Hej alla ni fantastiska läsare, onsdag igen.
Nästan så jag glömde bort att skriva idag igen. Jag jobbar på 3D- bilderna för glatta livet. Jag har nu börjat på två av de tre som jag hade valt ut.

Med nagelfil…

Jag har ju varit lite tokig då jag använt nagelfil till att fila delarna förut. Idag tog jag mod till mig och tog fram minislipen som jag fick av min son för flera år sen. Den har legat i min låda till ingen nytta.
Så idag försökte ja mig på hur den fungerar och har redan slipat 3 bitar.

Ärligt talat så gick det lite fortare. Och kul var det då jag såg resultat så mycket snabbare. och munskydden kom väl tillpass.

Så nu kan jag jobba på med bilderna lite snabbare. Jag har varit helt upptagen med att jobba på för att hinna med så mycket jag kan innan semestern tar slut på fredag. Sen jobbar ja igen och börjar med långpassen på helgen.

Kreativ verkstad

Jag berättade om förra gången att jag blivit pysseltant och skall börja med kreativ verkstad på onsdagar. När hösten är här så börjar jag på riktigt. Det är då mina grabbar flyttar och börjar på folkhögskola och blir borta 3år minst. Då kommer vi att möblera om här hemma så jag får det stora vardagsrummet till min ateljé. Då kommer det att bli plats att hålla pysseltimmar för det som känner att de vill komma och vara kreativ tillsammans med mig och andra.

Förbereder mig för höstens pyssel timmar

och skriver ner vad vi kan tänkas pyssla med och vad vi behöver för att allt ska gå smidigt till så vi kan vara produktiva och ha kul. Just nu är det kaos i mitt lilla rum. Och jag känner att det är ingen idé att böka och organisera med allt eftersom jag ändå måste plocka bort allt ur hyllorna för att de skall kunna flyttas på. Så jag sitter i stöket och skapar. Och det är okej.

Jag hoppas verkligen att ni som vill pyssla vågar komma i dessa rådande tider.

Och hoppas på att vi snart kan återgå till att träffas mer normalt. När vi var på promenad i längs med Rudan i Haninge så gick vi förbi ABF-huset. Där fanns information på info. Tavlan att all kursverksamhet nu endast sker digitalt. Det känns lite tråkigt. Men skulle det vara så att ingen anmäler sig för rädslan skull för smitta så får jag göra det samma och ha pysseltimmar på facetime eller vad det nu heter eller lägga ut dem på Youtube. Fast det är ju inte samma sak. Det är ju så mycket roligare att träffas och umgås och pyssla ihop. Och så har jag ju så mycket material som jag vill dela med mig av till er.
Skriver detta snabbt nu för jag vill fortsätta jobba på och slipa innan det blir försent.
Så ha det gott och ta hand om er/ Hannele

Hej alla ni fantastiska läsare, onsdag igen.
Jag hade egentligen tänkt och skriva om något helt annat idag. Men så kom mitt paket som jag har väntat på. Mina färger som jag skickade efter från Adlibris som vi skall ha när vi pysslar.

Jag har blivit pysseltant.

En yrkestitel som jag är stolt över att bära. Jag och min dotter bestämde oss för att jag skulle anordna pyssel tillfällen varannan onsdag nu i början hemma hos mig här i Tyresö. Och sen utveckla det mer om det finns intresse för det. Då ni även kan boka mig och ha ett så kallat pysselparty.

När jag var ung.

så var det väldigt vanligt med Tupperware eller plastparty. Där produkterna visades upp och man fick beställa, så levererades de beställda varorna efter några veckor hem till värdinnan som hade bjudit försäljaren till sitt hem för produktvisning. Värdinnan fick då välja en gåva som tack, beroende på hur många väninnor hon hade bjudit in. Minns att min mamma hade flera sådana partyn hemma när jag var liten. Då det pratades om hållbara plastprodukter med livslång garanti. Jag har varit på några sådana plastpartyn även som vuxen och beställt produkter som jag ännu har kvar. Speciellt en shaker som jag ännu har kvar. Mina barn minns den väl. När den togs fram visste de att nu skulle det bli plättar till middag. Som alltid var lika populärt, med sylt och vispad grädde.

