finns hyllmeter med böcker om personlig utveckling. Så finns inte min där.
Därför är det Dags för mig att slå mig fri från mina två följeslagare prestations och beslutångesten. Ta tvivlet i handen och springa så fort jag kan igenom dörrhålet. Och hoppas på att jag inte snubblar på trösken när jag hoppar rakt ut i det okända. För att ta mig steg för steg på den väg jag valt. sluta känna efter och bara köra på…

Ta hand om er/ Hannele

Ett tack om dagen blir till 365 st. på ett år…

Ett tack om dagen blir till 365 st. på ett år…

Idag tänkte jag skriva om tacksamhet och kärlek.
Att vara tacksam för det man har och tacksam för det som komma skall. Känna kärlek till vårt eget liv och de vi har valt att ha omkring oss.

Jag har nu skrivit mina tack i över ett års tid och har kommit underfund med att det räcker inte bara med att lista upp en massa tack. Jag behöver också skriva varför jag är tacksam för just det. Och sen ta en minut och verkligen känna mig tacksam. Så skrev bara tack för en sak idag.
Så skrev mitt tack så här:

Tack för att jag vaknade i morse.
Jag är så tacksam över att jag lever och andas.
Tacksam för att jag fått ännu en dag på denna jord.
Varför är jag tacksam för att jag lever idag.
Jo för jag vet att de fanns de som hade planer för idag.
Just nu tar någon sitt sista andetag.
Därför är jag tacksam för att jag ännu lever och mår bra.
Jag har fått möjlighet att njuta av denna dag.
Tack för idag.
Tack!

Sen tog jag mitt kaffe och satte mig på bänken och såg ut över vår fantastiska utsikt på 7 våningen. Slöt ögonen och riktigt kände hur tacksam jag är för denna dag. La handen på hjärtat och kände hur livet slog ett slag för mig i varje andetag.
Om vi kan känna tacksamhet för det vi redan har, får vi kraft till att jobba för det vi vill ha. Om vi inte känner glädje och tacksam för det vi har utan bara jämför oss med andra. Tycker att de har det så mycket bättre, kommer vi att bara känna oss frustrerade och kanske bitterhet för att andra har det bättre. Det kommer alltid att finas någon som är yngre än du, som har mer pengar än du som kanske är modigare än du. Om du slutar jämför dig med andra och istället fokuserar på att jämföra dig med dig själv och se till jobba på att bli lite bättre idag och än igår.

Du är unik.

Det andra kanske tycker är det bästa för dem kanske inte är det bästa för dig. Det som får någon annan lycklig kanske får dig olycklig.

Ett tack om dagen i ett år, blir till 365 tack som du kan glädjas över.

Du kan se tillbaka och förundras över allt du har att vara tacksam för i ditt liv. troligtvis har du något som någon annan önskade att de hade. Kanske är du modig nog att göra det du vill. Som den andra brottas med. Kanske kan du se att du kan göra det som någon annan önskade att den kunde. Vi har alla våra brister och fel. Men om vi ser till att göra vårt bästa varje dag. Så kan vi känna oss stolta över oss själv när vi lägger oss på kvällen. Och känna tacksamhet över att idag varen bra dag. Samtidigt som vi jobbar på att i morgon känna oss lite bättre, må lite bättre.

Var tacksam för dig själv och ditt liv.

Tacksam över att du och ditt liv för varje dag bli lite bättre. För att du jobbar med dig själv, gör nya bättre val.
Även om du kanske inte mår så bra idag. Så finns det alltid något att vara tacksam för. Försök hitta det där lilla, som du känner att du kan vara tacksam för. Försök att ta focus från dig själv och var tacksam för det eller dem omkring dig.

Tack för att solen lyser idag även om den inte syns bakom de mörka molnen.
Tack för rent vatten i kranen, för havets vågor och för regnet som föll igår.
Tack för naturens storslagenhet, för skogen där djuren lever i frihet på vår jord.
Tack för de nära och kära som finns i mitt liv.
Tack för kärleken och all kärlek som finns i världen som vi kan ta del av om vi tar emot den med öppet sinne.
Var tacksam för att du har glädjen av att ha vänner i ditt liv som finns där för dig.
Var tacksam för den personen som du valt och som valt att dela sitt liv med dig.

