Hanneles ArtZeven

Hej alla glada och ni andra med.

Idag tänkte jag säga förlåt till min farmor som var mitt allt varje sommar som liten.

Jag skrev alltid ett brev till henne när skolorna slutade och berättade att nu kommer jag och fick hjälpt med att skriva på finska.
Varje gång när jag kom till henne så hade hon lagar min älsklingsrätt, kålpudding och köpt lördagskorv till frukost pålägg.

Hon tog hand om mig älskade mig och var där för mig.

Jag levde i minnet av den kärleken jag fick på somrarna hos henne, för att stå ut hela den långa vintern tills det blev sommarlov igen.

Jag reste själv med kryssningsbåten…

Från det att jag blev 11 år åkte jag själv med fartygen till åbo där jag sen tog bussen till Lahti. En resa på drygt fyra timmar innan jag i Lahti kunde byta till bussen till Soramäki.
Jag minns än idag hur lyckligt förväntansfull jag var när bussen närmade sig där min farmor bodde och blev smått besviken varje gång snabbussen rusade förbi. Jag visste ju det att bussen inte stannade där utan att jag vart tvungen att hålla mig tillås tills vi ankom till Lahtis busstation jag kunde byta till buss nr 9 till Soramäki.
Det hände ibland att det var en snäll busschaufför som släppte av mig vid Soramäkis busshållplats.
Då rusade jag på snabba fötter glad och förväntansfull på grusvägen förbi lanthandeln och in på gården till farmors hus. Rusade in i hennes väntande famn. Njöt av hennes varma omfamning och mitt hjärta fylldes av kärlek och trygghet.

Som jag skrev så började jag åka ensam som 11 åring med båten över havet till Finland.

Jag packade min resväska med skräckblandad glädje och förväntan. Nervös steg jag på båten den där första gången och kände mig väldigt liten och utsatt. Ensam åt jag av min medtagna matsäck och sov i trappen med bara en liten ylle filt som skydd på nedre däck där det var någorlunda lugnt.

Jag har funderat på att det att jag så tidigt fick tillåtelse att åka själv. Ja skulle aldrig idag ha skickat mina barn över havet på en kryssningsbåt ensam som 11 åringar även om det hade velat det. Nu hade jag tur som aldrig blev utsatt för något brott. Så tacksam för det. Tack

Jag älskade mina somrar som barn.

Någon frågade mig för ett tag sen om vi använde björkris i bastun.
Ja! det gjorde vi.
Minns med glädje våra promenader i skogen då vi plockade björkris. Något vi barn tidigt fick lära oss var hur man binder en björkruska till bastun. Lördagens bastubad som var veckans höjdpunkt.
Då i början av 1970-talet så hade farmor ej vatten i kran. Utan jag hjälpte gärna till att pumpa upp vatten från brunnen som farmor sen bar hinkvis in i bastun. Efter timmar med kånkande av vatten och när hon fyllt på med ved så var det äntligen dags att basta. Barfota sprang vi över det fuktiga gräset i kvällningen till det lilla uthuset som låg vägg i vägg med vedboden och utedasset.
Efteråt satt vi varma och rena i hammocken tätt intill varandra och åt mackor med lördagskorv och drack varm choklad. Medan vi gungade sakta, sjöng hon för mig med sin milda och röst ”psalmen staden ovan molnen”

Önskar att jag vårdat de minerna mer idag.

Jag skrev att jag ville säga förlåt. Be om ursäkt för att jag övergav min farmor.
Det slog mig häromdagen när jag kom att tänka på henne att jag hade suddade ut alla mina minnen av Finland och alla de lyckliga somrarna med farmor och mina kusiner. Övergav henne när jag blev vuxen nog att gifta mig. När jag gifte mig som 18 åring, så slutade jag åka till henne. Glömde bort att hon fanns.
Hur kunde jag vara så självisk och otacksam att jag bara övergav henne när jag inte längre behövde hennes kärlek och trygghet.

Hon måste ha undrat vart jag tagit vägen och varför jag inte kom och hälsade.

Jag skrev inte ens några brev. Trots att vi flitigt brevväxlat under vinter månaderna i vänta på sommarlov och tills vi kunde ses igen. Min Farmor måste ha blivit ledsen och känt sig sviken. Så grymt gjort av mig att bara tänka på mig själv.

Tårarna rinner ner för mina kinder nu när jag skriver detta.

Så ledsen nu när jag minns alla dessa underbara somrar när jag tog hennes kärlek förgiven och hur grymt jag övergav henne. Och hur dum jag var som inte bevarade minerna i mitt hjärta, utan undvek att tänka på allt som hade med Finland att göra när jag blev vuxen. Jag önskar att jag hade tagit mig tid att åka och hälsa på henne en sista gång och säga förlåt och berätta för henne hur mycket hon betydde för mig, innan det var för sent.

Hon var här i Sverige på besök en gång när jag var runt 25 år.

