Digital konstnär - Inredning, konst och Feng shui
Skip to content
Personling utveckling

Städa var så tråkigt…

Innan renoveringen så fick jag verkligen tvinga mig till att städa och plocka undan efter oss i lägenheten.

Reklam och post hamnade på hög och små saker hamnade lite överallt.
jag orkade inte eller rättare sagt så fanns det roligare saker jag ville göra.
Men inte gjorde.
Utan blev sittande framför datorn med mina bilder och mitt skrivande. Eller så kunde jag surfa runt på nätet i timmar på mobilen. Vissa dagar kunde jag sitta hela dagen i soffan och sticka. Se avsnitt efter avsnitt på de serier jag spelat in.
Så städa var något jag undvek i det längst tills dammråttorna rockade i hörnen.

Jag har alltid tyckt att städa har varit tråkgöra.

Även om jag tyckte att det var skönt när det väl var gjort och jag kunde vara stolt över ett slitet men rent hem.
Idag kommer jag på mig själv att gå och små plocka när jag rör mig runt i lägenheten. Tror det har med renovering att göra. Att nu känns det mera motiverande att städa när det har blivit så fint.

Kan ibland undra över varför vi väntade så länge på att få det gjort. Eftersom det på något sätt har fått mig att ändra min känsla för hemmet. För var det bara där jag levde. Sov och skapade. Men oftast var jag bara tacksam över att jag hade tak över huvudet en regnig dag.

Jag tror att det hör ihop med när jag var liten. Att jag inte kände att jag hörde hemma någonstans. När jag inte fick vara en del av familjen.
Jag flyttade tidigt hemifrån för att jag ville ha något eget. Men felet jag gjorde var att jag flydde barndomshemmet och flyttade direkt till någon annans hem.

Jag är idag 60 år och har aldrig bott själv.

Aldrig haft något eget hem som jag kunnat göra till mitt. Undermedvetet har jag nog känt det som att jag är en inneboende och därför inte satt min prägel där jag bott.

Det är dags att ändra på det nu. Jag längtar efter ett hem, inte bara någonstans att bo. Vill skapa något personligt, ett kärleksfullt hem tillsammans med min man, som belyser våra olika personligheter.
Inreda vårt hem till något där vi alla kan trivas. Jag vill känna att här bor jag och här finns allt det jag älskar omkring mig. Inte bara saker utan också mina nära och kära.

Förr ville jag bara flytta, fly från vår slitna lägenhet.

Tapeterna var så skitiga och utslitna sen vår katt Kasper rev sönder tapeterna och i pojkarnas rum var tapeterna så gamla och torra så de lossnade från väggarna. Inte fräscht alls.

Alla har vi något som tynger i oss. Kanske en skräplåda eller ett skåp där allt det där som vi inte vet vad vi ska ha det till hamnar. Och det gnager i bakhuvudet. Vi får tåligt samvete för att vi inte tar itu med det.
Jag trodde inte att det påverkade mig så mycket som det gjorde. Men det fanns där och det fick mig att må dåligt. Det där ville jag nu ta tag i och bestämde mig för att börja i köket. Rensa och slänga allt vi inte använde. Sådant som bara stod och tog plats och dammade igen.

Så jag bestämde att i morgon ska jag ta tag i köket. Vad som än händer, även om jag inte känner för det.

Nästa morgon när jag vaknade suckade jag tungt och våndades. Hela höftpartiet hade låst sig och jag kom knappt ur sängen. Det värkte fast jag satt still. Jag vet att jag har en höft som låser sig ett par gånger om året. Ärligt talat så är det inte så konstigt om höften blivit lite sliten av sju graviditeter.

Men i alla fall.

Jag vägrade att låta höften stoppa mig nu när jag bestämt mig. så jag tog en värktablett, tog två och stel som en pinne tog jag tag i och rensade ut i lådor och skåp tvättade av både inuti och utanpå, överallt där jag kom åt.
Det blev så att jag kasserade massor… efter 6 timmars slit stod nu flera pappåsar med gammalt kantnött porslin och repiga glas på golvet i vårt tomma kök. Utnötta bestick hamnade även dom i påsarna tillsammans med gamla plastbunkar och glasburkar.
Stolt såg jag på de välfyllda påsarna och ringde gubben och berättade att nu har jag rensat och vill kasta allt onödigt. Han känner mig och när jag väl tar tag i rensandet då ryker mycket och det vet han.
Vänta med det snälla tills jag kommer hem, sa han smått oroligt. Han ville gärna gå igenom det jag ratat och sen hjälpa till att bära ner till soprummet.

Påsarna blev stående i köket i två dagar innan de slängdes.

Nu är det några dagar sen. Höften är bra igen. Det brukar oftast bara hålla i sig i tre dagar. så det står jag ut med och med värktabletter tar jag mig igenom dagarna.
Under renoveringen så ställde vi matbordet i hallen för att ha någonstans att äta. Och än i dag står det kvar där. Vi trivs och sitta där.

Min mormor hade ett väldigt litet kök i sin femma hon bodde i och ett tillhörande mat rum. Jag förstod aldrig meningen med att ha det uppdelat.
Nu förstår jag. Det känns skönt och mer harmoniskt när man kan sitta och njuta av maten utan att se röran i köket efter att ha lagat en god middag.
Så vi kommer att bli kvar i hallen tills vidare. Frågan är vad vi nu skall göra med vårt stora kök. Det känns väldigt tomt där nu. Men det får bli något att fundera över senare.

För det är dags för ännu ett hemskt projekt.

Vår lilla toa. Det som nu används som förvaringsplats. Det går inte ens att gå in där. Så att rensa där bestämde gubben och jag att vi skulle ta itu med på söndag när vi båda är lediga. Så jag återkommer med före och efter bilder på söndag kvällen.
Till dess ta hand om er / Hannele

Personling utveckling

Före och efter bilder… lilla toan

Nu var det gjort med före och efter bilderna här är de

Vi har rensat ur lilla toan.
Det vi behöver göra nu är att köpa en toalettsits så den går att använda. Den som fanns där när vi flyttade in gick sönder och vi brydde oss inte om att köpa en ny.
Så därför blev det så att lilla toan blev en förvaringsplats för allehanda skräp. Vi slängde det mesta där inne. Mest tomkartonger som jag sparat på. Där fanns även flera påsar med kläder som vi tänkte gå i väg med till klädinsamlingen.