 

Tupperware-party

Vet ej om dessa partyn fortfarande turnerar runt i landet eller om det har avtagit p.g.a non-platic rörelsen.
Våra hav som drunknar i plast.

Plasten tar över våra hav och stränder

Fåglar, fiskar och andra djur svälter ihjäl då det tror det färgglada bitarna är mat. Även vi får i oss små bitar av Micro plast med maten. Vilket jag tycker känns hemskt. Såg programmet på SvT om våra hav som drunknar i plastförpackningar och där det flyter stora floder fram med plastavfall. Fiskare som för fiskade och fångade fisk har nu blivit plast-letare och samlar plast som de sen säljer till återvinningsstationerna.

Tragiskt.

Vart är vi på väg?
Vart skall vi göra av allt vårt avfall som vi ej längre behöver?
Att då skapa något av dessa plastprodukter som vi använder i vardagen. Kanske känns som en droppe i havet om ens det. Men det känns ändå bra att nyttja dessa plastprodukter som redan finns, så som plastflaskor och burkar, smörpaket och även plastpåsar som är ett tacksamt material att skapa både väskor och dekorera med och mycket mer.

Jag älskar att skapa

Skapa något nytt och användbart eller skapa gåvor av det som vi annars slänger bort.
Det är det som är grundidén att ha pysselparty om vi nu skall kalla det det.

Välkommen hem till mig

Är ni ett gäng pysselsugna och inte vill komma hem till mig så kan ni boka mig och jag kommer hem till er och har med mig material och allt annat som behövs för kreativa timmar, av just det tema ni valt att ni vill skapa. Värdinnan erbjuder oss sitt hem och som för henne räcker som betalning. Och endast de av henne inbjudna pysselsugna betalar för kalaset.

Vi kommer som sagt nu i början då jag provar mig fram, att träffas onsdagar och jag kommer att planera vad vi skall göra utefter önskemål. 3 timmar tycker jag är en lagom tid att orka vara kreativ med en liten fikapaus mitt i eller efteråt. Få se vilket som passar oss bäst.

Tänkte att vi även skall pyssla och skapa i återvinningsmatrial.

Så som, mjölkpaket, kartong, CD-fodral och allt annat som annars förhoppningsvis slängs i återvinningstationerna som idag finns i varje bostadsområde. Jag kan mycket och det jag inte kan tar jag reda på och meningen är också att vi skall inspireras och lära oss av varandra.
Jag älskar CD-fodral som byggmaterial. Det finns så mycket man kan skapa med dem och även cd-skivorna. Själv har jag skapat möbler, så som bord, hyllor, kistor, lådor att ha småsaker i och blomkrukor. Säkert kan ni komma på ännu fler saker som man kan skapa.
Även tidningspapper är användbart till att rulla till rullar att fläta korgar och väskor av. Även till att dekorera med.

Alla är välkomna ung som gammal

att pyssla hos mig. tänkte även att vi vid några tillfällen även kan ha med barnen till dessa pyssel stunder.
Om några av er läsare som bor i Stockholm vill komma på onsdagar och vara kreativ så är ni välkomna. Kommentera i så fall här i kommentarerna så skriver jag upp er. Först till kvarn, då jag endast kan ta emot max 10st förtillfället. Första gången är prova-på och är kostnadsfri. Om du tyckte det var kul och vill komma igen så kan du delta för den billiga pengen 300kr för 3timmars mys och skapande. Då ingår allt material, verktyg, färger och fika.
Tänkte vi skulle ha olika teman eller Material att arbeta med vid varje tillfälle. Material har jag i överflöd som jag gladeligen delar med mig av. Även inköpt, som färg, design-ark, klipp-ark och färgade papper, servetter mm.
Längtar redan att få komma i gång, skall bli så kul. Jag har ett rum fyllt av material som bara väntar på att få bli använt.
Ta hand om er / Hannele

Hej igen alla glada läsare och ni andra med.