Då kände hon inte i igen mig. Visste inte vem jag var och det gjorde mig förtvivlad. Hennes långt gånga sjukdom i Alzimers hade suddat ut minnen av mig i hennes värld. Vilket jag kan förstå eftersom det då var så många år sen vi sågs sist. Hon fick aldrig träffa sina barnbarnsbarn när hon var frisk och kunde njuta av dem. Fick aldrig tillfälle till att älska dem. Vilket var helt och hållet mitt fel. Eftersom jag aldrig tog mig tid att åka till Finland med barnen.

Förlåt…

Jag hoppas att hon förlåtit mig och att ni mina barn för att jag aldrig gav er tillfälle att få lära känna er gammelfarmor. Och få del av all kärlek och glädje hon delade till alla sina nära och kära i sitt liv. Farmor var en klippa och den mest underbara person i mitt liv när jag var barn och en stor del av min ungdom.
Några år efter hennes sista besök här i Sverige, dog hon ensam på ett rum på ett ålderdoms hem där hon levde de sista åren i sitt liv. Där hon hamnade efter att hennes hus, där hon bott hela sitt liv såldes och alla hennes saker slängdes. Även alla min pappas och farfars tavlor som det målat under sina liv hamnade på soptippen.

Jag vet inte ens om hennes hus finns kvar idag.

Jag hoppas det för när jag fyllde 60 år fick jag den bästa present jag kunnat få av mina barn…
Att vi skulle ta en tripp igenom mitt barndomsland och hälsa på den släkt som finns kvar.
Att jag missade att få tavlorna och minnen från farmor är mitt eget fel och för att jag inte höll kontakt med släkten på min pappas sida när jag blev vuxen, vilket jag ångrar idag. Och det att jag har glömt mitt modersmål för att jag medvetet undvikit att prata finska.
Till sist vill jag säga förlåt av hela mitt hjärta, Tack för all kärlek och förlåt farmor.
Och ni som läser detta… Se till att uppskatta och njut av minnen från lyckliga dagar och bevara dem med kärlek i hjärtat.
/ Hannele

Hej alla ni fina läsare

Idag tänkte jag berätta lite om mina bilder och varför jag gör dem.
Eftersom jag hamnade i en djup depression skapade jag ingenting på många år. Jag ville men orkade inte eller kände inte för det.

Så en dag satte jag mig vid datorn och hittade en mapp med bilder jag sparat på datorn. Det var en fil som hade fått namnet ”Inspiration”. Jag öppnade den och kollade på alla dessa fina bilder. Så spännande och helt underbara. Så coolt var ord som for igenom mitt huvud. Självklart blev jag sittandes i timmar och bara förundrades över dessa fanatiska konstverk.
Jag kände mig smått avundsjuk, på konstnären och önskade att jag också kunde skapa sådana fina bilder. Eftersom de var helt i min stil.

Så plötsligt slår det mig att det är mina egna bilder jag fascinerats över.

Ibland när vi inte tror på oss själva så kan vi inte se det vi själva gjort och ta till oss det. Jag har alltid trott på mina bilder men inte på mig själv. Så därför så när jag gjort en bild klar så är den inte längre min. Tillhör inte mig.
Jag vet att jag skrivit om det är förut men tar upp det igen för det är så viktigt att förstå, att även om jag älskade att rita och skapa så gjorde jag inte det på grund av att jag inte trodde på mig själv och tyckte inte jag var bra nog. Och det att jag vart anklagat för att ha ljugit.

Jag vet vilken händelse den övertygelsen kommer ifrån. Och idag har jag förändrat den övertygelsen.
Jag var runt 10-12 år och hade ritat en jättefin teckning som jag var stolt och ville visa upp den.
Vilket jag gjorde och till min besvikelse så blev jag anklagat för att ha snott teckningen och nu ville ha beröm för något jag inte själv hade ritat.
Det var i den stunden min övertygelse skapades att det jag ritat är inte mitt. Mina bilder är inte mina.
Idag ser jag det som beröm.

Ärligt talat så var det, Det bästa beröm jag kunnat få.

Tänk att lilla jag hade ritat något som ingen trodde att jag kunde. Det var så häftigt tycker jag idag. Men då vart jag så ledsen.

Så den dagen då jag satt och kollade på mina gamla bilder på datorn, så bestämde jag mig för att ge mig själv en utmaning.

Att skapa en bild varje dag i ett år – 365 bilder.

Nervös satte jag mig vid datorn och nästa kväll och gjorde den första och la upp på Instagram. En plattform jag just hittat och kollat in. Jag fick snabb många följare som gillade mina bilder. Vilket sporrade mig att fortsätta.
Jag började med att skapa och lägga ut bilderna för min egen skull, för att pusha mig själv med ett positivt budskap. Men märkte snart att även andra hade glädje av dem.

Tillslut var första året till enda och jag hade gjort 365 bilder.

Jag skapade en bild och tackade alla mina följare för all fin feedback och Meddelade att jag skulle ta en paus på några månader. Fick så mycket härlig feedback, ord som att jag skulle bli saknad och att jag var värd en behövlig vila. Och att jag var välkommen tillbaka. Härligt tyckte jag och glade mig över få så fin kritik.