Visste du att våra insamlade kläder stjäls på nätterna!

Jag blev riktigt ledsen här om kvällen när jag fick veta det i uppdrag granskning.
Tänk att det finns dom som åker omkring på nätterna och tömmer våra insamlingslådor på kläder för att sen sälja dem i secondhand butiker utomlands?
Vad är det för människor som tycker sig ha rätt att ta det som är vårt och som är för behövande.
Ärligt talat så tvekade både jag och min man en bra stund på om vi skulle ta våra pappåsar kläder till insamlingslådan.

Kan du tänka dig butiks ägaren var helt ovetandes, pyttsan!

Kom igen! Självklart visste han, men vill inte avslöja sig i tv.
Med det nekande svaret la han på luren och svarade inte mer när det ringde upp igen.
Om han nu inte visste, varför bommade han då igen butiken och släckte ner hemsidan, när det svenska tv teamet åkt? Bara för att sen några veckor senare när det var lugnt öppna igen. Och folk köade för att få komma in och fynda.

Visst är det tråkigt, när stora ligor skor sig på dem som är i stort behov av kläder och annat. De har ingen tanke på att de stjäl både från dom som vill hjälpa och från dem som hjälpen är till för.
Vissa har inga skrupler alls utan tänker bara på sin egen vinning. Utan tanke på att andra kanske har det knapert och behöver stöttning i livet.
Vi tog i alla fall  våra kläder till insamlingslådan och förhoppningsvis så hamnar de hos bättre behövande.

Jag jobbade på Emmaus.

När jag jobbade på Emmaus så var vi flera som stod vi sorterings borden. Öppnade säckar och hällde ut på borden framför oss för att sortera dem i stora vagnar. Det som var trasigt åkte i sopporna och det som var fint nog att säljas i butiken lades åt sidan. Det var perfekt när barnen var små. Eftersom jag som anställd hade möjlighet att köpa de kläder som barnen behövde för en billig peng.
Resterande kläder packades för frakt i containrar till andra kontinenter. Jag jobbade även i butiken en gång i veckan. Där de finare kläderna och prylarna såldes för att hålla verksamheten igång. Även överskott gick till välgörenhet.
När man jobbat på Emmaus i två år så fick man erbjudande om att få resan betalt och åka ner till mottagarlandet och se var kläderna hamnade. Jag såg framemot att få åka när tvåårsdagen närmade sig för mig.

Men så blev jag med barn med min yngsta dotter så det blev ingen resa för min del.

Och strax där efter så flyttade jag med familjen ner till Katrineholm. Där började jag på Alu efter barnledigheten och efter det in på kunskapslyftet.
Det var där min resa till den jag är idag började…

Men det är en helt annan historia.

Tillslut vill jag bara säga att toan blev fin och mitt samvete rent. Att rensa ut både skräp och prylar är befriande.
Trädet som syns på väggen pysslade jag och sonen ihop av kartong en helg när han var och hälsade på. Vi vart riktigt nöjda. Tråkigt nog så har några grenar gått sönder av skräpet som stuvades in. Vi får se till och laga det nästa gång han kommer…
Men först nästa projekt. Min garderob som skall vår rensas.

Ha det gott och ta hand om er / Hannele

Dagens tankar

Kanske finns min konst hos dig?

Hej

Nu var det några veckor sen igen. Tiden går så fort, dagarna flyger i väg. Egentligen vet jag inte vad jag skall skriva om idag. Men kände att jag behöver sätta mig ner och skriva några rader, ett utkast.

Kom här om dagen på detta med att tiden går så fort genom dagens bild. Det är på dom jag ser att dagarna går och åren framför allt. Jag är ju nu inne på femte året med dagen bild och år 2022 är snart slut. Jag tycker det fortfarande är kul och längtar till att göra dagens bild. Ser framemot med spänning för att se vad det blir idag. Ibland går det lätt ibland får jag kämpa lite extra. Men det allra svåraste är att få till en text som passar. Efter ca 1500 bilder så blir det allt svårare att hitta en text, utan att upprepa mig allt för mycket. Det har hänt att jag gjort dagens bild snabbt men sen suttit i timmar för att hitta de rätta orden till.
Har många gånger tänkt att jag kanske skulle ta och skippa texten. Frågade en av mina barn om råd.

Men detta var svaret jag fick av min son:
– Det är ju du, text och bild de hör ihop.

Och det är ju sant.

För när jag började med att göra mina digitala bilder för över 20 år sen så var det jag gjorde direkt. Skrev en text till som var titel på bilden. Så texten har liksom alltid funnits där.
Och på Instagram är det texten jag förmedlar till mina följare som förstärks av bilden eller kanske tvärtom. Jag gillar i alla fall att göra dagens bild och ge lite energi och pusha andra och stöd i vardagen. Men framför allt till mig själv. Jag fastnar så lätt i att, inget blir gjort, gör det imorgon eller orkar inte och bara låter tiden gå.

Att ha för många val gör det svårt att välja.

Det är inte många som köper print av mig men, många gillar bilderna. På något sätt kan jag förstå det eftersom det är många, hur ska man kunna välja en? Det är svårt även för mig. När det ska väljas bilder till utställningar och dylikt. Har länge funderat på att göra en kalender men, ger upp när det ska till att väljas 12 bilder av 1500st. Helt omöjligt. Men min man sa något igen här om dagen. Han har sagt flera gånger under dessa fem år då jag lagt ut dagens bild på Facebook och Instagram.
Han sa:
– Så länge du ger bort dina bilder grattis på sociala medier så vem som helst kan ladda ner dem, kommer du aldrig att få något sålt.!

Kanske är det så.