Blev inget skrivande i bloggen förra veckan på måndagen. Eftersom jag prioriterade bort bloggen. Då det hände mycket. Vart mycket planerande inför hösten. Och min yngsta skulle fylla 20 år på lördag, samtidigt som han skulle åka i väg på prova-på-dagar i Helsingborg. Till folkhögskolan som han troligtvis skall börja på till hösten.

På måndagen jobbade jag och ärligt talat så orkade jag inte skriva.

Därför jag har bestämt mig för att börja skriva blogginläggen på tisdagar och lägga ut på onsdagar. Då kan texten ligga och gona sig. Eftersom jag alltid ser en massa fel när det fått vila några timmar. Det kommer att bli bra så eftersom jag alltid är ledig tisdagar och onsdagar. Jag skulle ju kunna skriva på onsdagen och sen vänta till måndag. Men då kan den kännas för gammal och passé för mig personligen eftersom tiden går och annat kanske kommer i focus. Så på onsdagar kan ni se framemot nya blogginlägg.

Tisdag

Då ringde jag alla viktiga samtal gällande pojkarnas skolor och alla papper söm behövdes skickas efter. Sen fixade vi ny mobil till grabben då hans gått sönder. Vi hittade en helt okej Samsung för en billig peng som han vart nöjd med på Kjell & Co. Efter det handlade vi veckans mat och gjorde veckomeny för dagarna som var kvar innan de skulle åka.

Onsdag

Hade jag min dotter här. Vi möblerade om lite i mitt rum för jag trivdes inte och hade inte den golvplats jag behövde för att kunna jobba. Jag sitter ju oftast på golvet när jag jobbar på mina projekt. Nu har jag rensat bort mycket som jag sparat på av återvinningsmatrial, sådant som jag lätt kan få tag i igen. Sådant som är återkommande, som mjölkpaket, kartong och plastbyttor och burkar.

Torsdag

Jobbade jag. Skulle ha jobbat kväll men det blev ett byte och det passade mig så mycket bättre. Eftersom jag skulle hjälpa pojkarna att packa och städa sina rum inför avfärd till Malmö.
På kvällen sent vart det gjorde jag dagens bild och var allt för trött för att tänka på bloggen.

Fredag

Åkte båda pojkarna åkte i väg med tåget till Malmö till deras stora syskon där sonen skulle firas. Båda var de lite nervösa och spända på vad som skulle ske. När jag kom hem efter att ha lämnat pojkarna till tåget på fredagskvällen så vart det mys med gubben.

Äntligen ensamma.

Härliga tider, men tidigt i säng eftersom jag skulle upp kl. 7 nästa morgon och jobba. Helgen jobbade jag 27 timmar. Dubbelpass både lördag och söndag. Tuffa dagar.

Så vad jobbar jag med förutom mitt skapande och skrivande.?

Jag jobbar som personlig assistent. Ett jobb jag haft de senaste 4åren. Och även innan dess. Jag har sammanlagt jobbat som ass. I 10år. Innan dess jobbade jag inom äldre omsorgen där jag började min bana som 17åring. Några avbrott i jobbande har det varit då jag varit barnledig. Och när jag gick på folkhögskola för att läsa in gymnasiebetyget för att fortsätta plugga till bildlärare eller undersköterska. Men det blev inget av det då jag blev med barn och när jag sen skulle börja plugga igen så räckte inte mina 2åriga gymnasiebetyg utan nu hade reglerna ändrats till minimum 3år. Så kom inte vidare. Och tänkte att det nog inte var meningen. Jag har ett annat syfte i livet. Och det var det. För jag började på skrivarkurs genom ALU. Där jag träffade min älskade gubbe. Mitt livs kärlek, för Life.

Så förra veckan var en fullspäckad vecka.