Det är nu över tre år och jag har skapat en bild om dagen, varje dag och kan inte tänka mig att sluta.

Min gubbe sa till mig en dag.
– Så hur länge skall du hålla på med att göra dagens bild?
Svaret han fick, var att jag gör det så länge jag tycker det är kul och.

Gubben grymtade lite.

Och jag förstod honom. Då i början gjorde jag dagens bild på kvällen och kunde blivsittandes hela kvällen. Min man tyckte det var tråkigt. När våra kvällar gick åt att jag satt vid datorn. Vilket inte var vad jag hade tänkt mig.

bilden gick oftast fort, även om jag var trött, eftersom jag tyckte det var så spännande. Men texten var svår att få till. Jag kunde ibland sitta och leta i timmar efter ett budskap på Google som skulle kunna passa till dagens bild. Och det blev allt svårare för varje bild. Att göra bilden på kvällen då jag var trött gjorde ju inte saken bättre.

Så jag bestämde mig för att i stället göra dagens bild på morgonen.

Och det fungerar så mycket bättre. Då jag är pigg och taggad. Förväntansfull och se vad det blir i dag. Nu är jag fri till att umgås med gubben min på kvällarna. Inte alltid eftersom jag ibland när jag jobbar morgonpass eller heldags pass inte hinner får klart dagens bild innan det är dags och gå till jobbet. Då gör jag den när jag kommer hem. Det är därför vissa bilder kommer ut först till kvällen.

Nu vet ni varför. Ifall ni har undrat varför det inte alltid dyker upp på dagen.

Jag har idag bestämt mig för att jag kommer att skapa en bild per dag livet ut eller så länge jag gillar det. Med ev. några pauser i mellan åren på några månader eller veckor.

Det finns nu över 1000 bilder på mitt Instagram och man kan se min utveckling från dag till dag och från år till år och se hur jag som konstnär hittat min stil och är den trogen. Det har varit en spännande resa. Och eftersom jag skriver dagens positiva budskap på engelska så har jag även blivit bättre och bättre på det engelska språket. Det har varit ett positivt sätt att förbättra mina språkkunskaper. En bonus i detta fall.

Varje bild har ett budskap och en story bakom.

Har funderingar på att lägga ut mina bilder på Youtube som ett bildspel. Med ett 30 tal bilder i varje. Har inte riktigt bestämt mig hur jag skall göra. Skall testa och se hur många man orkar se innan man tröttnar. Vad som är lagom. Tänkte mig ett bildspel med skön musik till. Tänkte fråga min musikaliska son om jag får låna hans fantastiska musik att ha i bakgrunden.
Till sist. Ge mig gärna lite feedback om det skulle vara något ni kunde tänka er att titta på i Youtube. Ett antal nya bilder i ett bildspel att se på varje vecka. Veckans bilder. Har även idén att skriva storyn bakom bilden. En kort text att läsa mina tankar om just den bilden.
Ha det gott och ta hand om er, kram Hannele

Hej
Först och främst vill jag förtydliga det jag skrev om i förra inlägget. I syfte att visa på att det är våra övertygelser och det vi tror på som stoppar oss. Och att visa händelser och personer i vårt liv har påverkat oss. Oftast sitter det djupt rotade i oss redan från barnsben.
Det är därför vi kämpar med att förändra dem. Att medvetet försöka ändra på en trosuppfattning är kämpigt eftersom den oftast finns i vårat undermedvetna.
Det är därför vi går på autopilot och styrs av våra triggers.
Det som finns lagrat i oss från en ung ålder påverkar hur vi ser på oss själva och hur vi reagerar och agerar och varför vi undviker vissa saker. Vi behöver söka svaren till vad som får oss att tro på det vi tror är sant och hur det triggar oss.

Nu menar jag inte att man ska gräva i smärtsamma minnen.

Nej det är absolut inte tanken. Menar att försöka hitta vilka händelser och ord som du hörde och tog till dig som sanna och som formade dig till att reagera som du gör.

Med detta i åtanke ska jag ta mig själv som exempel.
Vad som var min övertygelse om pengar.
Pengar har varit ett gissel i hela mitt liv. jag trodde mig inte vara värd att ha pengar, tjäna pengar och att det var något som försvinner.
Varje gång jag fick lön eller fick pengar i min hand så triggades behovet att jag måste handla upp dem, köpa något, för annars försvinner de.

Så var ifrån kom den triggern.

Jag vart tvungen till att gå tillbaka till den allra första gången jag kom i kontakt med pengar och insåg att det fanns en viktig händelse när jag var 6år som format min övertygelse om pengar.
Så detta var vad som hände.

Någon gav mig pengar, hela 300kr. Och jag vart så glad. Det var mycket pengar då i slutet av 1960-talet. Jag pussade på dem och älskade dem, ville spara dem. Så jag gömde dem under kudden. När jag la mig så kände jag glädjen över att ha dem där under kudden och att det var mina, mina allra första pengar.
Dagen efter så sa den som jag fått pengarna ifrån att jag måste ge tillbaka dom och de slets ur min hand. Och fick höra att de inte var mina. Att jag inte var värd så mycket pengar.