Jag vet inte. kanske finns mina bilder på någons vägg utan att jag vet om det. Kanske finns mina bilder nerladdade på datorer och telefoner som bakgrunder och dylikt. Visst kan det vara så.
Men vet du. Det är okej. Det är ju det jag vill, att alla som vill ha någon av mina bilder ska ha en. Självklart vore det trevligt att sälja och kunna leva gott som digitalkonstnär och sluta mitt jobb. Men det är svårt att leva som konstnär idag. Det finns så många duktiga och kreativa människor och så mycket hjälpmedel och material till att göra konst, och framför allt videos där det lärs ut hur man på ett enkelt sätt kan göra sin egen konst för att pryda väggarna hemma eller ge bort. Så om jag tänker efter så finns det stora möjligheter att skapa sig en inkomst när man är kreativ.

Men…

Jag skulle behöva en mentor. Jag är så dålig på allt det där andra, den ekonomiska business biten. Hade varit skönt att ha någon som ta hand om all det andra runt omkring. Försäljning, reklam och spridande av mina bilder, på olika plattformar och webb-shopar som typ Zazzle, där bilderna går att tryckas på produkter. Och jag skulle då kunna fokusera på att bara skapa.

Och en annans sak.

Det här kan låta konstigt, men när jag har gjort en bild och lagt ut den på någon plattform så är den inte längre min. Visst jag har skapat den men så fort jag släppt den för världen så tillhör den inte mig längre. Jag vet var denna bisarra tanke kommer ifrån och jag har skrivit om det förut, tror jag.
Det kommer ifrån att jag var på kryssning med min mormor, jag var tio år och satt i lekrummet och ritade vilket jag alltid gjorde, ritade eller läste. Men i alla fall jag hade ritat en fin teckning som jag var riktigt stolt över och sprang till min mormor för att visa den.

Mormor tittade på teckning länge och väl.

Så log hon, tittade upp på mig där jag stod med ett stolt leende. Men så rynkade hon på ögonbrynen och sa med barsk röst.
– Hannele var snäll och gå tillbaka och lägg den här där du hittade den.
Då som tioåring blev jag riktigt ledsen och försökte få henne att förstå att jag hade gjort den, men hon envisades med att tala om för mig att det är fult att be om beröm för något man inte har gjort och tvingade mig att gå tillbaka till lekrummet och lämna min teckning där. Så jag gick tillbaka och lämnade den där.
– Hmmm…. Tufft!!!

Nu blev det väldigt lång text idag, fast att jag när jag satte mig ner inte visste vad jag skulle skriva om. men så är det för mig. Jag älskar att skriva. Men ändå så kommer jag mig inte för att sätta mig ner och göra det. Kanske för att jag vet det, att jag inte kommer att kunna sluta när jag väl har börjat skriva.
Men jag slutar nu.

Ha en fin dag och ta hand om er/ Hannele

Personling utveckling

Nya misstag föder nya erfarenheter

Idag tänkte jag berätta lite om mina bilder och varför jag gör dem

Eftersom jag hamnade i en djup depression skapade jag ingenting på många år. Jag ville men orkade inte eller kände inte för det.

Så en dag satte jag mig vid datorn och hittade en mapp med bilder jag sparat på datorn. Det var en fil som hade fått namnet ”Inspiration”. Jag öppnade den och kollade på alla dessa fina bilder. Så spännande och helt underbara. Så coolt var ord som for igenom mitt huvud. Självklart blev jag sittandes i timmar och bara förundrades över dessa fanatiska konstverk.
Jag kände mig smått avundsjuk, på konstnären och önskade att jag också kunde skapa sådana fina bilder. Eftersom de var helt i min stil.

Så plötsligt slår det mig att det är mina egna bilder jag fascinerats över.

Ibland när vi inte tror på oss själva så kan vi inte se det vi själva gjort och ta till oss det. Jag har alltid trott på mina bilder men inte på mig själv. Så därför så när jag gjort en bild klar så är den inte längre min. Tillhör inte mig.
Jag vet att jag skrivit om det är förut men tar upp det igen för det är så viktigt att förstå, att även om jag älskade att rita och skapa så gjorde jag inte det på grund av att jag inte trodde på mig själv och tyckte inte jag var bra nog. Och det att jag vart anklagat för att ha ljugit.

Jag vet vilken händelse den övertygelsen kommer ifrån. Och idag har jag förändrat den övertygelsen.
Jag var runt 10-12 år och hade ritat en jättefin teckning som jag var stolt och ville visa upp den.
Vilket jag gjorde och till min besvikelse så blev jag anklagat för att ha snott teckningen och nu ville ha beröm för något jag inte själv hade ritat.
Det var i den stunden min övertygelse skapades att det jag ritat är inte mitt. Mina bilder är inte mina.
Idag ser jag det som beröm.

Ärligt talat så var det, Det bästa beröm jag kunnat få.

Tänk att lilla jag hade ritat något som ingen trodde att jag kunde. Det var så häftigt tycker jag idag. Men då vart jag så ledsen.

Så den dagen då jag satt och kollade på mina gamla bilder på datorn, så bestämde jag mig för att ge mig själv en utmaning.

Att skapa en bild varje dag i ett år – 365 bilder.

Nervös satte jag mig vid datorn och nästa kväll och gjorde den första och la upp på Instagram. En plattform jag just hittat och kollat in. Jag fick snabb många följare som gillade mina bilder. Vilket sporrade mig att fortsätta.
Jag började med att skapa och lägga ut bilderna för min egen skull, för att pusha mig själv med ett positivt budskap. Men märkte snart att även andra hade glädje av dem.

Tillslut var första året till enda och jag hade gjort 365 bilder.

Jag skapade en bild och tackade alla mina följare för all fin feedback och Meddelade att jag skulle ta en paus på några månader. Fick så mycket härlig feedback, ord som att jag skulle bli saknad och att jag var värd en behövlig vila. Och att jag var välkommen tillbaka. Härligt tyckte jag och glade mig över få så fin kritik.

Det är nu över tre år och jag har skapat en bild om dagen, varje dag och kan inte tänka mig att sluta.

Min gubbe sa till mig en dag.
– Så hur länge skall du hålla på med att göra dagens bild?
Svaret han fick, var att jag gör det så länge jag tycker det är kul och.