Nu jobbar jag bara 2 pass till sen har jag semester i 13 dagar. Det bli skönt och få vara ledig. Jag skall se till att skriva och ge mer tid till mitt skapande. Göra klart projekt som nu ligger och samlar damm.
Jag har planerat att skapa en 3D- bild i månaden. Började planera i början av april.
Jag är bra på att planera men sen… sen är det sämre med att göra det jag tänkt. För tillfället har jag 3st bilder som jag planerat in i minsta detalj hur jag skall skapa dem. Och börjat på delarna som jag gör av memory-bitar.
Memory-bitar ja!
Det har jag lådvis av. För att de är så bra att jobba med och en bra bas i mina bilder. Jag skall visa er bilden när den är klar, vilken det nu blir. Dags att bestämma sig och välja en av de tre. Eller lotta. Det blir bra.
Ta hand om er och god natt sov gott.

Hej
Jag brukar skriva i bloggen och lägga ut på måndagar. Men jag hade problem med datorn som hängde sig. Filen ”dagens bilder” som jag jobbade i och skapade dagens bild försvann när jag startade om datorn. Den hade blivit en temp- fil som jag ej kunde öppna.

Det som jag är stolt över idag är att jag ej fick panik. Inte ens orolig.

Jag tog det lugnt och ringde upp en av mina söner som hjälpte mig. Vi lyckades få tillbaka filen igen så jag kunde fortsätta jobba.
Jag är så tacksam för det. Tack min son för hjälpen.
Det hade ju varit synd om alla årets bilder hade varit förlorade. Nu finns ju bilderna kvar som jpeg-filer och på Instagram. Men ändå.
Både min man och sonen har tjatat på mig att jag borde spara bilderna i ett moln eller på en extern hårddisk ifall det händer att datorn kraschar. Jag skall se till att göra det. För det vore synd om alla mina bilder jag nu skapat i 3 och ett halvt år försvann. Det är över 1000 bilder.

Livet kom emellan.

Tänkte att jag skulle skriva i går tisdag. Eftersom det inte blev av i måndags. Men så fick jag hoppa in på jobbet då en i personalen var sjuk. Så blev inget skrivande som jag tänkt. När jag jobbar kväll så är jag inte hemma förrän klockan 23:00 och då är jag för trött för att skriva i bloggen.
Jag skriver ju tack och kvällssida innan jag lägger mig varje kväll och orkade knappt det. Kom på mig själv att somna till flera gånger. Så det tog nästan en timme att skriva klart.
Jag upprepade denna mening för mig själv medan jag tvingade mig att hålla mig vaken:
Jag slutar inte när jag är trött, jag slutar när jag är klar.
Man kan ju tycka att det borde gälla bloggen också men där behövs mer tankeverksamhet. Så det hade aldrig blivit bra. Det blir ett kort inlägg i dag.
Ville som mest förklara varför det ej blev något inlägg i måndags.
Ha det gott och ta hand om er. Hannele

Hej alla ni underbara människor.
I söndags när jag skrev dagens tack och mina morgonsidor så vart det väldigt känslosamt. Tänkte jag skulle visa er det. Jag skriver om det här så det blir läsligt. Eftersom det ibland är svårt att tyda mina kråkfötter.

Jag skrev mina tack som jag gör varje morgon. Det som gjorde mig känslosam var när jag skrev mina morgonsidor. Jag skrev som vanligt om vad jag ville med denna dag och vad som var viktigt för mig idag.

Så plötsligt dyker Anna upp från ingenstans och lägger sig i min text.

Ärligt talat så vet jag inte varifrån hon kom, men jag skrev om henne. Anna som lever i bubbla, ett glashus mitt på torget. Hon som känner sig utsatt och instängd i sina egna värderingar och rädslor. När jag skrev om hur hon står stilla med ena handen tryckt mot den kalla glaset och ser ut över det livliga torget brast något inom mig och jag grät så stor jag är. Jag lät tårarna rinna fritt ner för mina kinder. Det jag kom till insikt om var att jag själv hade stängt in mig, och betraktade välden genom en tunn skiva av glas. Rädd för allt och alla. Rädd för att leva.

Efteråt när jag torkat tårarna fylldes jag av en enorm tacksamhet för livet och en stor kärlek till mig själv.