Så vad lärde jag mig av detta som 6 åring.

Påståendet: Det är inte dina pengar och du är inte värd att äga så mycket pengar.
Min Övertygelse blev: Jag är inte värd att äga mycket pengar.

Så jag har genom hela livet jobbat och slitit för små pengar, en liten lön. Inte strävat efter att utbilda mig för att få en högre lön, eller tagit mig tid att lära mig, hur man kan få en inkomst som ger mer än att överleva.
Handlingen som gjordes mot mig: Pengarna togs ifrån mig.
Min övertygelse: Att det är okej att ta andras pengar.

Lärdomen: Blev att Jag lärde mig att det är okej att handla på avbetalning och sen skita i att betala vilket resulterade i att jag hamnade i skuld och kronofogden knackade på dörren. Rena Lyxfällan alltså.
Och triggern: Så fort jag fick pengar kände jag samma glädje som när jag var liten när jag fick lön och samtidigt rädslan över att de skulle tas ifrån mig. Så jag kände en stark lust till att göra mig av med dem så fort jag kunde innan de försvann.

Så vad det lede detta till för trosuppfattning i mig…

Jo att så fort jag hade pengar i min hand så triggades behovet att shoppa. Pengarna rann som vatten genom mina fingrar.
Så jag har hela livet handlat i enlighet med min övertygelse och sett till att det jag lärde mig blev sant.
Att pengar försvinner.

Så vad behövde jag göra.

Ärligt talat så var jag var helt enkelt tvungen att lära den lilla tjejen att hon var värd att ha pengar och att det inte försvinner av sig själv. Framför allt få henne att se sambandet, att idag är hon i dag som vuxen gör av med dem.

Med det 7-stegsprogram jag utvecklat har jag nu jobbat igenom, för att ändra den övertygelsen.
Övertygelse om att jag inte var värd att ha pengar, och mycket pengar.
Det är inte längre sant. Och att jag kan ha dem kvar. För de tas inte bara ifrån mig.
Jag hittade sambandet med att det är jag själv som uppfyller profetian om att de bara försvinner.

Idag MÅSTE jag inte köpa något så fort lönen kommer.

Alla har vi en massa övertygelser som vi tror är sanna som styr våra beslut och hur vi reagerar och agerar, som vi fick lära oss från barnsben.
Som sagt innan. Jag fick tidigt lära mig att jag inte var värd att ha pengar och inte mycket av dem och inpräntades även med dessa åsikter om pengar:

”Man måste jobba hårt för att få till brödfödan ”
”Att inte sukta efter mer än du behöver”
”Vi i vår släkt har alltid varit fattiga”
”Rika är snåla, själviska och tänker bara på egen vinning”
” Om jag strävar efter mer än jag behöver, blir någon annan utan”
”Pengar är ett nödvändigt ont”
”Tänk vad livet skulle vara skönt om pengar inte fanns”
”Jag hatar pengar”

Framförallt så var den sista meningen, så viktig i mitt fall!

Eftersom jag inte gillar pengar så kommer jag inte heller att sträva efter att få mer än att jag klarar mig nästa lönecheck.
Dessutom, så finns fortfarande den där triggern inom mig, som oväntat kan blossa upp igen, om jag inte tänker mig för. Viket i sin tur gör att livet alltid kommer att var en kamp om pengar som jag egentligen inte vill ha. Men å andra sidan behöver och längtar efter att få i slutet av månaden. Man vrider och vänder på dem de sista dagarna i månaden, lever snålt och när sen lönen kommer så vill man unna sig. Vilket resulterar i en evig negativ cirkel som jag nu aktivt behöver förändra och vara medveten om.
Och det går att förändra.
Blir det lätt – Nej!
Kommer det att gå fort – Nej!
Men så värt det. Om det nu är det man vill.

Tills sist vill jag säga att…

Jag är skuldfri idag och det känns så skönt att jag tog tag i det. Har i dag min egen tro på vad jag tycker om pengar. Har lärt mig att ta bättre hand om min ekonomi och insett att det är mitt ansvar att se över hur jag spenderar de pengar som jag tjänar.

Ha det gott och ta hand om er/ Hannele

Hej alla ni glada och ni andra med.

Kanske det där med städning som har varit så jobbigt och frustrerande i hela mitt liv, är på väg att lösas. Äntligen!
Efter renoveringen av vår lägenhet kommer jag fortfarande på mig själv att gå och små plocka och städa varje dag med glädje och stolthet.
Oftast när det år något vi undviker att göra, är det för att vi tror oss vara dåliga på det och inte är villiga till att lägga ner tid och möda på att lära oss.

För att vi tror att vi inte ska lyckas eller lyckas.
Vi tror mer på vad andra säger, VAD vi kan eller inte kan.
Eller så har vi lagt till oss med en attityd som… – Sån är jag!
Och den värsta ursäkten av alla är…  – Jag eller i vår släkt har vi alltid gjort så.
Kanske tycker vi att vi är för gamla, för fula eller inte intelligenta nog.