Gubben grymtade lite.

Och jag förstod honom. Då i början gjorde jag dagens bild på kvällen och kunde blivsittandes hela kvällen. Min man tyckte det var tråkigt. När våra kvällar gick åt att jag satt vid datorn. Vilket inte var vad jag hade tänkt mig.

bilden gick oftast fort, även om jag var trött, eftersom jag tyckte det var så spännande. Men texten var svår att få till. Jag kunde ibland sitta och leta i timmar efter ett budskap på Google som skulle kunna passa till dagens bild. Och det blev allt svårare för varje bild. Att göra bilden på kvällen då jag var trött gjorde ju inte saken bättre.

Så jag bestämde mig för att i stället göra dagens bild på morgonen.

Och det fungerar så mycket bättre. Då jag är pigg och taggad. Förväntansfull och se vad det blir i dag. Nu är jag fri till att umgås med gubben min på kvällarna. Inte alltid eftersom jag ibland när jag jobbar morgonpass eller heldags pass inte hinner får klart dagens bild innan det är dags och gå till jobbet. Då gör jag den när jag kommer hem. Det är därför vissa bilder kommer ut först till kvällen.

Nu vet ni varför. Ifall ni har undrat varför det inte alltid dyker upp på dagen.

Jag har idag bestämt mig för att jag kommer att skapa en bild per dag livet ut eller så länge jag gillar det. Med ev. några pauser i mellan åren på några månader eller veckor.

Det finns nu över 1000 bilder på mitt Instagram och man kan se min utveckling från dag till dag och från år till år och se hur jag som konstnär hittat min stil och är den trogen. Det har varit en spännande resa. Och eftersom jag skriver dagens positiva budskap på engelska så har jag även blivit bättre och bättre på det engelska språket. Det har varit ett positivt sätt att förbättra mina språkkunskaper. En bonus i detta fall.

Varje bild har ett budskap och en story bakom.

Har funderingar på att lägga ut mina bilder på Youtube som ett bildspel. Med ett 30 tal bilder i varje. Har inte riktigt bestämt mig hur jag skall göra. Skall testa och se hur många man orkar se innan man tröttnar. Vad som är lagom. Tänkte mig ett bildspel med skön musik till. Tänkte fråga min musikaliska son om jag får låna hans fantastiska musik att ha i bakgrunden.
Till sist. Ge mig gärna lite feedback om det skulle vara något ni kunde tänka er att titta på i Youtube. Ett antal nya bilder i ett bildspel att se på varje vecka. Veckans bilder. Har även idén att skriva storyn bakom bilden. En kort text att läsa mina tankar om just den bilden.
Ha det gott och ta hand om er, kram Hannele

Personling utveckling

Pengar ett nödvändigt ont…

Först och främst vill jag förtydliga det jag skrev om i förra inlägget.

I syfte att visa på att det är våra övertygelser och det vi tror på som stoppar oss. Och att visa händelser och personer i vårt liv har påverkat oss. Oftast sitter det djupt rotade i oss redan från barnsben.
Det är därför vi kämpar med att förändra dem. Att medvetet försöka ändra på en trosuppfattning är kämpigt eftersom den oftast finns i vårat undermedvetna.
Det är därför vi går på autopilot och styrs av våra triggers.
Det som finns lagrat i oss från en ung ålder påverkar hur vi ser på oss själva och hur vi reagerar och agerar och varför vi undviker vissa saker. Vi behöver söka svaren till vad som får oss att tro på det vi tror är sant och hur det triggar oss.

Nu menar jag inte att man ska gräva i smärtsamma minnen.

Nej det är absolut inte tanken. Menar att försöka hitta vilka händelser och ord som du hörde och tog till dig som sanna och som formade dig till att reagera som du gör.

Med detta i åtanke ska jag ta mig själv som exempel.
Vad som var min övertygelse om pengar.
Pengar har varit ett gissel i hela mitt liv. jag trodde mig inte vara värd att ha pengar, tjäna pengar och att det var något som försvinner.
Varje gång jag fick lön eller fick pengar i min hand så triggades behovet att jag måste handla upp dem, köpa något, för annars försvinner de.

Så var ifrån kom den triggern.

Jag vart tvungen till att gå tillbaka till den allra första gången jag kom i kontakt med pengar och insåg att det fanns en viktig händelse när jag var 6år som format min övertygelse om pengar.
Så detta var vad som hände.

Någon gav mig pengar, hela 300kr. Och jag vart så glad. Det var mycket pengar då i slutet av 1960-talet. Jag pussade på dem och älskade dem, ville spara dem. Så jag gömde dem under kudden. När jag la mig så kände jag glädjen över att ha dem där under kudden och att det var mina, mina allra första pengar.
Dagen efter så sa den som jag fått pengarna ifrån att jag måste ge tillbaka dom och de slets ur min hand. Och fick höra att de inte var mina. Att jag inte var värd så mycket pengar.

Så vad lärde jag mig av detta som 6 åring.

Påståendet: Det är inte dina pengar och du är inte värd att äga så mycket pengar.
Min Övertygelse blev: Jag är inte värd att äga mycket pengar.

Så jag har genom hela livet jobbat och slitit för små pengar, en liten lön. Inte strävat efter att utbilda mig för att få en högre lön, eller tagit mig tid att lära mig, hur man kan få en inkomst som ger mer än att överleva.
Handlingen som gjordes mot mig: Pengarna togs ifrån mig.
Min övertygelse: Att det är okej att ta andras pengar.

Lärdomen: Blev att Jag lärde mig att det är okej att handla på avbetalning och sen skita i att betala vilket resulterade i att jag hamnade i skuld och kronofogden knackade på dörren. Rena Lyxfällan alltså.
Och triggern: Så fort jag fick pengar kände jag samma glädje som när jag var liten när jag fick lön och samtidigt rädslan över att de skulle tas ifrån mig. Så jag kände en stark lust till att göra mig av med dem så fort jag kunde innan de försvann.

Så vad det lede detta till för trosuppfattning i mig…

Jo att så fort jag hade pengar i min hand så triggades behovet att shoppa. Pengarna rann som vatten genom mina fingrar.
Så jag har hela livet handlat i enlighet med min övertygelse och sett till att det jag lärde mig blev sant.
Att pengar försvinner.