Njut av er kärlek till varandra, gör ert livtillsammans till glädje. Var lite ödmjuk och låt din partner få vara sig själv.
Om du försöker att ändra din partner till något du vill att hen skall vara då har du valt fel. Eller så ser du inte kärleken och det vackra i den personen.
Som sagt vi har alla fel och brister. Vi är inte perfekta, men vi kan gör det bästa vi kan och se till att må bra i oss själva.
För mår vi själva bra, vill vi att andra också ska må bra.

Tänkte skriva mer om detta med förhållande, till sig själv och andra vid ett senare tillfälle. Till dess…
Fundera på om du försöker att ändra på din partner till något du önskar att han borde vara.
Fråga dig då, skulle du vilja leva med någon som är som du, som partner?

Ta hand om er och njut av den här dagen som är en gåva till oss alla som lever och andas idag.
Tack… Hannele

Nya tavlor gör skillnad

Bra idé till barnrummen!

Jag var hemma hos en vän som precis gjort om hemma. Hon har bott länge i sin lägenhet och jag har varit där många gånger. Nu hade hon fått det väldigt mysigt i sin lägenhet. Hon sa själv att hon bara bytt ut lite tavlor, filtar kuddar med mera. Men det var en otrolig skillnad!

I barnens rum hade hon målat väggarna vita och sen hade de själva fått välja barntavlor till barnrummet. Så himla smart! Istället för att behöva måla om eller tapetsera om när barnen ändrar smak på färg och mönster, då kan de få beställa nya posters till sina tavlor!

Den äldsta flickan hade valt motiv med hästar och enhörningar, exakt det hon tycker om. Hennes lillebror är tydligen väldigt intresserad av dinosaurier och tre av fyra tavlor innehöll dinosaurier. han hade också en tavla med ABC så att han kan träna på alfabetet.

Otroligt stilrent blev det också. Barn har ju oftast mycket leksaker och det blir lätt rörigt i deras rum. Med vita väggar och tavlor så ger det ändå ett väldigt lugnt intryck och när leksakerna är undanplockade såg det ut som en inredningstidning.

Jag tycker att barn ska få ha sina leksaker framme och det får vara rörigt i ett barnrum. De måste få utlopp för sin fantasi och ha rum att leka med sina saker. Det är dock otroligt skönt att ha möjlighet att kunna plocka bort sakerna och få det “rent”. barnen bryr sig inte, men det kanske ger mer lugn hos mamma och pappa.

Väldigt praktiskt om man har barn som delar rum. Då kan de få varsin del av rummet och välja sina egna posters och tavlor, det som passar just dem. Om man vill kan man också dela av rummet med en gardin så får de verkligen sitt egna rum.

Igår satt jag på Espresso House och tog en fika…

Igår satt jag på Espresso House och tog en fika…

Jag hade fått tid för uppföljning på hörselkliniken. Som vanligt var jag där förtidigt och fick sitta och vänta en stund. Men det var okej, för jag satt och funderade på om jag skulle ta mig in till stan och börja skissa på boken.

Allt var bra och hörapparaterna fungera kanon. Han var nöjd och jag var nöjd. Allt frid och fröjd. Jag skulle höra av mig om jag fick några problem. Tack tack sa jag o gick.

En timme senare satt jag med min vaniljlatte gjord på havremjölk och toppat med sojagrädde. På Espresso House på T-centralen. Ett par satt i sofforna en bit bort och små hånglade, myste och skrattade. Bordet intill mig satt en man och hans son. Tillsammans insjukna i pappans mobilskärm. Plötsligt tjöt killen av skratt, tydligen var det väldigt roligt det de såg på. Jag kunde inte låta bli och dra på mun med jag plockade upp min bok jag tänkte läsa och mitt block och penna.

Nu tänker ni säkert
Hmm. Hon som hade en non-shopping år… och nu sitter hon och tar en dyr fika.

Ja! jag satt på Espresso House.