Det finns en till… – Det sitter i generna!

Vilket är sant till en viss del. Men jag skulle hellre ändra det till skuld, vi ärver en släkt skuld som överförs från generation till generation. Som lärt oss hur vi ska leva. Men det går att förändra om man vill och är beredd att ta itu med det. 

Minns du i skolan tex i matten. Kanske tyckte du om att jobba med det du redan kunde för det var roligare. Du kunde känna stolthet, att jag kan! Och troligtvis så undvek det du var dålig på eller tyckte var jobbigt.
Så är det. Vi är lata till naturen och vill ha det bekvämt och få saker och ting serverat till oss utan ansträngning. Som jag sagt förut så är ingenting gratis här i livet. Allt man vill ha eller uppnå i livet kostar något! Action, planering, pengar, tid, svett, närvaro. Behöver jag fortsätta?

Men i alla fall, detta var vad jag lärde mig om städning från barnsben.

Du kan inte städa!
Det blir ännu smutsigare efter att du städat!
Städa var ett straff när jag gjort något dumt.
Något jag tyckte var orättvist, som bara jag skulle göra.
Och att jag blev oskyldigt beskylld för att ha stökat till. Att jag ljög. Skyllde ifrån mig.

Ärligt talat inte konstigt att jag ogilla att städa. När så många negativa känslor var kopplade till det.
Jag har nu utvecklat ett sätt att övervinna detta och att jobba med mina övertygelser och de negativa känslorna som är kopplade till händelserna som här i mitt fall handlade om – städning.

Jag tar upp det i min bok jag skriver just nu.

Mitt 7-stegs program, som går att användas till de flesta av de övertygelser som man vill ändra på.
Jag har lyckats ändra min övertygelse om städning och pengar. ( det är en annan historia, jag hade flera fula övertygelser om pengar som jag kan berätta om en annan gång).
Men åter till städningen. Jag börjar gilla att städa nu och gör det med en glädje och stolthet.

Det finns två sätt.

Två steg till att förändra sina övertygelser som sitter rotade i en, kanske redan från barnsben.
Det ena är genom ett trauma, eller stor förändring av något slag. Eller genom upprepning. Att göra det om och om igen tills man gillar, eller kan göra det.

Det andra sättet är svårare och mer frustrerande. Det känns som att jobba i motvind med sig själv. Eftersom vi går emot vår övertygelse. Så inte allt för sällan saboterar vi resultatet för oss själva. Medvetet eller omedvetet. Vi intalar oss själva att det är inget för oss och så vi ger upp. För att vi inte längre orkar kämpa på.

Cirkeln är sluten.

Eftersom vi känner oss misslyckade. Känner ett alltmer större motstånd till att göra det för varje gång. Även om vi tog tag i det och känner en viss stolthet. Så finns motståndet kvar. Och därför kanske undviker vi det så länge det går eller skjuter upp det… jag gör det i morgon…

Vår hjärna vill skydda oss från att göra det vi ogillar, eller det som är kopplat till en negativ känsla.

Alla dessa negativa känslor som jag hade om städning, som jag nu jobbar på att förändra. Ger mig möjligt att ta mig igenom motståndet och ner i djupet och svara på några svåra men viktiga frågor.

Jag jobbar med ett  7-stegs program jag utvecklat och som jag nu förbättrar in i minsta detalj. Jag vill verkligen se att det kan hjälpa mig i alla de negativa övertygelser jag vill jobba bort, som stoppar mig och ger mig de långsiktiga resultat jag vill nå. För om det kan förändrar mina övertygelser och de känslor som är djupt rotade i mig så kan det också hjälp andra att nå långsiktiga och positiva resultat.

Jag har kommit en bit på väg…

Men har långt kvar. Jag kan idag känna en viss glädje i att städa och vara stolt över att jag har ett rent och fint hem. inte bara tak över huvudet en kall vinter natt. Jag kanske inte är så bra på att städa ännu, men jag lär mig. Och blir bättre och bättre för varje gång.

Att lära sig något nytt är alltid svårt i början och det krävs övning. Och det är svårt att byta ut de negativa övertygelserna vi har lärt oss och tagit till oss som sanna. Oftast ligger det djupt rotade i vårt undermedvetna och behöver dras fram i ljuset för att vi ska kunna jobba med dem.

Det var det jag ville säga idag. Ha det gott och ta hand om er. Hannele

Nu var det gjort.

Vi har rensat ur lilla toan.
Det vi behöver göra nu är att köpa en toalettsits så den går att använda. Den som fanns där när vi flyttade in gick sönder och vi brydde oss inte om att köpa en ny.
Så därför blev det så att lilla toan blev en förvaringsplats för allehanda skräp. Vi slängde det mesta där inne. Mest tomkartonger som jag sparat på. Där fanns även flera påsar med kläder som vi tänkte gå i väg med till klädinsamlingen.