Så vad behövde jag göra.

Ärligt talat så var jag var helt enkelt tvungen att lära den lilla tjejen att hon var värd att ha pengar och att det inte försvinner av sig själv. Framför allt få henne att se sambandet, att idag är hon i dag som vuxen gör av med dem.

Med det 7-stegsprogram jag utvecklat har jag nu jobbat igenom, för att ändra den övertygelsen.
Övertygelse om att jag inte var värd att ha pengar, och mycket pengar.
Det är inte längre sant. Och att jag kan ha dem kvar. För de tas inte bara ifrån mig.
Jag hittade sambandet med att det är jag själv som uppfyller profetian om att de bara försvinner.

Idag MÅSTE jag inte köpa något så fort lönen kommer.

Alla har vi en massa övertygelser som vi tror är sanna som styr våra beslut och hur vi reagerar och agerar, som vi fick lära oss från barnsben.
Som sagt innan. Jag fick tidigt lära mig att jag inte var värd att ha pengar och inte mycket av dem och inpräntades även med dessa åsikter om pengar:

”Man måste jobba hårt för att få till brödfödan ”
”Att inte sukta efter mer än du behöver”
”Vi i vår släkt har alltid varit fattiga”
”Rika är snåla, själviska och tänker bara på egen vinning”
” Om jag strävar efter mer än jag behöver, blir någon annan utan”
”Pengar är ett nödvändigt ont”
”Tänk vad livet skulle vara skönt om pengar inte fanns”
”Jag hatar pengar”

Framförallt så var den sista meningen, så viktig i mitt fall!

Eftersom jag inte gillar pengar så kommer jag inte heller att sträva efter att få mer än att jag klarar mig nästa lönecheck.
Dessutom, så finns fortfarande den där triggern inom mig, som oväntat kan blossa upp igen, om jag inte tänker mig för. Viket i sin tur gör att livet alltid kommer att var en kamp om pengar som jag egentligen inte vill ha. Men å andra sidan behöver och längtar efter att få i slutet av månaden. Man vrider och vänder på dem de sista dagarna i månaden, lever snålt och när sen lönen kommer så vill man unna sig. Vilket resulterar i en evig negativ cirkel som jag nu aktivt behöver förändra och vara medveten om.
Och det går att förändra.
Blir det lätt – Nej!
Kommer det att gå fort – Nej!
Men så värt det. Om det nu är det man vill.

Tills sist vill jag säga att…

Jag är skuldfri idag och det känns så skönt att jag tog tag i det. Har i dag min egen tro på vad jag tycker om pengar. Har lärt mig att ta bättre hand om min ekonomi och insett att det är mitt ansvar att se över hur jag spenderar de pengar som jag tjänar.

Ha det gott och ta hand om er/ Hannele

Personling utveckling

Därför bör alla älska livet

I söndags när jag skrev dagens tack och mina morgonsidor så vart det väldigt känslosamt.

Tänkte jag skulle visa er det. Jag skriver om det här så det blir läsligt. Eftersom det ibland är svårt att tyda mina kråkfötter.

Jag skrev mina tack som jag gör varje morgon. Det som gjorde mig känslosam var när jag skrev mina morgonsidor. Jag skrev som vanligt om vad jag ville med denna dag och vad som var viktigt för mig idag.

Så plötsligt dyker Anna upp från ingenstans och lägger sig i min text

Ärligt talat så vet jag inte varifrån hon kom, men jag skrev om henne. Anna som lever i bubbla, ett glashus mitt på torget. Hon som känner sig utsatt och instängd i sina egna värderingar och rädslor. När jag skrev om hur hon står stilla med ena handen tryckt mot den kalla glaset och ser ut över det livliga torget brast något inom mig och jag grät så stor jag är. Jag lät tårarna rinna fritt ner för mina kinder. Det jag kom till insikt om var att jag själv hade stängt in mig, och betraktade välden genom en tunn skiva av glas. Rädd för allt och alla. Rädd för att leva.

Efteråt när jag torkat tårarna fylldes jag av en enorm tacksamhet för livet och en stor kärlek till mig själv.

Jag förstod att jag nu hade skalat av ännu ett lager av självförakt och förlåtit mig själv ännu en gång.
Ni som följt mig vet att jag nu kommit en bit på väg, jag har tagit mig ur mitt fängelse och ser på världen med nya nyfikna ögon. Rädslans glasväggar har jag raserat bit för bit. Men har ännu fler kvar. Trots att jag vet att rensa sig själv från sina rädslor och gamla trosföreställningar är en smärtsam process. Så gör jag det med glädje och tillförsikt över att det är en början till något nytt och omvälvande. En process jag behöver gå igenom flera gånger för att skala av mig lager efter lager för att till slut ta mig in till kärnan, till mitt rätta jag.

Varför?

Varför, skall jag utsätta mig för det igen kanske ni undrar. Räcker det inte med en gång. Visst ibland gör det, det. Men om man har som jag lager på lager av dåliga erfarenheter och falska övertygelser så tar det tid att ta sig igenom alla falska trosföreställning om vem jag tror att jag är. Vad jag kan och inte kan och vad jag får och inte får göra.

Det är som när man rensar sin garderob.

Man gör en stor rensning och ger bort eller slänger mycket av det man inte längre vill ha. Men så är det dom där, kanske bra och ha kläderna, de där som man haft i många år, de som har något minne över sig. Och de där som kanske en dag när jag…
Det är de svåraste att rensa bort de som är kopplade till ett minne, en känsla, positiv eller negativ. De smärtsammaste är de allra svåraste då man tycker att.
”Dem har jag haft och lidit av så länge så de sparar jag. De är ju en del av mig”

Att rensa sig själv från de negativa trosföreställningarna om sig själv och världen är svårt.