Men fikat kostade mig inget. Jag hade fått en grattis kaffe när jag fyllde 60 år så den kostade mig inget. Nu tog jag en macka för jag hade inte ätit något och klockan var redan 16, så det kurrade lite i magen. Mackan kostade mig 77kr. Men jag kände att det kunde jag unna mig, nu när jag äntligen tagit tag i att börja jobba på min bok om personlig utveckling.

En vän jag pratade med i går innan jag åkte iväg. Frågade mig om jag funderat på vad boken skull heta. Har inte bestämt mig än, men arbetsnamn är:

”Hur mår du… 15 minuter om dagen kan göra underverk.”

Hade skrivit upp på dagens ToDo att jag skulle läsa i minst 30 minuter per dag. Så det gjorde jag o njöt av mitt kaffe och läste i boken jag hade köpt förra hösten men ännu inte börjat läsa i.


Den här boken inspirerade mig till att skriva en skiss på min bok och lista på lite övningar.
Skrev också vad jag egentligen vill med boken, varför jag vill skriva den?
Så glad att jag nu är på G.

På min White board skrev jag i morse att jag skall göra minst 2-3 sidor till boken i veckan. Tycker detta skall bli så spännande. Har ju varit nere ett tag och nu har jag fått ny energi och mår så mycket bättre.

En annan sak…

Vill lägga till några ord till inlägget jag gjorde i tisdags om min resa.
Självklart fanns det glädjeämnen. Lycka mellan det svåra. Magiska ögonblick med barnen och nytändning. Man glömmer lätt bort de fina stunderna, när de drunknar i vardagens oro och bråk.
Hade de små ljusglimtarna inte funnits där och barnen då hade jag nog inte levat idag. De små pauserna och ljuspunkterna gav mig kraft att kämpa på.

Livet är inte bara svart när man är deprimerad.

Eftersom det finns glimtar av glädje. Det gäller att se dem och ta dom till sig och njuta av dem. De är för dem man lever för. De dagar då man mådde okej och kunde skymta ett ljus nånstans där borta vid horisonten. Dagar då livet lekte och man skrattade åt gårdagens problem. Lite som att sopa skiten under mattan och ta nya tag.

Nu när jag sitter här hemma framför datorn och skriver detta och ser tillbaka på den tiden när livet var tungt. får jag än mer lust till att skriva boken. Önskar ingen att må så dåligt. och jag var är inte ensam. Många i dagens samhälle mår kass och det blir allt vanligare, även hos de yngre.

Så dags o ta tag och skriva på boken. Idag tänkte jag skriva en liten story om mitt skapande. Och varför jag har så svårt att tro på mig själv. Tre händelser i mitt liv fick mig att tvivla på att jag en dag kunde kalla mig konstnär. Idag kan jag det.

Jag är konstnär! Och författare!

Så nu var det sagt. Känns så skönt att kunna säga det utan att skämmas.
Ha en bra dag och ta hand om varandra/ Hannele

Jag har hamnat i en svacka…

Jag har hamnat i en svacka…

Just nu trampar jag på mig själv och tycker att jag inte duger till något mer än att skapa bilder. Undrar vad mer jag kan erbjuda er där ute i vår fantastiska värld.

Hade tänkt att börja skriva på min bok idag.

Den om personligutveckling. Min resa till den jag är idag. Hur jag gjorde för att ta mig ett steg i taget till att känna att jag duger som jag är, till att älska mig själv. Sluta känna mig oälskad och övergiven. Misslyckad och värdelös.
Till att förstå att även jag hade ett värde precis som jag är, med mina fel och brister. Hur jag lyckades ta kontrollen över mitt liv. Att förstå att mitt liv var mitt ansvar. Vad som än har hänt mig, så hade jag ansvaret för mitt liv. Mitt ansvar att vara och göra det som får mig att må bra. Njuta av livet på mitt sätt. Och framför allt sluta skylla på allt och alla för att mitt liv blev som det blev. Förlåta och gå vidare.

Helt enkelt…
Jag kastade av mig Offerkoftan!!!