Visste du att våra insamlade kläder stjäls på nätterna!

Jag blev riktigt ledsen här om kvällen när jag fick veta det i uppdrag granskning.
Tänk att det finns dom som åker omkring på nätterna och tömmer våra insamlingslådor på kläder för att sen sälja dem i secondhand butiker utomlands?
Vad är det för människor som tycker sig ha rätt att ta det som är vårt och som är för behövande.
Ärligt talat så tvekade både jag och min man en bra stund på om vi skulle ta våra pappåsar kläder till insamlingslådan.

Kan du tänka dig butiks ägaren var helt ovetandes, pyttsan!

Kom igen! Självklart visste han, men vill inte avslöja sig i tv.
Med det nekande svaret la han på luren och svarade inte mer när det ringde upp igen.
Om han nu inte visste, varför bommade han då igen butiken och släckte ner hemsidan, när det svenska tv teamet åkt? Bara för att sen några veckor senare när det var lugnt öppna igen. Och folk köade för att få komma in och fynda.

Visst är det tråkigt, när stora ligor skor sig på dem som är i stort behov av kläder och annat. De har ingen tanke på att de stjäl både från dom som vill hjälpa och från dem som hjälpen är till för.
Vissa har inga skrupler alls utan tänker bara på sin egen vinning. Utan tanke på att andra kanske har det knapert och behöver stöttning i livet.
Vi tog i alla fall  våra kläder till insamlingslådan och förhoppningsvis så hamnar de hos bättre behövande.

Jag jobbade på Emmaus.

När jag jobbade på Emmaus så var vi flera som stod vi sorterings borden. Öppnade säckar och hällde ut på borden framför oss för att sortera dem i stora vagnar. Det som var trasigt åkte i sopporna och det som var fint nog att säljas i butiken lades åt sidan. Det var perfekt när barnen var små. Eftersom jag som anställd hade möjlighet att köpa de kläder som barnen behövde för en billig peng.
Resterande kläder packades för frakt i containrar till andra kontinenter. Jag jobbade även i butiken en gång i veckan. Där de finare kläderna och prylarna såldes för att hålla verksamheten igång. Även överskott gick till välgörenhet.
När man jobbat på Emmaus i två år så fick man erbjudande om att få resan betalt och åka ner till mottagarlandet och se var kläderna hamnade. Jag såg framemot att få åka när tvåårsdagen närmade sig för mig.

Men så blev jag med barn med min yngsta dotter så det blev ingen resa för min del.

Och strax där efter så flyttade jag med familjen ner till Katrineholm. Där började jag på Alu efter barnledigheten och efter det in på kunskapslyftet.
Det var där min resa till den jag är idag började…

Men det är en helt annan historia.

Tillslut vill jag bara säga att toan blev fin och mitt samvete rent. Att rensa ut både skräp och prylar är befriande.
Trädet som syns på väggen pysslade jag och sonen ihop av kartong en helg när han var och hälsade på. Vi vart riktigt nöjda. Tråkigt nog så har några grenar gått sönder av skräpet som stuvades in. Vi får se till och laga det nästa gång han kommer…
Men först nästa projekt. Min garderob som skall vår rensas.

Ha det gott och ta hand om er / Hannele

Innan renoveringen så fick jag verkligen tvinga mig till att städa och plocka undan efter oss i lägenheten. Reklam och post hamnade på hög och små saker hamnade lite överallt.
jag orkade inte eller rättare sagt så fanns det roligare saker jag ville göra.
Men inte gjorde.
Utan blev sittande framför datorn med mina bilder och mitt skrivande. Eller så kunde jag surfa runt på nätet i timmar på mobilen. Vissa dagar kunde jag sitta hela dagen i soffan och sticka. Se avsnitt efter avsnitt på de serier jag spelat in.
Så städa var något jag undvek i det längst tills dammråttorna rockade i hörnen.

Jag har alltid tyckt att städa har varit tråkgöra.

Även om jag tyckte att det var skönt när det väl var gjort och jag kunde vara stolt över ett slitet men rent hem.
Idag kommer jag på mig själv att gå och små plocka när jag rör mig runt i lägenheten. Tror det har med renovering att göra. Att nu känns det mera motiverande att städa när det har blivit så fint.

Kan ibland undra över varför vi väntade så länge på att få det gjort. Eftersom det på något sätt har fått mig att ändra min känsla för hemmet. För var det bara där jag levde. Sov och skapade. Men oftast var jag bara tacksam över att jag hade tak över huvudet en regnig dag.

Jag tror att det hör ihop med när jag var liten. Att jag inte kände att jag hörde hemma någonstans. När jag inte fick vara en del av familjen.
Jag flyttade tidigt hemifrån för att jag ville ha något eget. Men felet jag gjorde var att jag flydde barndomshemmet och flyttade direkt till någon annans hem.

Jag är idag 60 år och har aldrig bott själv.

Aldrig haft något eget hem som jag kunnat göra till mitt. Undermedvetet har jag nog känt det som att jag är en inneboende och därför inte satt min prägel där jag bott.