Men så värt det. Som sagt jag har gått igenom det en gång och behöver ta det en gång till och det blir faktiskt lättare och lättare för varje gång. Och som då i söndags då grät jag befriande tårar av kärlek till mig själv och livet. Att våga slänga bort sitt gamla jag för att ge plats för en bättre version av sig själv kan kännas skrämmande.
Jag menar inte att man ska glömma bort varifrån man kommit och alla goda minnen. Utan menar att rensa bort det som inte längre passar, som blivit föråldrat och som inte längre gagnar en.

Jag träffade min fanatiska väninna idag. Vi fikade och pratade om allt och ingenting. Så härligt att träffas igen efter 2 år. Efter vårat fika vandrade vi ner mot Kreatima en konstnärsbutik. På vägen utbrast hon högt.
– Åh, vad jag älskar att få njuta av stan igen.

Så vände hon sig mot mig undrande. Vågar du gå med mig som uttrycker mig så högt att andra reagerar och ser efter oss.

– Självklart vågar jag det, sa jag och stannade till.
Jag sträckte upp händerna i skyn och hojtade högt och tydligt där vi stod på trottoaren

– JAG ÄLSKAR LIVET!!!

Folk stannade till och jag kunde ju inte undvika att se att folk hajade till och såg efter mig när vi fortsatte vägen fram.
Jag kände en enorm befrielse. För jag brydde mig inte. De förbipasserande fick tycka vad det ville. Jag var bara så glad att jag vågade. Så härligt det kändes att bara få släppa taget och få ur sig all glädje som bubblade över. Livet är så skört och så kort…

Kram och ta hand om er / Hannele

Personling utveckling

Allt löser sig det omöjliga tar bara längre tid

Det som jag är stolt över idag är att jag ej fick panik. Inte ens orolig

Jag brukar skriva i bloggen och lägga ut på måndagar. Men jag hade problem med datorn som hängde sig. Filen ”dagens bilder” som jag jobbade i och skapade dagens bild försvann när jag startade om datorn. Den hade blivit en temp- fil som jag ej kunde öppna.

Jag tog det lugnt och ringde upp en av mina söner som hjälpte mig. Vi lyckades få tillbaka filen igen så jag kunde fortsätta jobba.
Jag är så tacksam för det. Tack min son för hjälpen.
Det hade ju varit synd om alla årets bilder hade varit förlorade. Nu finns ju bilderna kvar som jpeg-filer och på Instagram. Men ändå.
Både min man och sonen har tjatat på mig att jag borde spara bilderna i ett moln eller på en extern hårddisk ifall det händer att datorn kraschar. Jag skall se till att göra det. För det vore synd om alla mina bilder jag nu skapat i 3 och ett halvt år försvann. Det är över 1000 bilder.

Livet kom emellan

Tänkte att jag skulle skriva i går tisdag. Eftersom det inte blev av i måndags. Men så fick jag hoppa in på jobbet då en i personalen var sjuk. Så blev inget skrivande som jag tänkt. När jag jobbar kväll så är jag inte hemma förrän klockan 23:00 och då är jag för trött för att skriva i bloggen.
Jag skriver ju tack och kvällssida innan jag lägger mig varje kväll och orkade knappt det. Kom på mig själv att somna till flera gånger. Så det tog nästan en timme att skriva klart.
Jag upprepade denna mening för mig själv medan jag tvingade mig att hålla mig vaken:
Jag slutar inte när jag är trött, jag slutar när jag är klar.
Man kan ju tycka att det borde gälla bloggen också men där behövs mer tankeverksamhet. Så det hade aldrig blivit bra. Det blir ett kort inlägg i dag.
Ville som mest förklara varför det ej blev något inlägg i måndags.
Ha det gott och ta hand om er. Hannele

Personling utveckling

Nu var det längesen…

Hej

Nu var det längesen, flera månader faktiskt. Och jag har tänkt mycket på bloggen och att skriva. Men det har inte blivit av.

Hade också tänkt fortsätta med att lägga ut övningar till er. För jag tyckte det var kul och hoppas på att ni också fick ut något av det. Det kommer…

Det har hänt mycket. Och mycket på gång.

Jag var med på en utställning i Malmö och behövde fokusera på det. Hade beslutångest med vilka bilder som skulle vara med.  en bunt med bilder i pärmar. och hade också tänk ha med ett bildspel som skulle visas på väggen, eftersom mina bilder passar sig bäst digitalt, men det han jag inte med.

Men jag hade med mig Montage bilder.

Montage är bildens delar som jag printat ut från datorn och sen bygger upp bilden igen i en ram. Montage bilderna jag gör finnas i begränsad upplaga, endast 7st.

Gjorde även 3st. 3D bilder, som jag byggde upp med rörliga delar. Dom var roliga att göra och det kommer jag fortsätta skapa. För de var populära och gillades av många. 3D-bilderna gör jag endast en unik bild. Och jag använder mig mycket av återvinningsmatrial och delar som finns i vår omgivning, som blompinnar, delar till persienner, lock och korkar, sand, kartong, mjölkkartonger och burkar av alla de slag. Allt möjligt jag hittar som passar. Och det är riktigt kul. Kommer snart att visa hur det ser ut.

Alla mina bilder kan köpas som print, montage och som 3D-bild.

Montage och 3D-bilder gör jag efter beställning och har en leveranstid på 3 veckor. Något räkna med om man behöver en till ett speciellt datum.

Nu är jag på G med en förverkliga en gammal dröm.

Att göra 3D-bilder av mina digitalbilder i återvinningsmatrial är en gammal dröm som jag haft i många år som jag nu börjat förverkliga i och med denna utställning.

Jag funderar även på att starta en studiecirkel. Har tagit kontakt med ett studieförbund. om det blir av så kommer vi där att jobba med att skapa bruksföremål, konst, även kort och album. Gåvor att ge bort. Även göra om och snygga till loppisfynd.

Här är några bilder på det jag gjort och kan visa hur man gör. men vi börjar smått och lätt. innan vi tar oss ann de mer avancerade allt eftersom.

Här är kistan ja gjorde till min son när han fyllde 40 år. fyllde den med saker 40 saker. Både köpt och skapat saker som symboliserar minnen och händelser från hans liv. (Tror jag visat den oxå tidigare.)

Jag har lådvis med CD-fodral.