Jag förstod att jag nu hade skalat av ännu ett lager av självförakt och förlåtit mig själv ännu en gång.
Ni som följt mig vet att jag nu kommit en bit på väg, jag har tagit mig ur mitt fängelse och ser på världen med nya nyfikna ögon. Rädslans glasväggar har jag raserat bit för bit. Men har ännu fler kvar. Trots att jag vet att rensa sig själv från sina rädslor och gamla trosföreställningar är en smärtsam process. Så gör jag det med glädje och tillförsikt över att det är en början till något nytt och omvälvande. En process jag behöver gå igenom flera gånger för att skala av mig lager efter lager för att till slut ta mig in till kärnan, till mitt rätta jag.

Varför?

Varför, skall jag utsätta mig för det igen kanske ni undrar. Räcker det inte med en gång. Visst ibland gör det, det. Men om man har som jag lager på lager av dåliga erfarenheter och falska övertygelser så tar det tid att ta sig igenom alla falska trosföreställning om vem jag tror att jag är. Vad jag kan och inte kan och vad jag får och inte får göra.

Det är som när man rensar sin garderob.

Man gör en stor rensning och ger bort eller slänger mycket av det man inte längre vill ha. Men så är det dom där, kanske bra och ha kläderna, de där som man haft i många år, de som har något minne över sig. Och de där som kanske en dag när jag…
Det är de svåraste att rensa bort de som är kopplade till ett minne, en känsla, positiv eller negativ. De smärtsammaste är de allra svåraste då man tycker att.
”Dem har jag haft och lidit av så länge så de sparar jag. De är ju en del av mig”

Att rensa sig själv från de negativa trosföreställningarna om sig själv och världen är svårt.

Men så värt det. Som sagt jag har gått igenom det en gång och behöver ta det en gång till och det blir faktiskt lättare och lättare för varje gång. Och som då i söndags då grät jag befriande tårar av kärlek till mig själv och livet. Att våga slänga bort sitt gamla jag för att ge plats för en bättre version av sig själv kan kännas skrämmande.
Jag menar inte att man ska glömma bort varifrån man kommit och alla goda minnen. Utan menar att rensa bort det som inte längre passar, som blivit föråldrat och som inte längre gagnar en.

Jag träffade min fanatiska väninna idag. Vi fikade och pratade om allt och ingenting. Så härligt att träffas igen efter 2 år. Efter vårat fika vandrade vi ner mot Kreatima en konstnärsbutik. På vägen utbrast hon högt.
– Åh, vad jag älskar att få njuta av stan igen.

Så vände hon sig mot mig undrande. Vågar du gå med mig som uttrycker mig så högt att andra reagerar och ser efter oss.

– Självklart vågar jag det, sa jag och stannade till.
Jag sträckte upp händerna i skyn och hojtade högt och tydligt där vi stod på trottoaren

– JAG ÄLSKAR LIVET!!!

Folk stannade till och jag kunde ju inte undvika att se att folk hajade till och såg efter mig när vi fortsatte vägen fram.
Jag kände en enorm befrielse. För jag brydde mig inte. De förbipasserande fick tycka vad det ville. Jag var bara så glad att jag vågade. Så härligt det kändes att bara få släppa taget och få ur sig all glädje som bubblade över. Livet är så skört och så kort…

Kram och ta hand om er / Hannele

Hej alla glada och ni andra med.

Idag tänkte jag säga förlåt till min farmor som var mitt allt varje sommar som liten.

Jag skrev alltid ett brev till henne när skolorna slutade och berättade att nu kommer jag och fick hjälpt med att skriva på finska.
Varje gång när jag kom till henne så hade hon lagar min älsklingsrätt, kålpudding och köpt lördagskorv till frukost pålägg.

Hon tog hand om mig älskade mig och var där för mig.

Jag levde i minnet av den kärleken jag fick på somrarna hos henne, för att stå ut hela den långa vintern tills det blev sommarlov igen.