Det är dags att ändra på det nu. Jag längtar efter ett hem, inte bara någonstans att bo. Vill skapa något personligt, ett kärleksfullt hem tillsammans med min man, som belyser våra olika personligheter.
Inreda vårt hem till något där vi alla kan trivas. Jag vill känna att här bor jag och här finns allt det jag älskar omkring mig. Inte bara saker utan också mina nära och kära.

Förr ville jag bara flytta, fly från vår slitna lägenhet.

Tapeterna var så skitiga och utslitna sen vår katt Kasper rev sönder tapeterna och i pojkarnas rum var tapeterna så gamla och torra så de lossnade från väggarna. Inte fräscht alls.

Alla har vi något som tynger i oss. Kanske en skräplåda eller ett skåp där allt det där som vi inte vet vad vi ska ha det till hamnar. Och det gnager i bakhuvudet. Vi får tåligt samvete för att vi inte tar itu med det.
Jag trodde inte att det påverkade mig så mycket som det gjorde. Men det fanns där och det fick mig att må dåligt. Det där ville jag nu ta tag i och bestämde mig för att börja i köket. Rensa och slänga allt vi inte använde. Sådant som bara stod och tog plats och dammade igen.

Så jag bestämde att i morgon ska jag ta tag i köket. Vad som än händer, även om jag inte känner för det.

Nästa morgon när jag vaknade suckade jag tungt och våndades. Hela höftpartiet hade låst sig och jag kom knappt ur sängen. Det värkte fast jag satt still. Jag vet att jag har en höft som låser sig ett par gånger om året. Ärligt talat så är det inte så konstigt om höften blivit lite sliten av sju graviditeter.

Men i alla fall.

Jag vägrade att låta höften stoppa mig nu när jag bestämt mig. så jag tog en värktablett, tog två och stel som en pinne tog jag tag i och rensade ut i lådor och skåp tvättade av både inuti och utanpå, överallt där jag kom åt.
Det blev så att jag kasserade massor… efter 6 timmars slit stod nu flera pappåsar med gammalt kantnött porslin och repiga glas på golvet i vårt tomma kök. Utnötta bestick hamnade även dom i påsarna tillsammans med gamla plastbunkar och glasburkar.
Stolt såg jag på de välfyllda påsarna och ringde gubben och berättade att nu har jag rensat och vill kasta allt onödigt. Han känner mig och när jag väl tar tag i rensandet då ryker mycket och det vet han.
– Vänta med det snälla tills jag kommer hem, sa han smått oroligt. Han ville gärna gå igenom det jag ratat och sen hjälpa till att bära ner till soprummet.

Påsarna blev stående i köket i två dagar innan de slängdes.

Nu är det några dagar sen. Höften är bra igen. Det brukar oftast bara hålla i sig i tre dagar. så det står jag ut med och med värktabletter tar jag mig igenom dagarna.
Under renoveringen så ställde vi matbordet i hallen för att ha någonstans att äta. Och än i dag står det kvar där. Vi trivs och sitta där.

Min mormor hade ett väldigt litet kök i sin femma hon bodde i och ett tillhörande mat rum. Jag förstod aldrig meningen med att ha det uppdelat.
Nu förstår jag. Det känns skönt och mer harmoniskt när man kan sitta och njuta av maten utan att se röran i köket efter att ha lagat en god middag.
Så vi kommer att bli kvar i hallen tills vidare. Frågan är vad vi nu skall göra med vårt stora kök. Det känns väldigt tomt där nu. Men det får bli något att fundera över senare.

För det är dags för ännu ett hemskt projekt.

Vår lilla toa. Det som nu används som förvaringsplats. Det går inte ens att gå in där. Så att rensa där bestämde gubben och jag att vi skulle ta itu med på söndag när vi båda är lediga. Så jag återkommer med före och efter bilder på söndag kvällen.
Till dess ta hand om er / Hannele

Sista rummet idag som ska få nya tapeter är hallen.

Ska bli skönt att slippa röran och få ordning igen. Vi hittade en ny soffa igår. Hittade den på FB:s marknadsplats. Har letat i en veckans tid nu och hittat flera men haft problem att hitta någon som kunde köra den hem till oss.

Har ju körkort men inte kört på 22 år.

Sista gången jag satt bakom ratten var när vi flyttade till Stockholm och jag körde flyttbilen från Katrineholm. Anser därför mig som en trafikfara tills jag fått övningsköra lite igen på små vägar för att få in lite körvana igen. Därför är alternativet att hyra en storbil och köra själv inget för mig för tillfället.
Så har letat efter någon som hade en soffa som vi ville ha och även kunde erbjuda transport.
Och i går fick jag napp.
För 1200kr fick vi ny soffa och hemkörning. Vi är så nöjda. Även om gubben först tyckte att den var lite stören än han trott. Men sen senare på kvällen utbrast.

– Det här är den enda soffan i sitt slag och jag log instämmande.