Förtillfället jobbar jag mycket med CD-fodral. Som jag skapar lådor, bord och små möbler av. Tror jag tidigare har visat bordet jag gjorde av CD—fodral. Men här är den igen. För dig som inte såg den.

Den var riktigt rolig att göra och fick en beställning av min granne på 2st som jag gjorde. Och jag gör gärna fler. För det var riktigt kul.

Så, just nu har jag mycket att göra att skapa till ett visst datum. Bilder kommer.
Så min kurs i personligutveckling får vänta till nästa år.
Kommer att skriva om annat, så vi ses snar igen.
Ha det gott och ta hand om er. Hannele

Personling utveckling

Förlåt Farmor…

Idag tänkte jag säga förlåt till min farmor som var mitt allt varje sommar som liten.

Jag skrev alltid ett brev till henne när skolorna slutade och berättade att nu kommer jag och fick hjälpt med att skriva på finska.
Varje gång när jag kom till henne så hade hon lagar min älsklingsrätt, kålpudding och köpt lördagskorv till frukost pålägg.

Hon tog hand om mig älskade mig och var där för mig.

Jag levde i minnet av den kärleken jag fick på somrarna hos henne, för att stå ut hela den långa vintern tills det blev sommarlov igen.

Jag reste själv med kryssningsbåten…

Från det att jag blev 11 år åkte jag själv med fartygen till åbo där jag sen tog bussen till Lahti. En resa på drygt fyra timmar innan jag i Lahti kunde byta till bussen till Soramäki.
Jag minns än idag hur lyckligt förväntansfull jag var när bussen närmade sig där min farmor bodde och blev smått besviken varje gång snabbussen rusade förbi. Jag visste ju det att bussen inte stannade där utan att jag vart tvungen att hålla mig tillås tills vi ankom till Lahtis busstation jag kunde byta till buss nr 9 till Soramäki.
Det hände ibland att det var en snäll busschaufför som släppte av mig vid Soramäkis busshållplats.
Då rusade jag på snabba fötter glad och förväntansfull på grusvägen förbi lanthandeln och in på gården till farmors hus. Rusade in i hennes väntande famn. Njöt av hennes varma omfamning och mitt hjärta fylldes av kärlek och trygghet.

Som jag skrev så började jag åka ensam som 11 åring med båten över havet till Finland.

Jag packade min resväska med skräckblandad glädje och förväntan. Nervös steg jag på båten den där första gången och kände mig väldigt liten och utsatt. Ensam åt jag av min medtagna matsäck och sov i trappen med bara en liten ylle filt som skydd på nedre däck där det var någorlunda lugnt.

Jag har funderat på att det att jag så tidigt fick tillåtelse att åka själv. Ja skulle aldrig idag ha skickat mina barn över havet på en kryssningsbåt ensam som 11 åringar även om det hade velat det. Nu hade jag tur som aldrig blev utsatt för något brott. Så tacksam för det. Tack

Jag älskade mina somrar som barn.

Någon frågade mig för ett tag sen om vi använde björkris i bastun.
Ja! det gjorde vi.
Minns med glädje våra promenader i skogen då vi plockade björkris. Något vi barn tidigt fick lära oss var hur man binder en björkruska till bastun. Lördagens bastubad som var veckans höjdpunkt.
Då i början av 1970-talet så hade farmor ej vatten i kran. Utan jag hjälpte gärna till att pumpa upp vatten från brunnen som farmor sen bar hinkvis in i bastun. Efter timmar med kånkande av vatten och när hon fyllt på med ved så var det äntligen dags att basta. Barfota sprang vi över det fuktiga gräset i kvällningen till det lilla uthuset som låg vägg i vägg med vedboden och utedasset.
Efteråt satt vi varma och rena i hammocken tätt intill varandra och åt mackor med lördagskorv och drack varm choklad. Medan vi gungade sakta, sjöng hon för mig med sin milda och röst ”psalmen staden ovan molnen”

Önskar att jag vårdat de minerna mer idag.

Jag skrev att jag ville säga förlåt. Be om ursäkt för att jag övergav min farmor.
Det slog mig häromdagen när jag kom att tänka på henne att jag hade suddade ut alla mina minnen av Finland och alla de lyckliga somrarna med farmor och mina kusiner. Övergav henne när jag blev vuxen nog att gifta mig. När jag gifte mig som 18 åring, så slutade jag åka till henne. Glömde bort att hon fanns.
Hur kunde jag vara så självisk och otacksam att jag bara övergav henne när jag inte längre behövde hennes kärlek och trygghet.

Hon måste ha undrat vart jag tagit vägen och varför jag inte kom och hälsade.

Jag skrev inte ens några brev. Trots att vi flitigt brevväxlat under vinter månaderna i vänta på sommarlov och tills vi kunde ses igen. Min Farmor måste ha blivit ledsen och känt sig sviken. Så grymt gjort av mig att bara tänka på mig själv.

Tårarna rinner ner för mina kinder nu när jag skriver detta.

Så ledsen nu när jag minns alla dessa underbara somrar när jag tog hennes kärlek förgiven och hur grymt jag övergav henne. Och hur dum jag var som inte bevarade minerna i mitt hjärta, utan undvek att tänka på allt som hade med Finland att göra när jag blev vuxen. Jag önskar att jag hade tagit mig tid att åka och hälsa på henne en sista gång och säga förlåt och berätta för henne hur mycket hon betydde för mig, innan det var för sent.

Hon var här i Sverige på besök en gång när jag var runt 25 år.

Då kände hon inte i igen mig. Visste inte vem jag var och det gjorde mig förtvivlad. Hennes långt gånga sjukdom i Alzimers hade suddat ut minnen av mig i hennes värld. Vilket jag kan förstå eftersom det då var så många år sen vi sågs sist. Hon fick aldrig träffa sina barnbarnsbarn när hon var frisk och kunde njuta av dem. Fick aldrig tillfälle till att älska dem. Vilket var helt och hållet mitt fel. Eftersom jag aldrig tog mig tid att åka till Finland med barnen.