Jag reste själv med kryssningsbåten…

Från det att jag blev 11 år åkte jag själv med fartygen till åbo där jag sen tog bussen till Lahti. En resa på drygt fyra timmar innan jag i Lahti kunde byta till bussen till Soramäki.
Jag minns än idag hur lyckligt förväntansfull jag var när bussen närmade sig där min farmor bodde och blev smått besviken varje gång snabbussen rusade förbi. Jag visste ju det att bussen inte stannade där utan att jag vart tvungen att hålla mig tillås tills vi ankom till Lahtis busstation jag kunde byta till buss nr 9 till Soramäki.
Det hände ibland att det var en snäll busschaufför som släppte av mig vid Soramäkis busshållplats.
Då rusade jag på snabba fötter glad och förväntansfull på grusvägen förbi lanthandeln och in på gården till farmors hus. Rusade in i hennes väntande famn. Njöt av hennes varma omfamning och mitt hjärta fylldes av kärlek och trygghet.

Som jag skrev så började jag åka ensam som 11 åring med båten över havet till Finland.

Jag packade min resväska med skräckblandad glädje och förväntan. Nervös steg jag på båten den där första gången och kände mig väldigt liten och utsatt. Ensam åt jag av min medtagna matsäck och sov i trappen med bara en liten ylle filt som skydd på nedre däck där det var någorlunda lugnt.

Jag har funderat på att det att jag så tidigt fick tillåtelse att åka själv. Ja skulle aldrig idag ha skickat mina barn över havet på en kryssningsbåt ensam som 11 åringar även om det hade velat det. Nu hade jag tur som aldrig blev utsatt för något brott. Så tacksam för det. Tack

Jag älskade mina somrar som barn.

Någon frågade mig för ett tag sen om vi använde björkris i bastun.
Ja! det gjorde vi.
Minns med glädje våra promenader i skogen då vi plockade björkris. Något vi barn tidigt fick lära oss var hur man binder en björkruska till bastun. Lördagens bastubad som var veckans höjdpunkt.
Då i början av 1970-talet så hade farmor ej vatten i kran. Utan jag hjälpte gärna till att pumpa upp vatten från brunnen som farmor sen bar hinkvis in i bastun. Efter timmar med kånkande av vatten och när hon fyllt på med ved så var det äntligen dags att basta. Barfota sprang vi över det fuktiga gräset i kvällningen till det lilla uthuset som låg vägg i vägg med vedboden och utedasset.
Efteråt satt vi varma och rena i hammocken tätt intill varandra och åt mackor med lördagskorv och drack varm choklad. Medan vi gungade sakta, sjöng hon för mig med sin milda och röst ”psalmen staden ovan molnen”

Önskar att jag vårdat de minerna mer idag.

Jag skrev att jag ville säga förlåt. Be om ursäkt för att jag övergav min farmor.
Det slog mig häromdagen när jag kom att tänka på henne att jag hade suddade ut alla mina minnen av Finland och alla de lyckliga somrarna med farmor och mina kusiner. Övergav henne när jag blev vuxen nog att gifta mig. När jag gifte mig som 18 åring, så slutade jag åka till henne. Glömde bort att hon fanns.
Hur kunde jag vara så självisk och otacksam att jag bara övergav henne när jag inte längre behövde hennes kärlek och trygghet.

Hon måste ha undrat vart jag tagit vägen och varför jag inte kom och hälsade.

Jag skrev inte ens några brev. Trots att vi flitigt brevväxlat under vinter månaderna i vänta på sommarlov och tills vi kunde ses igen. Min Farmor måste ha blivit ledsen och känt sig sviken. Så grymt gjort av mig att bara tänka på mig själv.

Tårarna rinner ner för mina kinder nu när jag skriver detta.

Så ledsen nu när jag minns alla dessa underbara somrar när jag tog hennes kärlek förgiven och hur grymt jag övergav henne. Och hur dum jag var som inte bevarade minerna i mitt hjärta, utan undvek att tänka på allt som hade med Finland att göra när jag blev vuxen. Jag önskar att jag hade tagit mig tid att åka och hälsa på henne en sista gång och säga förlåt och berätta för henne hur mycket hon betydde för mig, innan det var för sent.

Hon var här i Sverige på besök en gång när jag var runt 25 år.