Det var så att just den här soffan hade engång varit en hörnsoffa. Men han som sålde den hade tagit bort hörnan och byggt om soffan till en enkel 4-mannasoffa vilket passade oss perfekt. Så härligt att vi båda är nöjda. Min man och jag tyckte för ovanlighetens skull samma och ville inte igen ha en hörnsoffa som vi redan burit ner i ett överfyllt soprum. Där fanns redan två soffor som några slängt. Undras o det är soff-bytar vår i luften.

Begagnade marknaden är stor och full av nytt och gammalt

Ofta när vi söker efter möbler och annat på begagnade marknaden så är det alltid transporten som stoppar oss för det vi hittat och sökt efter. Vilket är synd för vi har ofta missat det vi önskat oss. Att jag inte kan eller ärligt talat inte vågar köra är inget vi saknar förutom just då det behövs för att transportera större inköp.

Mitt kört kort som endast används som id-kort, vart en lång och dyr historia…

För att göra den kort så, klarade jag teoriprovet galant första gången. Men fick köra upp 7 gånger innan jag till slut hade körkortet i min hand. Att ge upp, fanns inte på kartan utan jag kämpade på och lyckades. Men eftersom jag aldrig har prioriterat att äga en bil, har det där med att köra inte blivit av på alla dessa år.

Men jag har ett mål.

Att en dag äga en liten rosa bil som är bara min. Det är något spännande att se framemot. Och förhoppningsfullt så blir det då lättare nästa gång vi får för oss att flytta.

Å så är det detta med motivationen som är dagens bild.

Jag refererar till mig själv. Har nu en lång bucketlist på saker jag vill införskaffa till lägenheten nu när den blivit så fin. En lång lista som blir längre och längre för varje dag.

Gubben min säger… stop!

Och jag förstår honom. Han är bra på att få ner mig på jorden igen efter att jag besökt min fantasivärld för hur jag skulle vilja ha vårt hem. Vi är ju två och båda skall ju trivas och må gott.
Men i alla fall att införskaffa betyder för mig…
Inte att nödvändigtvis köpa nytt, utan att jag kan skapa mycket själv. Att köpa begagnat och restaurera är något jag gillar att göra.
Göra något nytt av det gamla på ett kreativt sätt.

Så dags för lite planering och ta tag i alla projekt som kommit i skymundan under renoveringen, trots att jag kanske inte känner för det…
Ha det gott och ta hand om er / Hannele

Hej på er.
Bloggen har kommit lite i skymundan nu när det är stor renovering i lägenheten. Vi har flyttat runt på möbler och prylar. Så nu är det fullt kaos här hemma i några dagar.
Men nu är det på gång att få lite snyggt här hemma. I början av 2020 fick vi möjlighet att välja tapeter som bekostats av lägenhetspengen som ökat till en bra summa eftersom vi inte använt oss av den på 15 år.
Men så kom Corona och allt lades på is.

Vi hörde inget förrän nu när målaren kontaktade oss.

Så nu har han börjat våra 3 sovrum som skall få nya tapeter. Även köket och hallen skall fixas.
Det skall bli spännande och se hur det blir. Vi minns inte riktigt vad vi valde för tapeter då för 1 år en.
Så det blir en överraskning.
Under det 15 år vi bott här så har vi ju som sagt inte gjort något och kasper katten vi hade en dålig vana att riva på dörrkarmarna som sett förjäkliga ut.

Funderade på detta med lägenhetspengen.

Eftersom det kan bli så att båda pojkarna flyttar hemifrån för att studera på folkhögskola och blir borta i över 3år. Och förhoppningsvis då inte flyttar hem igen. Eftersom de båda är över 20 år och vuxna.
Vi behöver då inte en stor dyr 5:a och då kanske byta till en trea. Det är en av anledningarna till att vi nu valde att använda oss av lägenhets pengen för att fixa till lägenheten. Inför en ev. flytt.

För när vi flyttade från den föra lägenheten i samma område bara några portar bort så fick vi bittert ångra att vi inte fixa till den innan. Bolagets regler som vi inte hade tagit reda på gav oss en stor skuld som vi fick ta på avbetalning, trots att det fanns lägenhetspengar som räckte gott och väl.

När man säger upp sin lägenhet, säger vi också upp rätten till pengarna.

Förståeligt absolut. Men pengarna överförs inte till den nya hyresgästen utan förvinner i intet.
Så vi fick betala hela renoveringen på lägenheten ur egen ficka och bolaget fick extra pengar i kassan. Mycket underlig regel. Det bästa vore ju, att om det finns lägenhetens pengar och man valt att inte utnyttja dem, att de överförs till nya hyresgästen som kan fixa till lägenheten till så de vill ha den.

Men i alla fall nu är det i gång och lägenheten är i bra skick när vi lämnar den.
Vi vill ju till Malmö och om pojkarna nu båda två till hösten kommer in på folkhögskolorna i Malmö trakten har vi chansen att också flytta dit vi vill. Det är det vi väntat på.
Ska bli skönt nu när allt börjar att röra på sig i rätt riktning.
Ha det gott kramar Hannele