Förlåt…

Jag hoppas att hon förlåtit mig och att ni mina barn för att jag aldrig gav er tillfälle att få lära känna er gammelfarmor. Och få del av all kärlek och glädje hon delade till alla sina nära och kära i sitt liv. Farmor var en klippa och den mest underbara person i mitt liv när jag var barn och en stor del av min ungdom.
Några år efter hennes sista besök här i Sverige, dog hon ensam på ett rum på ett ålderdoms hem där hon levde de sista åren i sitt liv. Där hon hamnade efter att hennes hus, där hon bott hela sitt liv såldes och alla hennes saker slängdes. Även alla min pappas och farfars tavlor som det målat under sina liv hamnade på soptippen.

Jag vet inte ens om hennes hus finns kvar idag.

Jag hoppas det för när jag fyllde 60 år fick jag den bästa present jag kunnat få av mina barn…
Att vi skulle ta en tripp igenom mitt barndomsland och hälsa på den släkt som finns kvar.
Att jag missade att få tavlorna och minnen från farmor är mitt eget fel och för att jag inte höll kontakt med släkten på min pappas sida när jag blev vuxen, vilket jag ångrar idag. Och det att jag har glömt mitt modersmål för att jag medvetet undvikit att prata finska.
Till sist vill jag säga förlåt av hela mitt hjärta, Tack för all kärlek och förlåt farmor.
Och ni som läser detta… Se till att uppskatta och njut av minnen från lyckliga dagar och bevara dem med kärlek i hjärtat.
/ Hannele

Personling utveckling

Mycket snack men lite verkstad…

På måndagen jobbade jag och ärligt talat så orkade jag inte skriva.

Blev inget skrivande i bloggen förra veckan på måndagen. Eftersom jag prioriterade bort bloggen. Då det hände mycket. Vart mycket planerande inför hösten. Och min yngsta skulle fylla 20 år på lördag, samtidigt som han skulle åka i väg på prova-på-dagar i Helsingborg. Till folkhögskolan som han troligtvis skall börja på till hösten.

Därför jag har bestämt mig för att börja skriva blogginläggen på tisdagar och lägga ut på onsdagar. Då kan texten ligga och gona sig. Eftersom jag alltid ser en massa fel när det fått vila några timmar. Det kommer att bli bra så eftersom jag alltid är ledig tisdagar och onsdagar. Jag skulle ju kunna skriva på onsdagen och sen vänta till måndag. Men då kan den kännas för gammal och passé för mig personligen eftersom tiden går och annat kanske kommer i focus. Så på onsdagar kan ni se framemot nya blogginlägg.

Tisdag

Då ringde jag alla viktiga samtal gällande pojkarnas skolor och alla papper söm behövdes skickas efter. Sen fixade vi ny mobil till grabben då hans gått sönder. Vi hittade en helt okej Samsung för en billig peng som han vart nöjd med på Kjell & Co. Efter det handlade vi veckans mat och gjorde veckomeny för dagarna som var kvar innan de skulle åka.

Onsdag

Hade jag min dotter här. Vi möblerade om lite i mitt rum för jag trivdes inte och hade inte den golvplats jag behövde för att kunna jobba. Jag sitter ju oftast på golvet när jag jobbar på mina projekt. Nu har jag rensat bort mycket som jag sparat på av återvinningsmatrial, sådant som jag lätt kan få tag i igen. Sådant som är återkommande, som mjölkpaket, kartong och plastbyttor och burkar.

Torsdag

Jobbade jag. Skulle ha jobbat kväll men det blev ett byte och det passade mig så mycket bättre. Eftersom jag skulle hjälpa pojkarna att packa och städa sina rum inför avfärd till Malmö.
På kvällen sent vart det gjorde jag dagens bild och var allt för trött för att tänka på bloggen.

Fredag

Åkte båda pojkarna åkte i väg med tåget till Malmö till deras stora syskon där sonen skulle firas. Båda var de lite nervösa och spända på vad som skulle ske. När jag kom hem efter att ha lämnat pojkarna till tåget på fredagskvällen så vart det mys med gubben.

Äntligen ensamma.

Härliga tider, men tidigt i säng eftersom jag skulle upp kl. 7 nästa morgon och jobba. Helgen jobbade jag 27 timmar. Dubbelpass både lördag och söndag. Tuffa dagar.

Så vad jobbar jag med förutom mitt skapande och skrivande.?

Jag jobbar som personlig assistent. Ett jobb jag haft de senaste 4åren. Och även innan dess. Jag har sammanlagt jobbat som ass. I 10år. Innan dess jobbade jag inom äldre omsorgen där jag började min bana som 17åring. Några avbrott i jobbande har det varit då jag varit barnledig. Och när jag gick på folkhögskola för att läsa in gymnasiebetyget för att fortsätta plugga till bildlärare eller undersköterska. Men det blev inget av det då jag blev med barn och när jag sen skulle börja plugga igen så räckte inte mina 2åriga gymnasiebetyg utan nu hade reglerna ändrats till minimum 3år. Så kom inte vidare. Och tänkte att det nog inte var meningen. Jag har ett annat syfte i livet. Och det var det. För jag började på skrivarkurs genom ALU. Där jag träffade min älskade gubbe. Mitt livs kärlek, för Life.

Så förra veckan var en fullspäckad vecka.

Nu jobbar jag bara 2 pass till sen har jag semester i 13 dagar. Det bli skönt och få vara ledig. Jag skall se till att skriva och ge mer tid till mitt skapande. Göra klart projekt som nu ligger och samlar damm.
Jag har planerat att skapa en 3D- bild i månaden. Började planera i början av april.
Jag är bra på att planera men sen… sen är det sämre med att göra det jag tänkt. För tillfället har jag 3st bilder som jag planerat in i minsta detalj hur jag skall skapa dem. Och börjat på delarna som jag gör av memory-bitar.
Memory-bitar ja!
Det har jag lådvis av. För att de är så bra att jobba med och en bra bas i mina bilder. Jag skall visa er bilden när den är klar, vilken det nu blir. Dags att bestämma sig och välja en av de tre. Eller lotta. Det blir bra.
Ta hand om er och god natt sov gott.