Då kände hon inte i igen mig. Visste inte vem jag var och det gjorde mig förtvivlad. Hennes långt gånga sjukdom i Alzimers hade suddat ut minnen av mig i hennes värld. Vilket jag kan förstå eftersom det då var så många år sen vi sågs sist. Hon fick aldrig träffa sina barnbarnsbarn när hon var frisk och kunde njuta av dem. Fick aldrig tillfälle till att älska dem. Vilket var helt och hållet mitt fel. Eftersom jag aldrig tog mig tid att åka till Finland med barnen.

Förlåt…

Jag hoppas att hon förlåtit mig och att ni mina barn för att jag aldrig gav er tillfälle att få lära känna er gammelfarmor. Och få del av all kärlek och glädje hon delade till alla sina nära och kära i sitt liv. Farmor var en klippa och den mest underbara person i mitt liv när jag var barn och en stor del av min ungdom.
Några år efter hennes sista besök här i Sverige, dog hon ensam på ett rum på ett ålderdoms hem där hon levde de sista åren i sitt liv. Där hon hamnade efter att hennes hus, där hon bott hela sitt liv såldes och alla hennes saker slängdes. Även alla min pappas och farfars tavlor som det målat under sina liv hamnade på soptippen.

Jag vet inte ens om hennes hus finns kvar idag.

Jag hoppas det för när jag fyllde 60 år fick jag den bästa present jag kunnat få av mina barn…
Att vi skulle ta en tripp igenom mitt barndomsland och hälsa på den släkt som finns kvar.
Att jag missade att få tavlorna och minnen från farmor är mitt eget fel och för att jag inte höll kontakt med släkten på min pappas sida när jag blev vuxen, vilket jag ångrar idag. Och det att jag har glömt mitt modersmål för att jag medvetet undvikit att prata finska.
Till sist vill jag säga förlåt av hela mitt hjärta, Tack för all kärlek och förlåt farmor.
Och ni som läser detta… Se till att uppskatta och njut av minnen från lyckliga dagar och bevara dem med kärlek i hjärtat.
/ Hannele

Hej alla ni fina läsare

Idag tänkte jag berätta lite om mina bilder och varför jag gör dem.
Eftersom jag hamnade i en djup depression skapade jag ingenting på många år. Jag ville men orkade inte eller kände inte för det.

Så en dag satte jag mig vid datorn och hittade en mapp med bilder jag sparat på datorn. Det var en fil som hade fått namnet ”Inspiration”. Jag öppnade den och kollade på alla dessa fina bilder. Så spännande och helt underbara. Så coolt var ord som for igenom mitt huvud. Självklart blev jag sittandes i timmar och bara förundrades över dessa fanatiska konstverk.
Jag kände mig smått avundsjuk, på konstnären och önskade att jag också kunde skapa sådana fina bilder. Eftersom de var helt i min stil.

Så plötsligt slår det mig att det är mina egna bilder jag fascinerats över.

Ibland när vi inte tror på oss själva så kan vi inte se det vi själva gjort och ta till oss det. Jag har alltid trott på mina bilder men inte på mig själv. Så därför så när jag gjort en bild klar så är den inte längre min. Tillhör inte mig.
Jag vet att jag skrivit om det är förut men tar upp det igen för det är så viktigt att förstå, att även om jag älskade att rita och skapa så gjorde jag inte det på grund av att jag inte trodde på mig själv och tyckte inte jag var bra nog. Och det att jag vart anklagat för att ha ljugit.

Jag vet vilken händelse den övertygelsen kommer ifrån. Och idag har jag förändrat den övertygelsen.
Jag var runt 10-12 år och hade ritat en jättefin teckning som jag var stolt och ville visa upp den.
Vilket jag gjorde och till min besvikelse så blev jag anklagat för att ha snott teckningen och nu ville ha beröm för något jag inte själv hade ritat.
Det var i den stunden min övertygelse skapades att det jag ritat är inte mitt. Mina bilder är inte mina.
Idag ser jag det som beröm.

Ärligt talat så var det, Det bästa beröm jag kunnat få.