Har läst så många böcker om personligutveckling. Många som jag själv önskat jag skrivit.
Det finns en uppsjö av böcker som skrivits för att hjälpa en framåt i livet. Så många, att jag nu undrar vad kan jag bidra med. Vad kan ja komma med som inte redan finns nedskrivet. Har jag något oprövat som jag kan tillföra.
Alla resor är unika och att vi alla har vår egen personliga story.
Men jag tvivlar på att min kan intressera er. Kan jag lära er något nytt? Jag vet inte. Kanske.
Boken som inte fanns när jag aktivt och dagligen började jobba med mig själv för 10 år sedan. Den vill jag skapa. Vill att det inte ska ta så långtid som tio år att bli den du vill vara. Att skynda på att må bra.

Boken skulle innehålla 52 övningar.
• 1 år av ditt liv där du skulle jobba med dig själv för att bli ditt bättre jag.
• En övning i veckan att tänka på.
• Tankar och frågor som får dig att fundera över vad du vill med ditt liv.
• Skriva Tack och Morgonsida. För att rensa ut negativa tankar.
• Att sluta jämföra dig och dina framgångar med andra.
• Lite om ekonomi. Sparande och detta med passivinkomst.
• Och små kreativa uppgifter för att varva ner och bara njuta av nuet.
• Att förlåta och gå vidare med glädje över livet, trots allt.
• Ge dig berättelser från mitt liv. Om misslyckanden och segrar att vara stolt över.
• Historier från mitt liv som påverkade mig, och hur de förändrade mig.
• Visa dig att dåliga minnen går att skriva över till något mer positivt.
• Bryta gamla vanor. Skapa nya rutiner som ger kraft och motivation framåt.
• Ge tips på saker du kan göra för att ta hand om dig själv.
• Få dig att inse att du behöver ge dig själv tid till att njuta av ditt eget sällskap.
• Hur viktigt det är att röra på sig, äta rätt, och att det är okej att unna sig något gott.
• Ge dig mallar till att skapa egna listor och planera in delmål
• Och det viktiga i att ge sig själv en klapp på axeln och små belöningar.
• Skriva en bucketlist, göra en vision board.
• Meditation. Affirmationer hjälper de? Att njuta av dagdrömmar.

Mitt mål med boken skulle vara att få dig att börja tro på dig själv och din förmåga. Att göra något av de talanger och förmågor som du fått, som är unika för dig.
Få dig att våga tro på en ljusare framtid. Sporra dig till mod. Att målmedvetet börja jobba för dina mål.
För jag hoppas på att du har mål, drömmar som du vill uppfylla i ditt liv.

I börja av förra året då jag började skriva på denna bok. Trodde jag att jag hade något nytt och unikt att ge er. Men som sagt nu tvivlar jag.
Att utvecklas och förändra sig är svårt, det tar tid och motivation och en hel del jävlar anamma, mod och envishet. Det är inte lätt.

Men trots att jag kände att jag jobbade i motvind mot mig själv hela tiden så gick det framåt. För jag ser det ju, nu när jag tittar tillbaka. Att jag för varje dag gjorde små steg i rätt riktning. Ett steg och en dag i taget.
Jag förstår nu, att det är svårt att förändra gamla trosföreställningar och ge sig ut i det okända. Att sinnet gör allt för att du inte skall förändras, att den vill skydda dig från det som är svårt och se till att du är säker och utan fara, även om det är en påhittad fara.
Min utveckling har stannat till och fastnat på denna platå där livet går på tomgång. Det händer inte så mycket och jag gör inget av det jag vill göra.

Livet är kort, min tid är nu! Jag får ingen andra chans.

Eftersom den där boken inte fanns när jag behövde den som bäst. Vill jag nu skriva den för mig själv som en påminnelse över den fantastiska resa jag gjort.
Behöver göra detta för mig själv så jag kan gå vidare till att ta nästa steg till den jag vill vara och det liv jag vill leva den tid jag har kvar på denna jord. Och innan året är slut ska jag ha den i min hand.
Om jag sen vågar att visa den för er. Får framtiden utvisa.

Min resa började hösten 1995. Då jag var 35 år, Inåtvänd, osäker och tröstlös. Rädd för det mesta. Med ett liv kantad av mörker och dåliga beslut. Ensamstående 5 barns mor och arbetslös…

Ha det gott och ta hand om er/ Hannele

Till startsidan