Tänk att lilla jag hade ritat något som ingen trodde att jag kunde. Det var så häftigt tycker jag idag. Men då vart jag så ledsen.

Så den dagen då jag satt och kollade på mina gamla bilder på datorn, så bestämde jag mig för att ge mig själv en utmaning.

Att skapa en bild varje dag i ett år – 365 bilder.

Nervös satte jag mig vid datorn och nästa kväll och gjorde den första och la upp på Instagram. En plattform jag just hittat och kollat in. Jag fick snabb många följare som gillade mina bilder. Vilket sporrade mig att fortsätta.
Jag började med att skapa och lägga ut bilderna för min egen skull, för att pusha mig själv med ett positivt budskap. Men märkte snart att även andra hade glädje av dem.

Tillslut var första året till enda och jag hade gjort 365 bilder.

Jag skapade en bild och tackade alla mina följare för all fin feedback och Meddelade att jag skulle ta en paus på några månader. Fick så mycket härlig feedback, ord som att jag skulle bli saknad och att jag var värd en behövlig vila. Och att jag var välkommen tillbaka. Härligt tyckte jag och glade mig över få så fin kritik.

Det är nu över tre år och jag har skapat en bild om dagen, varje dag och kan inte tänka mig att sluta.

Min gubbe sa till mig en dag.
– Så hur länge skall du hålla på med att göra dagens bild?
Svaret han fick, var att jag gör det så länge jag tycker det är kul och.

Gubben grymtade lite.

Och jag förstod honom. Då i början gjorde jag dagens bild på kvällen och kunde blivsittandes hela kvällen. Min man tyckte det var tråkigt. När våra kvällar gick åt att jag satt vid datorn. Vilket inte var vad jag hade tänkt mig.

bilden gick oftast fort, även om jag var trött, eftersom jag tyckte det var så spännande. Men texten var svår att få till. Jag kunde ibland sitta och leta i timmar efter ett budskap på Google som skulle kunna passa till dagens bild. Och det blev allt svårare för varje bild. Att göra bilden på kvällen då jag var trött gjorde ju inte saken bättre.

Så jag bestämde mig för att i stället göra dagens bild på morgonen.

Och det fungerar så mycket bättre. Då jag är pigg och taggad. Förväntansfull och se vad det blir i dag. Nu är jag fri till att umgås med gubben min på kvällarna. Inte alltid eftersom jag ibland när jag jobbar morgonpass eller heldags pass inte hinner får klart dagens bild innan det är dags och gå till jobbet. Då gör jag den när jag kommer hem. Det är därför vissa bilder kommer ut först till kvällen.

Nu vet ni varför. Ifall ni har undrat varför det inte alltid dyker upp på dagen.

Jag har idag bestämt mig för att jag kommer att skapa en bild per dag livet ut eller så länge jag gillar det. Med ev. några pauser i mellan åren på några månader eller veckor.

Det finns nu över 1000 bilder på mitt Instagram och man kan se min utveckling från dag till dag och från år till år och se hur jag som konstnär hittat min stil och är den trogen. Det har varit en spännande resa. Och eftersom jag skriver dagens positiva budskap på engelska så har jag även blivit bättre och bättre på det engelska språket. Det har varit ett positivt sätt att förbättra mina språkkunskaper. En bonus i detta fall.

Varje bild har ett budskap och en story bakom.

Har funderingar på att lägga ut mina bilder på Youtube som ett bildspel. Med ett 30 tal bilder i varje. Har inte riktigt bestämt mig hur jag skall göra. Skall testa och se hur många man orkar se innan man tröttnar. Vad som är lagom. Tänkte mig ett bildspel med skön musik till. Tänkte fråga min musikaliska son om jag får låna hans fantastiska musik att ha i bakgrunden.
Till sist. Ge mig gärna lite feedback om det skulle vara något ni kunde tänka er att titta på i Youtube. Ett antal nya bilder i ett bildspel att se på varje vecka. Veckans bilder. Har även idén att skriva storyn bakom bilden. En kort text att läsa mina tankar om just den bilden.
Ha det gott och ta hand om er, kram Hannele